BBC vann första striden mot Murdoch men …

LONDON. Bilden är entydig; det var den folkliga reaktionen som räddade BBC från större ingrepp.

Planer inom det styrande tory-partiet cirkulerade som förespråkade radikala ingrepp i struktur, programutbud och finansiering, men när de började diskuteras offentligt väcktes en tidigare slumrande opposition: ”Rör inte vår Beeb”, som denna brittiska institution kallas. Och regeringen backade.

Samtal i London i dessa dagar tenderar att handla om det senaste terrordådet, alternativt konsekvenserna av Brexit, utträdet ur Europas union. Och sedan i tisdags förstås det stundande parlamentsvalet.

Ämnet public service framkallar mer positiva känslor än de andra. Det kan bero på en reaktion mot Murdoch-medierna, vars insatser mot EU i åratal anses ha påverkat utgången av fjolårets folkomröstning, närmare bestämt den användning av ”alternativa fakta” som skandaltidningar som The Sun och andra kolporterade under sina kampanjer mot ”Bryssel”.

Nu är utanförskapet ett faktum, men nationen är desto mer delad efter den jämna omröstningen (51,9-48,1). Efterdebatten har handlat mycket om lämnasidans lögn om alla pengar som skulle bli över till sjukvården, vilket kanske fått eftertanken att blomma: hur går det med sanningen om public service skulle försvinna och Murdoch-medierna tar över hela nyhets- och åsiktsbildningen i samhället, ackompanjerade av allsköns populism och extremism på nätet.

Resultatet av Murdoch-kampanjen blev snarare en bumerang. De konservativas kulturminister John Whittingdale sparade inte på honnörsorden i regeringens white paper om BBC:s framtid 2016, innan han fick sparken av den nya premiärministern Theresa May. Uppdraget att ”informera, bilda och underhålla” har efter snart hundra år skapat en aktningsvärd och familjärt förankrad kompanjon för hundratals miljoner människor, och BBC är en kulturell, ekonomisk och diplomatisk kraft som beundras över hela världen, enligt Whittingdales förord.

Betänkandet hade föregåtts av en utvärderingsprocess där närmare 200 000 yttranden hade inkommit och 4 000 utvalda intervjuade deltagit i en rad opinionsmätningar och fokusgrupper. Det var i hög grad resultatet av denna ”öppna konsultation” över tio månaders tid som gav BBC dess åttonde nya regelverk, chartern, sedan starten 1922.

Dess huvudpunkt är att BBC ska ges förutsättningar att vara ledande i branschen genom kreativitet, ambition och innovation. För detta krävs redaktionellt och operativt oberoende, och för första gången ges företaget självt möjligheten att utse en majoritet av ledamöterna i den nya suveräna styrelsen. Den gamla ägarstiftelsen, The Trust, har nyss avvecklats och ersatts som kontrollorgan av Ofcom,  en motsvarighet till vår post- och telestyrelse/Granskningsnämnden. Det innebär att BBC:s Governors, ansedda medborgare, ersätts av statliga byråkrater med tjänstemannaansvar.

Jag frågar Alex Towers, avvecklingschef för BBC Trust, om inte den förändringen riskerar att öka regeringens inflytande över bolaget. Det har varit en av farhågorna med tanke på en decennielång kritik från både Labour och Tories mot ”politisering” i utbudet. Men Towers avvisar detta och påpekar att i den gamla ordningen lade sig guvernörerna minsann i både programpolitik, finanser och chefsutnämningar.

Gareth Barr, policychef för public service på Ofcom, bekräftar bilden. Dels är myndighetskontrollen mer reglerad än övervakningen i tidigare ordning, dels är tjänstemännen mer tränade i att som experter på olika kommunikationsområden se till helheten vad gäller konkurrens och marknadsfunktioner.

Men Ofcom har ett innehållsråd, content board, det låter illavarslande?

Inte heller Barr medger några problem, ledamöterna har branschbakgrund och vet var gränserna går för inblandning. Därutöver ska motsvarigheten till Riksrevisionen granska att BBC använder sina pengar för allmänhetens bästa, vilket inte heller förändrar spelreglerna i fel riktning, enligt Barr.

Allt syftar till ökad transparens i verksamheten för att stärka publikens förtroende och minska möjligheterna till extern politisk styrning, försäkrar både Towers och Barr, väl medvetna om vad som händer i Ungern och Polen.

Det är heller inte de organisatoriska förändringarna som främst bekymrar en TV-veteran som Ray Snoddy, tidigare BBC-ankare och mångårig mediereporter för Financial Times, numera fristående mediekolumnist.

För honom är det större problemet mer materiellt; hur går det med den kvalitativa journalistiken om anslagen minskar? Vad kommer att prioriteras när yngre tittare ändrar både publikvanor och betalningsvilja?

Snoddy påpekar att den nya chartern visserligen fick en lång giltighet, elva år, men att finansieringen kan ändras i halvtid och fortfarande till stor del är beroende av den avgift som regeringen – inte parlamentet som i Sverige – bestämmer över.

Han varnar också för den fortsatta lobbyingen mot public service från privata intressen. BBC må ha klarat första ronden, men det ligger mycket pengar i att begränsa uppdraget för BBC så att konkurrenter och internationella aktörer lättare kan komma över godbitarna i utbudet och kommersialisera en intäktssida som dagens public service inte kan och ska utnyttja.

Låter det bekant? I Sverige finns mycket att lära av den brittiska debatten eftersom liknande processer pågår här. Den privata Strömblad-kommissionen har på de stora svenskbaserade mediebolagens vägnar agerat för en omfördelning av den offentliga finansieringen i syfte att krympa befintliga public service-företag. Internationella investerare köper in sig på de olika delmarknaderna för produktion och distribution av främst sport och underhållning. IT-jättar tuggar i sig allt större kakor av annonsintäkterna från print- och nätmarknader.

Det summerar till vad jag kallar ”de dubbla hoten” mot public service: utifrån i form av politiker och konkurrenter, inifrån i form av usel enögd journalistik som inte motsvarar kraven på kvalitet och saklighet. Till detta växer nu fram en tredje hotbild – den organiserade hatkampanj från extremhögern mot ”medierna” som syftar till att minska deras höga förtroende hos allmänheten.

Det sker i en tid när putinismen och trumpismen går segrande över världen i sina korståg mot Upplysningen, sanningsbegreppet, vetenskap och kunskap.

I Sverige ska den nytillsatta parlamentariska public service-utredningen  fundera över allt detta i två omgångar, först finansieringen och sedan uppdraget. Man kan inte annat än önska den ett underbart liv. Men rör inte vår public service.

MATS JOHANSSON är vice ordförande i Ägarstiftelsen till public service, där han 2010 invaldes som riksdagsledamot (M), en ordning han vill avskaffa.

