Annons: Mediedagen 2019

Hoten måste mötas med breda motmedel

Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel, skriver Mats Johansson om dagens hearing.

Första dagen på nya jobbet började med Säpo i släptåg. Det var i efterdyningarna till fyra stockholmstidningars unika och gemensamma publicering i slutet av 1999 av en artikelserie om våldsverkare under hakkorset och på motorcykel.  På det nya året 2000 tog jag plats på stolen som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet och noterade polisens uppvaktning i dåvarande redaktionshuset i Marieberg. Det berättades snart att en kollega som medverkat i artikelserien brukade få post från våldsverkarna av typen ”vi vet vad du heter och var du bor”, med tillägg om färgen på strumporna.

På mitt skrivbord låg ett trevligt vykort med hjärtan och tillönskan om en bra dag. På baksidan stod att den kunde bli min sista och att jag skulle se mig noga om när jag gick hem på kvällen. Jag fäste mig inte närmare vid saken, men några veckor senare samlade jag ihop vykortsskörden av dagliga hälsningar och bad Säpo kolla efter fingeravtryck. Ytterligare några veckor senare upphörde korten att komma, men någon avsändare kunde förstås inte spåras. Det är bara i tv-serier man hittar dårarna via DNA på frimärkets baksida.

Efter elfte september 2001 började det komma kuvert med vitt pulver. Visst var det en upphetsad tid, inte minst i den del av läsekretsen som ville uttrycka sitt Amerikahat och hoppades att SvD:s ledarredaktion skulle gå samma öde till mötes som de tre tusen i World Trade Center. Jag bedömde dock sannolikheten för mjältbrandsvirus som rätt låg och kastade breven utan att besvära Säpo. 

Kanske en smula vårdslöst, men man blir avtrubbad med åren. Man vänjer sig vid att hat och hot hör till yrket, occupational hazard som termen träffande lyder på utrikiska.

Värre var det med försöket att starta den första ledarbloggen. Vi lade ut en ledare på en nätsida och bad om kommentarer. Det fanns en ambitiös tanke med försöket, att inspirerade av amerikanska förebilder med prestigevärdar för olika temasidor locka fram en kvalificerad publik som skulle tillföra argument och kunskaper ovan insändarnivån. Efter några dagar fick avloppet stängas eftersom det hade slammat igen av allsköns extremister (senare fick min efterträdare PJ Anders Linder igång landets första ledarblogg på riktigt).

Detta ägde rum för fjorton-femton år sedan, när it-miljön var lika primitiv som en del av läsarreaktionerna. Sedan dess har det bara blivit värre, att döma av vittnesmålen vid torsdagens öppna möte med konstitutionsutskottet i riksdagen. Det hedrar KU att man insett vikten av en genomlysning av denna klimatförstöring som ytterst hotar yttrandefriheten och måste mötas med breda motmedel. 

Det finns grader i helvetet. Bara i Putins Ryssland har hundratals journalister delat Anna Politkovskajas öde och att vara utrikeskorrespondent i krigszoner är att be om för tidig deadline. Men det finns risk för exotisering av perspektivet; sånt händer inte bara i Långtbortistan, på platser där sådana som Dawit Isaak bor eller Nils Horner rapporterar från. Eller som SvD-kollegan Karl Bergman 1979 inte kom hem ifrån, sedan han tillsammans med Expressens Arne Lemberg mördats i Idi Amins Uganda. 

Det är illa nog med det mindre dramatiska, om självcensuren smyger sig in i medvetandet på lokalredaktioner landet runt, till följd av det alldeles vardagliga hotandet och hatandet på nätet, i den digitala drängstugan Tjatter där anonymiteten skyddar de verbala våldsverkarna från straff för ständiga yttrandefrihetsbrott. För egen del skulle jag gärna vilja veta vem som dold bakom pseudonym i höstas på magasinet Neos sajt efter att ha läst min artikel En knapptryckares bekännelser kallade mig landsförrädare och hotade med yxmord, något som Säpo fann för oprecist för att utreda. (Frilansjournalisten Ivar Arpi har fler exempel på hur det politiska våldet spritt sig även i Sverige).

Nu har det hänt i Paris. Det kunde ha hänt i Danmark. Det kan lika gärna hända här. Det har hänt här, ett bilbombsattentat i Nacka 1999 (för att inte tala om alla politiska mord på ministrar, poliser, fackliga företrädare och ambassadörer). Hade herr Abdulwahad 2010 inte sprängt sig på Drottninggatan utan i till exempel Sveriges Radios gigantiska entréhall hade medvetenheten varit större.

Vore det inte rimligt att åtminstone ändra kameralagen så att skyddsobjektet SR och andra mediehus får installera övervakningskameror och ges rätt att avvisa folk som använder entrén som värmestuga?