Annons: Mediedagen 2019

Mats Johansson: Orimliga förväntningar på nya kulturministern

Medievärldens nya kolumnist Mats Johansson beskriver svårigheterna med att bedriva mediepolitik i Sverige och utgår då från sina egna erfarenheter.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har inte velat svara djupare på journalisternas frågor om sitt politikområde. Jag förstår henne. Det kan inte vara roligt att första veckorna på jobbet träda fram till försvar för en kulturbudget som i huvudsak framstår som en framskrivning av företrädarens, med tillägg för en utgiftsökning för att gynna vuxna museibesökare.

Men det är klart att man undrar vilka enorma förväntningar som ligger bakom kulturredaktionernas samlade raseri över hennes tystnad. Trodde man att finansdepartementets tjänstemän verkligen skulle släppa igenom miljardsatsningar, utan finansiering krona för krona? Eller beror kulturredaktörernas drev mot Bah Kuhnke bara på att hon inte är en av dem, ungefär som Lena Adelsohn Liljeroth? Finns här i botten på besvikelsen en misstanke om att bakom en nybliven gröning i själva verket döljer sig en kryptomoderat, som inte förstått att leverera nu när det är rödgrön skördetid?

Efter fyra år i riksdagens kulturutskott (2006-2010) är jag inte förvånad över att det kan ta tid att organisera arbetet, särskilt när statsrådet är nypåstigen ämbetet. Föga av gemensam rödgrön kultur- och mediepolitik har presenterats under den gångna mandatperioden, än mindre någon gemensam valplattform. Men visst ska det bli spännande att bortom en strid ström av honnörsfraser (DN 5/11) följa flödet av skarpa reformer, framförallt på medieområdet.

Budgetpropositionen ger ingen klar vägledning, utom på en enda punkt: ”Regeringen avser att återkomma med förslag på det mediepolitiska området.” Även ett icke-besked är ett besked. I propositionsförteckningen för vårens riksdagsarbete uppgår antalet aviserade kultur- och mediepropositioner till noll.

Vare sig finansen släpper till nya miljarder eller ej pockar de gamla sakfrågorna på ny uppmärksamhet. De landar åter på beslutsfattarnas bord för nya försök till förändringar: presstödet, reklamskatten, finansieringen av public service, momsnivåer, yttrandefrihetslagstiftningen…

I det västerbottniska Folkbladet (13/11) ger kulturministern i alla fall ett klart besked; presstödskommitténs liggande förslag kan inte genomföras, ty ”det är enbart justeringar. Det är inga större förändringar och det krävs större förändringar för att komma till rätta med den situation som vi nu är i… Det stora är ju digitaliseringen och det är den frågan som vi måste förhålla oss till. Där finns det andra förslag som handlar om ett omställningsstöd”.

Tidningen skriver att hon inte kan ge exempel på hur ett sådant stöd skulle kunna se ut, bara att det finns förslag från såväl aktörer som politiker: ”Det är en fråga jag ska lyfta… i ett första skede, sannolikt i en proposition redan för år 2015.”

Intervjusvaren är en smula oklara men det framgår att det nog handlar om att gynna socialdemokratiska tidningar så att de snabbare än 2017 kan få ökade bidrag. De otåliga ska veta att ”vi agerar så snabbt man kan agera. Vi har lagt ved på brasan.”

Huruvida den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen kommer att vilja satsa mer pengar på att rädda socialdemokratiska tidningar får den fortsatta behandlingen visa. Jag minns hur svårt det var att uppnå enighet i alliansens informella mediegrupp om just någonting, och då fanns ändå en riksdagsmajoritet som skulle ha kunnat driva igenom förändringar. 

När det gällde presstödet hade jag tillsammans med en tidigare kulturminister, Birgit Friggebo (FP), skrivit en gemensam reservation i den då senaste presstödsutredningen (”Mångfald och räckvidd”, Presskommittén 2004, SOU 2006:8).  Vi ville inleda en stegvis avveckling medan tiderna var hyggliga och hoppades få med oss KD och C på moderniseringar och framförallt en nedtrappning av storstadsstödet för att minska snedvridning av konkurrensen.

Vi kom så långt att frågan började lyftas till partiledarnivå. Bonniers anlitade JKL för lobbying och Schibsted svarade med Kreabs hjälp. Framgångsrikt; ingen ville ta ansvar för Svenska Dagbladets nedläggning före nästa val, som det hette bland dem som gick på utpressningsargumentet. Frågan avgjordes till slut i Bryssel och EU-kommissionen nöjde sig 2010 med att storstadsstödet började krympas.

Snart är det dags igen. Inför 2017 ska läget prövas av en ny kommission; är ett selektivt statsstöd fortfarande förenligt med EU:s principer? Ett luttrat grundtips: Presstödet kommer att bestå även om tidningarna försvinner.