 

 

 

 

 

Trumpland: Mediekrig med osäker utgång

Så har det börjat på allvar, Trumps krig mot medierna.

Hans hatfyllda angrepp i valrörelsen eskalerade i februari då han slog han fast att medierna var folkfiender – en historisk term – och att källskyddet ska upphävas. I det tjatter som minoritetspresidenten skickade ut den 17 februari 22:48 använde han inte bara Lenins och Robespierres gamla begrepp utan utpekade också flera bestämda redaktioner som ska straffas:

”The FAKE NEWS media (failing @nytimes, @NBCNews, @ABC, @CBS, @CNN) is not my enemy, it is the enemy of the American People!”

En del av de fördömda har redan drabbats av utestängning från de dagliga korrespondentmötena i Vita huset, andra brännmärks under frågestunderna och nekas svar på frågorna. Vilket är att gå ett steg längre än den vanliga manipulationen med förberedda frågor från sympatiserande reportrar som alltid har favoriserats.

Angreppen kan tyckas mest vara retoriska men det finns skäl att ta avsikten på allvar, menar bland andra en tung röst som den republikanske senatorn John McCain, alls ingen beundrare av presidenten: ”That’s how dictators get started.” (NBC 19/2).

Många fler kloka röster finns att lyssna till, t ex i en studie från Brookings där medierna varnas för att leva upp till den etikett Trump & Co har satt på dem – som ”oppositionspartiet”. Ted Koppel, veteran bland tv-ankare och med Nightline favoriten under min tid som korrespondent, har i en artikel i Washington Post slagit fast att det enda som duger som hållning mot trumpismen är: ”en ännu större betoning på professionalitet; faktarapportering, flera källor, omsorgsfull redigering.” Inga blottor och överdrifter, alltså, i sökandet efter enkla poäng – verkligheten och sanningen får duga.

I Columbia Journalism Review jämför Joe Simon från Committee to Protect Journalists inte Trump med Putin, vilket ligger nära till hands, utan med latinamerikanska diktatorer som Chavéz, Correa och Ortega. Alla vill de resa massorna mot medierna för att begränsa journalisters sökande efter fakta och istället få dem att hålla till godo med presidentens ”alternativa fakta”.

Nu går Trump dessutom från ord till handling. I sitt första utkast till budget föreslår han en nedskärning av det federala stödet till public service med 445 miljoner dollar, vilket enligt dess paraplyorganisation CPB skulle leda till en nedläggning av de flesta av landets 1 500 icke-kommersiella radio- och tv-stationer. Detta för att spara mindre än två dollar per skattebetalare om året, i en total federal budget på fyra tusen miljarder dollar.

Man anar inte bara fiskala motiv bakom nerdragningen. För Trumps chefsideolog Steve Bannon, som säger sig vara inspirerad av just Lenin, är en revolutionär förändring av mediestrukturen ett mål vid sidan av presidentagendan. Som en av huvudmännen bakom alternativmediekoncernen Breitbart har han visat att det finns en välorganiserad och välfinansierad högerextrem strategi för att bryta ner mediefriheten i USA, eftersom den ännu utgör ett hinder för en mer totalitär ordning med vitmaktnationalism som mål. Först då kan man enligt Bannon stoppa den ”femtekolonn” av islamister som infiltrerat medierna (förr var det ”judarna”).

Problemet är att det finns en misstro bland medborgarna att göda och utnyttja. Som alla centrala institutioner försvagas riksmedierna av populismens attacker, syftande till att skapa misstro mot auktoriteter av alla slag. Men det har inte gynnat så kallade sociala medier i den utsträckning man skulle kunna tro av all reklam för dessa som de själva och deras användare gör dagligen och stundligen. Som en ansedd undersökare visar är misstron mot ”sociala medier” ännu större, bara fyra procent säger sig lita helt på dem.

Den som inte vill bidra till asociala mediers makt gör alltså bäst i att inte använda dem, särskilt inte Trumpverktyget Twitter, gårdagens populära avloppskanal för hat och hot.

Än viktigare för trumpister är att notera att attacker mot medierna kan slå tillbaka på avsändaren. En undersökning visar att en knapp majoritet anser att presidenten blir orättvist behandlad (50-45) men tilltron till medierna är ändå större än tilltron till Trump (52-37) och en klar majoritet är negativ till det sätt på vilket Trump behandlar medierna (61-35).

De siffrorna kanske är något att fundera över också för de svenska trumpister som nu gör sitt bästa för att komma åt public service och andra stora medier på hemmaplan.

Mats Johansson är redaktör för SvD-bloggen Säkerhetsrådet och bevakade det amerikanska valet på plats i en rad artiklar i SvD. I mitten av 80-talet var han korrespondent i Washington, DC, och utgav 1986 boken Frihetens idéer, om amerikansk konservatism under Reagan.

Hotet är dubbelt

De auktoritära härskarna har fått sällskap av populisterna i sina angrepp på det fria ordets utövare. Det är en av slutsatserna av två färska rapporter om pressfriheten i världen.

Det är inte bara i USA kampen mellan medier och ledande politiker har skärpts. Trumpismen är ett kapitel för sig – dess oamerikanska brist på respekt för det fria ordet – men problemen tilltar också i Europa.

Facit på hoten mot mediefriheten samlas i en mängd rapporter årligen, naturligt nog från branschorganisationerna, men framförallt från Europarådet vars parlamentariska församling (Pace) har att upprätthålla respekten för Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter i de 47 medlemsstaterna. Dess artikel 10 – ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” – attackeras dagligen av regeringar i vår närhet.

I den senaste Pace-resolutionen, bara någon vecka gammal, summerar rapportören till 16 dödade journalister sedan januari 2015. I fokus står Turkiet som år efter år brukar föräras hedersplatsen som världens största fängelse för journalister och nu uppmanas att frige alla som gripits men inte åtalats, till exempel för påstått deltagande i terrorhandlingar. Regimen Erdogan uppmanas också att ompröva sina tillslag mot redaktioner och beslag av medieföretag.

Lika frekvent på klagolistan är Ryssland som förutom de permanent återkommande inrikes övergreppen får kritik för förhållandena på ockuperade områden som Krim, östra Ukraina och delar av Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien. Även försämringarna i Ungern och Polen föranleder kritik.

En särskild anmärkning görs beträffande försök från regeringshåll i flera länder att påverka oberoendet för public service-företagen, som uppmanas utveckla egna regelverk mot yttre påverkan.

En av få goda nyheter på området är att Europarådet faktiskt har genomfört det förslag till medieplattform på nätet som jag föreslog som medierapportör redan 2013, och som löpande samlar larm från en rad externa samarbetsorgan.

