Annons: Mediedagen 2019

Lyssnar Hanna Stjärne på Janne Josefsson?

Som nytillträdd vd på SVT väntar många utmaningar för Hanna Stjärne. Medievärldens kolumnist Mats Johansson beskriver några av de största.

Hanna Stjärne har tillträtt som ny vd för Sveriges Television. Det är ingen enkel uppgift att ta över som cirkusdirektör efter Eva Hamilton som med fast hand fört ett trimmat företag in i den nya medieåldern. Att döma av alla hyllningar till Hamilton vid hennes avskedsgala i TV-huset i november har chefskapet (2006-2014) dessutom utövats under tilltagande popularitet. När Christer Björkman framförde ”I morgon är en annan dag” var intet öga torrt i den församlade branschgräddan.

Medan Hamilton inleder en ny karriär som styrelseproffs (Lindex, Fortum) tar Stjärne över i en privilegierad position; SVT står fortfarande starkt i publikens medvetande och med en stabil finansiering jämfört med konkurrenterna, över fyra miljarder per år via apparatskatten. 

Sedan TV4 givit upp slaget om kvalitetstittarna har konkurrensen bytt karaktär och gäller nu främst nischade tidsandelar i den totala mediekakan, i vilken numera finns så många fler aktörer än ”Big Five” i linjär-tv. De flesta är mycket små men många just utefter ”den långa svansen”; år efter år knaprar de i sig decimaler och även om SVT ännu är störst med sin dryga tredjedel av tittartiden lär man inte växa. Trenden är tydlig: tablåtittandet minskar för varje generation och nya digitala plattformar lockar visserligen de yngre men täcker inte bortfallet.

Sam Nilsson skildrar i sin memoar ”Kalabaliken på Gärdet” (2013) färden från myndighetsinstitution under monopoltiden till modernt företag på en tuff mediemarknad. Onekligen är tiden förbi när man kunde gå direkt från partipolitiken, som högerns partisekreterare Nilsson, till ledningen för landets mest centrala nyhets- och opinionsförmedlare. Men inte heller Stjärnes SVT är fritt från politiska influenser. 

Visserligen har ägarmakten neutraliserats genom att public service numera ägs av en stiftelse med en opartisk ordförande (förre radiochefen Ove Joanson) och denna i sin tur aktivt börjat avpolitisera bolagsstyrelserna, bland annat genom att vid de senaste bolagsstämmorna tacka styrelseordförandena Göran Johnson (SVT), Agneta Dreber (SR) och Lars Leijonborg (UR) för trogen tjänst. Men den yttre ramen för verksamheten är fortfarande beroende av politiska beslut. 

Det är riksdagen som ytterst beslutar om pengarna, via radio- och tv-avgiften. Under alliansåren har denna hållits oförändrad sedan 2009, men med en ny skattehöjarregering skulle det inte förvåna om också hushållens tv-kostnader ökas, särskilt om bufferten i rundradiofonden skulle sina. 

Även lokalbehoven gör sig påminda kostnadsmässigt när den tidigare kolossen på Gärdet behöver krympa. Kanske en separation från SR/UR eller en inflyttning av TV4 skulle kunna bidra?

Ett annat orosmoln på Stjärnes horisont är regeringens uppdrag till Myndigheten för radio och tv att analysera hur verksamheterna i public service-bolagen påverkar mediemarknaden. Det är en rimlig fråga när det gäller konkurrenssituationen och marknadens utveckling i stort, inklusive bolagens kompletterande tjänster. Även Konkurrensverket ska yttra sig om saken. Rapport i september inför kontrollstation 2016, efter halva tillståndsperioden.

Yttre politisk påverkan är dock ett mindre problem för SVT jämfört med den teknikförändring – läs digitalisering – som sker i hela västvärlden. I USA har Google som annonsmedium nu större intäkter än hela den samlade pressen. De stora prestigetidningarna räddas av miljardärer och redaktionerna slimmas. Snart har hälften av journalistjobben försvunnit på några år i takt med att annonsintäkterna flyttar till andra medier; printintäkterna har mer än halverats på ett decennium, utan att nätintäkterna kompenserar. 

I Sverige märks samma trender. Borde inte det gynna SVT som kvalitetsproducent av nyheter och samhällsdebatt? Risken är tvärtom att det seriösa får ge vika i hela medieutbudet i takt med att resurserna minskar, allt eftersom tv-konsumenternas vanor ändras till förmån för ”underhållning”. En prioritering av det senare i jakt på tittarandelar skulle urholka SVT:s unika ställning, så låt andra jaga klick med kattungar och bäbisar som gör lustiga saker!

Ett annat hot inifrån mot public service uppstår om publiken upplever en tilltagande slagsida i verklighetsbeskrivningarna när gapet växer mellan den mediala verklighetsbilden och den självupplevda.

Janne Josefsson berättade uppriktigt om detta gap i ett föga uppmärksammat uttalande före valet (Inblick 7/8 2014): ”Min egen erfarenhet – eftersom jag har jobbat inom public service så många år – är att det domineras av journalister med vänstersympatier – som miljöpartiet, vänsterpartiet… det kan vara ett problem på det sättet att man favoriserar ämnen, tankar och idéer som gynnar dessa grupperingar. Ingen ska få mig att tro att det inte påverkar innehållet i våra program alls… Det värsta som kan hända är att inte erkänna att journalistiken påverkas av vad vi journalister själva tycker och tänker”.

Tesen blir desto trovärdigare som Josefsson själv gjort partiskhet till sitt varumärke, med viss framgång. En liknande varning utfärdades nyligen av Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet (TMI 16/12): ”Journalister har sagt att de inte vågar avvika från de gängse berättelserna, man vågar inte ställa sig utanför… Det som saknas är en kritisk granskning av de vinklar som drevet innehåller, en granskning som tar fram röster som säger något annat än drevet.”

Före valet berättade en av Stjärnes politiska reportrar i ett bekymrat samtal att vederbörande hade fått allt svårare att få igenom sina uppslag och förslag i den interna processen, inte för att de plötsligt skulle ha blivit ointressanta i största allmänhet på grund av någon nyligen inträffad inkompetens. Problemet var att de inte längre stämde med den bild av politiken som redaktionen hade bestämt sig för inför valåret. Missnöjets vinter 2013 skapades mediebilden av ett Sverige på väg ner i Östersjön, där ”något hade gått sönder” i ett land som inte längre fungerade.

Sådana mer långsiktiga trovärdighetsproblem när mediets ögonblicksbilder skymmer långsiktig samhällsutveckling tillhör det som nya tv-chefen Stjärne har anledning att begrunda på kammaren när inte de mer dagsaktuella frågorna trycker på.