Hur det går med utbyggnaden av detta nätverk återstår dock att se, eftersom det finns starka motkrafter inom Europarådet som inte alls vill att deras länder ska övervakas på detta känsliga område. Denna krets, anförd av Pace-ordföranden Pedro Agramunt (EPP), tillhör Azerbajdzjans försvarare mot kritik för kartlagda övergrepp och utpekades vid den senaste sessionen som aktörer i en mutskandal som lett till bland annat åtal i Italien mot den förre ledaren för moderatgruppen, parlamentarikern Luca Volonte. (se Kerstin Lundgrens artikel i Svenska Dagbladet 28/1 om ”kaviardiplomatin”).

Dessvärre är Europa och USA bara delar av en ”illiberal” våg som sveper över världen. Institutet Freedom House har just släppt sin årliga studie Freedom in the world som slår fast att det går bakåt.

Där skriver Arch Puddington och Tyler Roylance under rubriken Populists and Autocrats: The Dual Threat to Global Democracy att hotet är dubbelt, de auktoritära härskarna har fått sällskap av populisterna i angrepp på det fria ordets utövare. För elfte året i rad visar index att läget har försämrats i fler länder (67) än det har förbättrats (36). I försämringstoppen ligger en rad länder i Afrika men också som väntat Ryssland, Turkiet och Ungern. Som ett av få exempel på en positiv trend listas Colombia, i ljuset av fredsprocessens minskade våldsanvändning.

Av 195 undersökta länder klassificeras nu mindre än hälften som ”fria”, en fjärdedel som ”ofria” och resten däremellan. Bara 39 procent av jordens invånare lever i fria samhällen. Den svenska frihetstraditionen blir alltmer unik.

MATS JOHANSSON var ledamot av Europarådet 2010-2013 och dess medierapportör.

 

 

 

 

Kuhnke kan arkivera Novaks utredning

Kulturministerns ambitioner att avpolitisera public service-bolagen är vällovlig. Men Anette Novaks utredning kan hon arkivera, den saknar både verklighetsförankring och politisk förankring.

Stoppa pressarna; kulturministern är återfunnen! Hon upphittades välbehållen i riksdagens plenisal den 2 december vid en interpellationsdebatt med kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M). Den som har undrat var Alice Bah Kuhnke har varit under höstens debatter om public service fick nu flera livstecken att ta del av.

Det är i sig inte så konstigt att statsrådet legat lågt medan hennes medieutredare Anette Novak legat ännu lägre. Hela detta utredningsarbete är en märklighet som nu landat på ministerns bord. ”Mitt frihetliga jag sjunger av glädje” utbrast Kuhnke i slutet av det kvartslånga meningsutbytet med Lavesson, men repliken avsåg inte Novaks arbete utan att hon avser att gå vidare med ambitionerna att minska det partistiska inflytandet över public service genom att ändra sammansättningen i Förvaltningsstiftelsen, ägaren till public service, så att aktiva riksdagsledamöter inte längre ska ingå.

Det är bra (se tidigare inlägg), och något partierna själva skulle kunna rätta till via nomineringsförfarandet.

Om så blir fallet skulle oberoendet från direkt partipolitisk inverkan på företagens ledning stärkas, och risken för en ”ungersk” utveckling minska. I dag sitter inte mindre än sex lagstiftare/reglerare/finansiärer också i den valberedning/bolagsstämma för de tre bolagen som ägarstiftelsen utgör, vilket är en sammanblandning av roller som bör avslutas, alldeles oaktat dessa personers förträfflighet (3S, 1 SD, 1M, 1MP av 13).

Arbetet med professionalisering/avpolitisering av bolagens styrelser inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011-2015, och har under bred enighet fullföljts under ledning av den före detta tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Att slutföra den processen också bland ägarrepresentanterna är viktigare än någonsin i en tid när motsatt utveckling äger rum runt om i Europa. Inte bara där; på hemmaplan tilltar de ideologiskt färgade attackerna mot public service i syfte att försvaga Sveriges Television och Sveriges Radio, och från konkurrenternas sida komma över PS-medlen från tittare/lyssnare.

Ur den synvinkeln är det olyckligt att utredare Novak har bidragit till en förskjutning av synen på pengarna till public service, som vore de en allmän handkassa för diverse mediestöd att fritt disponeras av maktsugna politiker, cirka 7, 7 miljarder per år.

Desto märkligare är utredningens formuleringar om att ”medierna” bör ha ett stöd i nivå med partistödet (cirka en miljard per år). Det står så (sid 18):

”Behovet av statliga stöd kommer att öka. Att stödet behöver vidgas motiveras också av balansen mellan granskare och granskade: de politiska partierna tar emot cirka 1 miljard kronor i olika typer av partistöd. De fria oberoende medierna, vars uppgift bland annat är att granska den politiska makten, bör finansieras i samma höjd.” Matematiken går inte ihop, än mindre logiken.

Andra egendomligheter från utredningsarbetet är idéer från ett PM i våras om att göra riksdagen till huvudman för public service, som om det handlade om en demokratimyndighet. Vidare skulle den gamla kolossen återskapas genom en sammanslagning av SVT, SR och UR för att finansiera ett fjärde PS-bolag för produktion av lokaljournalistik. Finansieringen av ett oberoende public service skulle blandas samman med stödåtgärder till kommersiella medier.

I detta sammelsurium kan urskiljas en kärna i uppdraget: att ersätta det gamla döende presstödssystemet genom att inrätta ett nytt stödorgan, Mediestödsnämnden, som ingående i Myndigheten för press, radio, tv ska fördela stödmedel efter skönhetstävling bland stödbehövande. Stöd, stöd, stöd – i brist på bröd tycks hela medie-Sverige behöva stöd. Tanken att konsumenten ska bidra med egen betalning trollas enkelt bort i utredningen genom att vederbörande döps om till ”medieborgare”, en medborgare med rätt att få stöd.

Här finns grundproblemet med detta utredningstänkande, i utgångspunkten att ”medborgarna är i dag, själva, medier” (sid 461) för vilka man ska ”designa ett medielandskap” (sid 18). Slutsatsen skulle bevisas: det behövs mediestöd åt alla!

Omnipotensen tyder på bristande verklighetsförankring. Någon politisk förankring förefaller utredningen heller inte ha eftersträvat. På detta tyder beslutet att tillsätta en särskild samordnare i riksdagen, ledamoten Berit Högman (S), som ska utröna om något förslag går att genomföra. Det borde kontakter med utredningens partipolitiska referensgrupp ha kunnat ge svar på.

Någon större möda behöver inte läggas på remissomgången, om det nu blir någon. 538 sidor privat filosoferande som en allutredning om hela samhällsförändringen inbjuder inte till detta.

Efter årsskiftet inträffar den formella ”halvtidsöversynen” av public service. Där kan Alice Bah Kuhnke stämma av framtidssynen och tillståndsuppfyllelsen med de tre bolagen och lämna resten till den parlamentariska public serviceutredning som ska tillsättas. Något nytt ”mediestöd” behövs inte.

 

Mats Johansson

Kolumnist i Svenska Dagbladet, redaktör för SvD-bloggen Säkerhetsrådet och vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen för public service.

SD:s mediemotion och andra feltänkta förslag

Anna Hagwalls mediemotion illustrerar med sin faktaresistens trumpismens intåg i riksdagen. Hon är dock inte den enda politiker som velat komma åt ägandet i medierna. De finns i alla läger, skriver Mats Johansson.

Vi ser nu trumpismens intåg i riksdagen. Anna Hagwalls (SD) uppmärksammade mediemotion uppfyller alla krav på den debattstil som den amerikanske presidentkandidaten introducerat. Faktaresistens är grunden för verklighetsbilden.

Så här lyder hennes motion:

”Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd och att Sveriges Television börjar koda sina sändningar i syfte att var och en som vill abonnera på deras kanaler får göra ett eget aktivt val om detta. I detta behöver dock finnas en tv-kanal inom Sveriges Television som behålls öppen för samtliga medborgare. Vidare bör denna kanal inneha mandat att bryta samtliga övriga kanalers sändningar i händelse av att kritiskt viktig information behöver sändas nationellt på samtliga kanaler.”

Det är oklart om det var denna tankefigur – Den Väldiga Konspirationen Bakom Det Elaka Medie-Sverige – som inspirerade statsminister Löfven att i söndagens partiledardebatt med all den vetenskapliga noggrannhet han är mäktig klassificera SD som ett nazistparti.

Hagwall är dock inte den enda politiker som velat komma åt ägandet i medierna. Marita Ulvskog (S) ägnade en stor del av sin karriär åt att bekämpa ett enskilt företag, Bonnier. Som partisekreterare fick hon 2005 frågan i DN (25/1): ”Är det inte tröstlöst att i tio års tid ha kritiserat Bonniers ökade ägarmakt?” och svarade: ”Det är tråkigt, men inte tröstlöst, att inte fler vill äga medier. Jag tror dock att vi kommer att få en lagstiftning mot koncentration bland medieägare.”

Skam den som ger sig. Redan 1997 hade Ulvskog som kulturminister försökt lägga sig i ägandet i TV4 med en snabbutredning om det gick att stoppa Bonniers intåg och hyllade istället riskkapitalisterna i Proventus som också var på banan.

1998 hade hon ändå med ministeruttalanden försökt hindra Bonnier att köpa Svenska Dagbladet.

Att strypa Bonnier var nämligen ”en demokratifråga av yttersta betydelse”, som hon förklarade 2002 när förslaget om en lagstiftning mot medieägandekoncentration, Lex Bonnier, hade fallit.

Det kan vara svårt att frigöra sig från tvångstankar, men i dagens larmande om mediekris hörs alltmer sällan sådant buller som Ulvskogs om Bonnier-makten. Utom från SD, alltså. I Ulvskogs fall handlade det knappast om anti-semitism, snarare anti-kapitalism: ”Det handlar inte om kylskåp eller sådant, utan om vem som har makten över våra tankar och värderingar.” (Journalisten, 1998). Det har aldrig krävts geni för att förstå vem Marita Ulvskog ansåg skulle ha den makten.

Hagwalls partiledning var tydlig i avståndstagandet. Man skyllde inte på några just avslutade politiska sekreterare, folk som i ett normalt parti har till uppgift att stoppa konstiga motioner för att kanslichef och i sista hand gruppledning ska kunna sätta in operation övertalning för att bryta den grundlagsfästa fria motionsrätten för ledamöter. ”SD försvarar en ordning med fri och oberoende media. Vi ser pressfriheten som grundläggande samt ställer oss bakom public service … Agerandet har skadat vårt förtroende för henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet”, hette det i ett uttalande från gruppledningen.

Tydligare än så kan inte ett hästhuvud i sängen beskrivas på helgeandsholmska och mycket snart lämnade hon sina utskottsposter.

Hagwall och Ulvskog är inte de enda fallen av partipolitikers klåfingrighet när det gäller mediepolitikens kärna, det fria ägandet som en konsekvens av yttrandefriheten. I moderaterna har det alltid funnits en omvänd reflex, riktad mot existensen av public service, att skilja från den berättigade kampen mot etermonopolens avskaffande som var en principstrid för rätten till fri etablering i förra årtusendet.

Riksdagsledamoten Sofia Fölster (M) ger i år uttryck för denna reflex i en riksdagsmotion för tv-avgiftens avskaffande:

”TV-avgiften som den är utformad i dag har fått kritik i åratal. Den är krånglig att samla in då avgiften är kopplad till ägarskapet av en fysisk tv-apparat, snarare än konsumtionen av de statliga programmen som i dag likaväl kan nås via en mobiltelefon. Pengar slösas i dag i byråkratin för att samla in tv-avgiften. Dessutom har den tappat sin relevans då avgiften bara är kopplad till en av flera apparater som kan komma åt public service. Det innebär att de som laglydigt betalar finansierar konsumtionen för en mycket större grupp som tar del av tjänsten.

Därtill ter det sig ytterst ologiskt att tv-avgiften ofta är högre än många kommersiella kanalpaket med större och bredare utbud, som till skillnad från public service har vinstintressen. Det vill säga att även om tv-avgiftens utformning varit rimlig så ter sig kostnadsnivåerna inte vara det. Därför bör regeringen snarast avskaffa den påtvingade tv-avgiften och påbörja en översyn av hela public service.”

Oaktat nysvenskan är tankegången inte kristallklar, men tala om politiska ingrepp. Att det finns moderater som vill avskaffa SvT, SR och UR är känt sedan Anders Björcks dagar, men under Fredrik Reinfeldts åtta år vid makten hände inget. Vilket väcker frågan om partiets nuvarande position, om Kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M) kan ge besked?

Ett annat klåfinger tillhör riksdagsledamoten Niclas Malmberg (MP). I en motion om ägaren till public service-företagen, den så kallade Förvaltningsstiftelsen som utser styrelseledamöter i bolagen, vill han att regeringen ska ändra förordnandet för att förhindra politiska kupper:

”Teoretiskt skulle en situation kunna uppstå att en regering som vill kunna utöva direkt inflytande över public service efter ett regeringsskifte utser ordförande och hälften av stiftelsens styrelseledamöter i sådant syfte. Dessa utgör då en majoritet i styrelsen och kan därefter utse styrelseledamöter i public service-ledamöter (sic) efter eget bevåg.

Ett enkelt sätt att begränsa den möjligheten vore att ändra stiftelseförordnandet så att enbart en tredjedel av stiftelsens styrelseledamöter utses efter varje ordinarie riksdagsval.” Mandatperioden skulle vara tolv år. ”Möjligheterna för en regering som vill utöva direkt styre över public service-bolagen begränsas då så gott som fullständigt och förutsätter i praktiken att regeringen först återväljs.”

Syftet är gott, men problemet ett annat. Den direkta politiska styrningen sker ju via storleken på tv-avgiften som fastställs av riksdagen varje år och indirekt via sändningstillståndet från regeringen vart sjätte år. Det berör inte Malmberg. Dessutom är tolv år en mycket lång tid i en snabbt föränderlig mediebransch, framför allt om denna stiftelse befolkas av riksdagsledamöter med många andra hänsyn att ta än just det bästa för public service.

Att avskaffa den partipolitiska representationen i bolagsstyrelserna i public service är en process som nu är genomförd under enighet. Det har inte varit någon brist på dugliga ersättare från andra samhällssektorer som akademi, näringsliv, kultur, folkrörelser, medier.

Nästa steg av professionalisering vore att partierna alldeles frivilligt slutade nominera riksdagsledamöter som ägare, sådana som dagens sittande: Niclas Malmberg (MP), Oscar Sjöstedt (SD), Cecilia Magnusson (M), Gunilla Carlsson (S), med flera. Inklusive undertecknad som visserligen inte längre är riksdagsledamot men invaldes som sådan. Bort med oss!

MATS JOHANSSON, redaktör och vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen för public service. 

Paddskatt på tapeten – igen

Blir det en paddskatt eller inte? Frågan ställdes vid Public service-kommissionens sluthearing med riksdagspolitiker från regeringspartierna och oppositionen tidigare i veckan.

Svaret blev som med allt annat i mediepolitiken: vi får se.

Envisa rykten har gjort gällande att Kulturdepartementet förbereder ett bakslag, en återgång till finansiering av public service via en teknikneutral apparatskatt av den typ som efter införandet för några år sedan efter tolkningstvister ogiltigförklarades av Högsta förvaltningsdomstolen 2014. Då undanröjdes lägre instansers medtolkning av Radiotjänsts beslut att lagtexten gav bolaget rätt att ta ut tv-avgift på datorer. En dator med internetuppkoppling, ansåg HF, kunde inte anses vara ”avsedd” för att ta emot tv-sändningar, vilket lagtexten hade lämnat öppet för.

Men nu är vi där igen, kanske. Riksdagen har via ett tillkännagivande 2015 beslutat att regeringen ska hantera frågan om finansieringen av public service i en parlamentarisk utredning. De rödgröna företrädarna på PS-hearingen bekräftade att så blir fallet, men först efter att den sittande medieutredaren Anette Novak i höst har publicerat sitt betänkande om förändringar av mediepolitiken.

Så efter en utredning kommer nästa. Om den senare kommer att landa i enighet kring återinförandet av teknikneutral avgiftsfinansiering eller inte återstår att invänta. Oenigheten i snart sagt alla mediefrågor under tidigare mandatperioder ger en föraning.

När frågan ställdes (av mig) gavs olika svar. Kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M) avfärdade tanken eftersom hans parti fortsätter att förespråka sitt tidigare alternativ att ersätta dagens radio/tv-avgift med PS-anslag i statsbudgeten. Därmed borde frågan ha fallit, eftersom bredast möjliga enighet eftersträvas i frågan.

Men Gunilla Carlsson (S) försäkrade att frågan ska utredas, att alla alternativ ska värderas och att man inte kan ta ställning innan så har skett. Regeringspartnern Niclas Malmberg (MP) förnekade att Kulturdepartementet skulle ha några planer i riktningen återtagande. För säkerhets skull meddelade han dessutom efter avslutad diskussion att han hade ringt Kulturdepartementet och fått bekräftat att ryktet var felaktigt.

Nå. Vad som rör sig i huvudet på respektive blocks finansministrar kanske är viktigare än vad de gröna i Kulturdepartementet har för sig. Frestelsen att hitta nya intäktskällor kan växa om PS-utgifterna tenderar att öka mer än intäkterna, särskilt som flödet i dag ligger utanför statsbudgetramen.

Om den ännu en tid stadiga betalningsviljan skulle svikta i takt med teknikskiftet från televisionsapparat till bildskärm kan problemet med växande underskott i PS-finansieringen visserligen lösas proportionellt på det gamla viset: ju färre tv-apparatinnehavare, desto högre avgifter. Men långsiktigt innebär det en urholkning av hela begreppet ”i allmänhetens tjänst”, om inte hela ”allmänheten” är med och betalar. När upphör förresten ”allmänheten”; är det under 90 procent, vid 70 procent eller först vid 50?

För att reda ut stödet för betalningsmodell vore det intressant med en valrörelse 2018 där de rödgröna driver införandet av en särskild avgift på datorer, paddor och mobiler mot en vägrarfront med parollen ”Rör inte min padda!”

Innan dess kanske den kommande finansieringsutredningen kan fundera över möjligheten av en ytterligare pengakälla: företag som nu profiterar på andras medieproduktion och brandskattar nyhetsjournalistiken på annonspengar. Upphovsrättsorganisationer som Stim och Copyswede kanske kunde administrera ett nätets länkavgiftssystem?

Mediepolitiska utmaningar i väntan på Novak

I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen finns nu den färska rapporten Mediepolitiska utmaningar.

Händer något i mediepolitiken? Ingen vet, att döma av kulturministerns samlade tystnad. Även regeringens medieutredare Anette Novak tänker i tysthet; den senaste nyheten på utredningens hemsida (7 april) handlar om en antologi med 28 författare. I mars ingenting. 
 
Riksdagens kulturutskott förefaller heller inte gå in i väggen på grund av överhopning av ärenden utöver sedvanlig budgetbehandling. Det kan bero på att Kulturdepartementets propositionsförteckning bara listar tre frågor under våren: Ett övergripande ramverk för aktiva åtgärder i syfte att främja lika rättigheter och möjligheter, Vissa begravningsfrågor, samt Ny filmpolitik. 
 
För riksdagsbehandling efter sommaren är ytterligare några anmälda: En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige, samt Ett nytt avgiftssystem för fastställande av åldersgränser för film och utvidgning av ledsagarregeln.
 
I brist på bakelser får den kunskapstörstande nöja sig med limpa. Den privata Strömblad-kommissionens betänkande väckte viss uppmärksamhet vid presentationen av slutrapporten på Mediemässan (8 april). Mest uppmärksammat blev kravet från en ledamot att ta halva public service-kakan och lägga i en fond, motsvarande hela Sveriges Televisions årsbudget.
 
Något säger mig att förslaget inte kommer att förverkligas. Den 14 juni får i alla fall riksdagspolitikerna chans att ta ställning, då kommissionen ordnar hearing i Kulturhuset. Det skulle förvåna om bland de svarande Gunilla Carlsson (S) och Olof Lavesson (M) planerar att skapa en riksdagsmajoritet för att lägga ner SVT. Det kunde göra väljare förargade.
 
En annan gammal goding luftades tidigare i veckan, när privatradions Staffan Rosell slog ett hårt slag i luften för kravet att Sveriges Radio borde sälja P3. Visst ligger det något i tanken från 80-talet, som avvisades på 90-talet och begravdes på 2000-talet, att SR skulle behöva ökad konkurrens av privat riksradio. Men vägen dit gick via ett tekniksprång – digitalradio – som skulle ha skapat nya sändningsmöjligheter, inte via politisk stympning av SR. Och nu har luften gått ur projektet. 
 
Få politiker torde också se den privata musikradions hittillsvarande ambitioner för egen nyhetsförmedling och samhällsdebatt som något föredöme.
 
I väntan på Novaks räddning av Sveriges medier med nya pengar och breda majoriteter i riksdagen kan den välorienterade intressenten med fördel läsa en färsk rapport från konsulterna på Deliberately/LoveOne. I en tjugosidig promemoria, Mediepolitiska utmaningar, belyses några centrala områden för den fortsatta problemlösningen. Mycket känns igen från de senaste mandatperiodernas mediepolitiska agenda, vilket inte är så konstigt med tanke på några av de rävar som arbetar på bolagen bakom texten: Johan Bobert (f d Teracom) och tre tidigare kulturdepartementister som Lars Marén, Claes Ånstrand och Erik Kristow.
 
Skriften ger en god överblick över fler aktuella dilemman, inte minst den snåriga EU-problematiken när det gäller villkoren för public service. Översyn pågår av regleringar över hela Europa och EU-kommissionen väntas enligt författarna ha kritik mot den svenska självregleringen. Frågan kan också aktualiseras av att vår nuvarande finansieringsmodell med tv-avgift är oförenlig med teknikutvecklingen. Fem varianter skissas med inspiration bland annat från Finland och Tyskland.
 
Krisperspektivet dominerar av naturliga skäl tidningsavsnittet. Iskalla fakta staplas snarare än konkreta åtgärder. Eftersom grundproblemet är att utgivarna ger bort sitt material mestadels gratis och dessutom förser konkurrenterna om annonspengar (Google, Facebook) med innehåll är det heller inte så enkelt att kräva politiska ingripanden. Särskilt inte som det finns få stödsystem utan inslag av ”skönhetstävling”, alltså subjektiva expertbedömningar av kvalitet och andra stödkriterier (jämför litteratur- och tidskriftsstöd).
 
I detta tankepapper saknas som i de flesta andra mediebetänkanden en central aktör: konsumenten, den som ytterst ska betala notan för sin egen informationsinhämtning. Och andras, via de stödsystem som aldrig kan rädda obsoleta medier. 
 
MATS JOHANSSON är bland annat redaktör för Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet. I riksdagens kulturutskott 2006-2010 arbetade han för många av de mediereformer som diskuteras. Nu är han vice ordförande i ägarstiftelsen för public service (SVT, SR, UR).

Medan Strömblad och Novak tänker

GÖTEBORG. Det händer egendomliga saker i mediepolitiken. Det kan bero på att just inget radikalt hände under åtta år med alliansregeringen och därefter lika litet i rödgrön regi.

Men nu har både den privata medieindustrins och regeringens utredare tänkt till. Problemet är bådas grundtanke att politiken kan styra förändringen på mediemarknaden.

Som väntat (se min föregående krönika i Medievärlden den 25 februari) landade den privata public service-kommissionen på folkpartiets gamla förslag om att inrätta en ”public servicefond” som alla producenter kan söka pengar från. Syftet är att komma åt de befintliga PS-företagens resurser och begränsa deras uppdrag. Det är inte så konstigt att de privata mediekoncernerna på detta sätt agerar i eget intresse, men det är svårt att förstå logiken bakom tanken att de privatägda medierna får det bättre om de offentligt finansierade får det sämre.

Kommissionens ordförande Gunnar Strömblad, Svenska Dagbladets räddare vid millennieskiftet, höjde med en påpasslig förhandsartikel i Dagens Nyheter i torsdags förväntningarna inför Mediemässan i Göteborg där kommissionen på fredagen efter några ambitiösa vinterseminarier skulle presentera detaljerna kring medierevolutionen i en slutrapport. Läs den här

Det som förvånar mest i artikeln och rapporten är de privata ägarnas krav på politisk styrning av mediesektorn via staten. Strömblad uttrycker det rakt på sak i artikeln, som en beställning: ”Genom stabila och ökande resurser till SVT och SR och avsaknaden av styrning av bolagen har dessa fått en allt starkare ställning på mediemarknaden, samtidigt som ekonomin för tidningarna försämrats. Det är hög tid för politiken att agera.”

Den djupa tanken synes vara att tidningarna kan räddas om public service försvagas genom politiska ingripanden.

De privata kraven gäller inte bara en omfördelning av de offentliga pengarna. Även när det gäller innehållet vill de privata producenterna att politikerna ska agera för att begränsa utbudet hos de offentligfinansierade konkurrenterna. Strömblad: ”SVT, SR och UR ska åläggas att visa aktsamhet i sin verksamhet så att pluralismen på mediemarknaden inte försämras. Bolagen ska avhålla sig från att producera sådant som fristående medier redan tillhandahåller, om inte programbolagen kan tillföra ett mervärde.”

Också detta är svårt att förstå; pluralismen ska alltså öka genom att mångfalden minskar efter politiskt styrd ransonering. Är det verkligen Bonniers, Schibsteds och Stenbecks vilja? Står Sveriges tidningsutgivare eniga bakom förstatligandelinjen? Kort sagt, ska Melodifestivalen förbjudas i SVT?

Tajmingen i kraven är inte solklar i en tid när alla medier – på goda grunder – förfasas över medieutvecklingen i länder som Polen och Ungern.

En annan gammal goding i PS-kommissionens arsenal har moderat ursprung: ”Radio- och tv-avgiften bör avskaffas och allt mediestöd skattefinansieras och fördelas via anslag över statsbudgeten.” 

Erfarenheterna av en sådan reform i vår omvärld är inte uppmuntrande. När jag själv som mediepolitisk talesman (m) 2006-2010 argumenterade för tv-avgiftens avskaffande hade det en annan motivering, nämligen den tekniska – att apparatskatten skulle behöva ersättas när kopplingen till apparaterna i den gamla meningen försvann då tittandet övergick i nya digitala former. PS-kommissionens motiv är ekonomiskt: ”Resurser kan därför överföras från programbolagen till andra mediestöd.”

Politiseringen i detta tankestycke överträffas med råge i den parallella statliga utredaren Novaks betänkande om public service-frågor som behöver – en utredning!

Ett kvarts sekel efter det gamla etermonopolets avskaffande vill de rödgrönas utredare i en attack på radiomediets särart återskapa den koloss av tre separata företag – SVT, SR, UR – som förenas av finansieringsformen, tv-avgiften, och en bastant rödgrön majoritet i personalens politiska sympatier. Även det förslaget representerar en återgång till en organisationsform från förra årtusendet utan bäring på den framtida mediekonkurrensen och skulle särskilt försvaga Sveriges Radios unika roll och höga förtroende i utbyte mot oklara rationaliseringsvinster, senast illustrerade i oändliga förvecklingar kring bolagens imperieframkallade men nu bordlagda lokalprojekt på Gärdet.

Ännu märkligare: Novak vill ”begränsa möjligheterna till otillbörlig politisk styrning, så att en fri och oberoende verksamhet kan garanteras. Som tänkbara alternativ bör utredningen pröva förutsättningarna för att placera de offentligt finansierade medierna direkt under riksdagen”.

Ökat oberoende från politiken – under riksdagen? Man tar sig för en redan hårt sliten panna.

Som alternativ anges av Novak-utredningen att ”skapa en helt självständig instans som oberoende buffert mellan politiken och det nya bolaget.” Ja, den finns och heter Förvaltningsstiftelsen, skapad 1997 just i detta syfte. Dess ställning kan stärkas inte genom att underställas riksdagen utan genom att den stöds i det fortsatta arbetet med att förnya public service-styrelsernas sammansättning, en process där politiker ersätts av professionella styrelseledamöter. Det arbetet inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011, och fullföljs nu under ledning av den f d tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Men visst vore det bra om de rödgröna partierna slutade att utse aktiva riksdagsledamöter till sina representanter i den stiftelsen.

Strömbladkommissionen har bidragit med en värdefull genomlysning av dilemman i mediepolitiken och får förhoppningsvis igenom åtminstone ett av sina förslag, att strama åt reglerna för sponsring och produktplacering i SVT. Men när allt detta utredande snart är avklarat och kulturministern ska summera vad det kan finnas pengar till – och riksdagsmajoriteter för – är grundtipset att både privata och offentliga utredare samfällt tvingas sucka och acceptera politikens maktlöshet.

Kamrater, den mediepolitiska revolutionen är inställd. Medieverkligheten förändras oss förutan, därute på marknaden i mötet mellan producenter och konsumenter.

Självdeklaration: Jag var kollega till Gunnar Strömblad som pol chefredaktör i SvD. Jag är vice ordförande i Ägarstiftelsen för public service och betalar tv-avgiften.

Föga har hänt –– därför är det bra

BLOGG Medieministerns linje är utmärkt. ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.” Därför är det bra att det i princip inte hänt någonting på det mediepolitiska området, menar Mats Johansson.

Man undrar vad som händer. Man går på medieseminarium, läser medieministertal och lyssnar till branschens brummande. Inte blir man klokare för det.

Sedan regeringsskiftet 2014 har jag försökt följa mediekrisens påverkan på mediepolitiken. Dessbättre har föga hänt, i politiken. Mediedebatten kännetecknas främst av att det är personfrågor som föranlett lätt höjda ögonbryn; Gunilla Herlitz avhopp, Jan Helins påhopp och Lars Leijonborgs hopp om att Jan Friedman ska lösa Mittmedias problem efter icke-affären med Schibsted.

Det som har hänt har hänt i verkligheten, inte i politiken. Företagens lönsamhet har förbättrats genom nedskärningar av kostnader så att ägarna nu kan skryta över vinster så höga att krisen verkar överstånden. Dock är de låga för den som minns att några goda år behövs för att balansera de kommande svaga. Jag är inte övertygad om att studierådgivarna vid landets skolor bör avstå från att avråda landets framtid att söka sig till journalistbanan.

Förvisso ska 68-generationen ersättas, föga saknad, men det lär fortsatt vara slimmade redaktioner som gäller när LAS-proletariatet söker fast tjänst inne i mediehusens tillfälliga värme.

Om utgiftssidan nu är avklarad – och tidningarna kan ju knappast bli tunnare -kanske ägarenergin kan läggas på intäktssidan. Hur få läsarna att betala för det som i decennier ansågs skulle vara ”gratis”? Inget statsstöd i världen kan ersätta kassaflödet från prenumeranter och annonsörer.

Således ingen skugga över medieminister Alice Bah Kuhnke, ännu. Hon har inte gjort just något, inte i mediepolitiken i alla fall, som föranleder KU-anmälan. Kanske en passivitetsvarning, som för brottare eller när det anfallande handbollslaget aldrig skjuter? Annars tar hon efter förrättat värv plats i biblioteken på hyllan för världens smalaste litteratur med titeln ”Alla mina reformer som kulturminister”.

Dock har hon tillsatt en utredning! Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94 Som tidigare konstaterats kan man befara det värsta, att döma av den Novakska utredningens första delbetänkande där det slås fast att ”ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas”, inte formen. Det låter oskyldigt, men vid närmare eftertanke innebär Novak-doktrinen en brytning med den svenska traditionen att staten inte ska välja stödformer som bygger på värdering av innehåll, så kallad skönhetstävling.

Sådana styggelser finns, sant. Litteraturstödet till enskilda titlar bygger på innehållsvärdering utförd av branschnära experter, liksom tidskriftsstödet. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst tog jag 2007 reda på hur den godtyckliga fördelningsmaktens kriterier såg ut och fick för en artikel i Axess fram några belysande exempel (bifall Björn Elmbrant, avslag Martin Luther). 

Det kan inte gärna vara sådana kvarlevor från förra millenniet som Novak funderar på att reproducera. Uppenbarligen är tankemödan betydande eftersom hon har fått förlängd betänketid, ytterligare ett halvår till sista oktober. Det kanske inte är så enkelt som först troddes?

Spelutrymmet kan tyckas stort. Presstödet ska vara avvecklat 2019 så dess halva miljard kan användas till annat. 2020 går sändningstillstånden för public service ut, ytterligare åtta miljarder i potten. Redan den så kallade kontrollstationen om ett år kan ge en fingervisning om framtiden.

Men hur undviker man nya skönhetstävlingar? Arsenalen på det mediepolitiska området är inte så stor; generellt verkande stödformer torde för de politiska ingenjörerna begränsas till skatter, avgifter och bidrag. Men hur ska de appliceras lika för alla? Nollmoms för digitala medier (som i Norge), sänkta arbetsgivaravgifter för redaktionellt anställda, kulturcheckar för mediekonsumtion, ropen skalla: gratis bredband åt alla. Dock oklart hur och varför.

Några tips – men inte många – lär utredarna få från omvärldens olika exempel. Vid den privata Public service-kommissionens andra seminarium (27/1redovisade Karen Donders, professor i public service vid Vrije Universiteit i Bryssel, erfarenheter från olika typer av medieregleringar inom EU, varav få av positiv karaktär (för att inte nämna statsstyrningen över medierna i Ungern och Polen). Kartan över både generellt mediestöd och public service-styrning är högst splittrad inom EU, men försök med harmonisering pågår på området just för att minska betydelsen av konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu är det oklart vad PS-kommissionen kommer fram till, facit ges vid Mediedagarna i Göteborg (MEG) den 7-8 april då en rapport ska presenteras. Det skulle inte förvåna om det är delar av PS-kakan man vill se omfördelad, kanske ett uppkok på det som en gång var folkpartiets idé om en kvalitetsfond från vilken ”alla” kunde söka pengar. Axess, Aftonbladet, Expressen? Dock oklart hur och varför.

Den djärva tanken blev ingen succé 2007, vilket inte enbart berodde på upphovsmannen, Lars Leijonborg. Det lär inte bli en enklare resa denna gång, om så skulle bli fallet. Man kan lita på att motkrafterna slår vakt om de gamla institutionerna, inklusive den finansminister som debattörerna tycks tro har ”pengar över” just till mediesatsningar medan migrationen trycker på. 

Och det liberala dilemmat kvarstår: Vem ska avgöra vad kvalitet är, om inte konsumenterna som ska betala för den? 

Så där står Alice Bah Kuhnke på ruta ett igen. Med en tydlig deklaration om färdriktningen i ett tal nyligen (8/2): ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.”

Bra talat.

Självdeklaration: Jag är sedan en månad vald av ägarstiftelsen för public service till vice ordförande och därmed part i målet när det gäller bolagens finansiering och regelverk.

Ur regeringens säck i Novaks påse

Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.

Vid ett studiebesök nyligen på en tidningsredaktion drabbades jag av en tillfällig släng av den optimism jag är född med (som 50-talist) och har levt med hela livet utom vid diskussioner om mediernas framtid i Sverige under senare decennier.

Tidningen går med väldig vinst, har en ökande mångmiljonupplaga och välutbildade journalister som varje vecka når en kvalificerad läsekrets. ”Affärsmodellen” är gammaldags enkel; man skriver initierat om viktiga saker för dem som vill betala för att få veta inte bara vad som händer utan också varför. 

Kändisar göre sig icke besvär på redaktionen, ty kraven på språkets kvalitet och en omfattande faktagranskning sorterar bort alla dem som skulle vilja jobba där men inte har någon annan merit än utseende och dåligt rykte. Därtill är artiklarna osignerade, vilket ytterligare skrämmer bort dem som passar bättre i television.

Framgångssagan för detta omoderna medium har pågått sedan 1843. Nyligen blev journalisterna dessutom privat förmögna genom utköp av en storägare.

Jag talar förstås om The Economist. Detta veckomagasin är public service i ordets bästa mening, tillgängligt för alla med kunskaper i engelska som är villiga att betala mindre än den svenska TV-avgiften för prenumerationen. 

Referenspunkten för den svenska privata public service-kommissionens första hearing för någon vecka sedan var en annan än att belysa mediala framgångsfaktorer. Detta i sig välkomna initiativ att granska begreppet och försöka vidga debatten tankemässigt bortom några befintliga företag (SVT, SR och UR) handlade i två timmar om allt utom just public service. Undergången är nära, förstod man, eftersom Google snor hälften av annonsintäkterna och SVT/SR alla nyheter. Schibsteds medieguru Jan Helin var mest radikal i panelen och belyste engagerat alltings upplösning i intet. Tidningar finns inte längre, fast vi inte har upptäckt det. 

Otur då att privatmediernas kampanj än så länge saknar konkretion, utöver de mångåriga kraven från tidningsutgivarna på reklamskattens avskaffande och lägre digitalmoms, som är lätta att instämma i. Svårare är det att se vad som långsiktigt genom politiska beslut ska kunna rädda det som utmålas som döende medier. Jan Helin var dock befriande tydlig i ett svar på min fråga om just detta, vilken lagstiftning och nya regleringar som privatmedierna är ute efter, riktade mot SVT och SR. Inget sådant, om han får bestämma.

Desto mer pikant att Helin kort därefter utnämndes till programdirektör i just Sveriges Television. Där får han tillfälle att utveckla PS-utbudet på nätet med sådant som har dragit alla fjortisar till Aftonbladssajten och sänkt pappersupplagan till katastrofala nivåer, trots Åsa Linderborg.

Nästa hearing med PS-kommissionen (27/1) ägnas internationella förebilder för styrning av PS-företagen. Då kanske vi intressenter kan få mer substans i vad privatmedierna tänker sig för förändringar i mediepolitiken.

2016 firar vi att världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning fyller 250 år. Ska det bli symbolen för en ny mediepolitik? Den som läser första delbetänkandet från den Novakska utredningen (Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94) anar det värsta: uppdraget anges vara ”att utveckla medborgarnas möjligheter att tillgå och använda medier för att på så sätt öka förutsättningarna för demokratisk delaktighet. Detta kommer också att ligga till grund för utformningen av nya mediepolitiska verktyg… ofrånkomligt att ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas och inte från distributionsformen.”

Vad värre, i ett malplacerat svar till yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som varnar för kommande brott mot grundlagarna, svarar utredaren att vi inte ”är betjänta av att blicka bakåt, mot Karl XIV Johans Sverige. Att i denna era av kraftig mediekonvergens definiera kvalitet som det innehåll som sprids via papperstidningar är bakåtsträvande och ett sätt att definitivt missa målet.”

Det som hamnar i den Novakska påsen är hämtat ur den rödgröna regeringens säck, som ambitionerna uttrycks i årets budgetproposition: ”Ett nytt utvecklingsstöd bör införas för tryckta allmänna nyhetstidningar med syfte att ge förutsättningar för en långsiktig utveckling av elektroniska publiceringstjänster. Ett sådant stöd bör inte vara avgränsat till tidningar som får driftsstöd utan vara öppet för alla tryckta allmänna nyhetstidningar som uppfyller relevanta krav, såväl gratistidningar som prenumererade och andra nyhetstidningar.”

Visst vore det härligt med en batalj om yttrandefriheten ett kvarts millennium senare. Ska staten införa ytterligare en stödform för att med skattebetalarnas pengar välja ut vad som är bra i medierna? Det kunde PS-kommissionen kanske ägna en tanke vid sidan av PS-filosoferandet.