Annons: Mediedagen 2019

Skärpning mediechefer!

Man skulle kunna tro att mediechefer, som själva är helt beroende av att andra pratar med deras journalister, förstod vikten av att ställa upp på intervju. Men så är inte fallet.

Efter fyra år som branschbevakare kan jag konstatera att det fortfarande finns högt uppsatta mediechefer jag aldrig talat med.

Visst är det konstigt? Vi journalister kräver av andra att de ska ställa upp på intervjuer. Gärna med kort varsel. Ofta på obekväma tider. Kanske i en extrainsatt livesändning. Men när mediechefer blir föremål för granskning är det inte ovanligt att de ber att få återkomma på mejl eller sms. Och är frågorna för obekväma kanske det inte kommer något svar. Alls. Men om vi inte själva är tillgängliga för mediernas frågor (annat än när gäller företagets framgångar), hur ska vi då kunna kräva det av någon annan?

Det värsta av allt är att man vänjer sig. Och anpassar sig. Väljer att själv höra av sig via sms för att man vet att man ändå bara möts av en telefonsvarare. Eller skickar frågorna på mejl eftersom alternativet är att svaren annars kan dröja flera dagar. Men vad händer med journalistiken på sikt när samtalet inte längre sker öga mot öga – eller i alla fall över telefon? När de där viktiga följdfrågorna, som uppkommer naturligt under en dialog, aldrig ställs?

En mediechef kräver att hens mejlade citat ska publiceras i sin helhet. En annan begär att få stryka en till synes obetydlig uppgift i en redan publicerad text. En tredje ställer inte längre upp på intervju på grund av att hen inte fick tillräckligt med inflytande över innehållet i texten.

Allt detta får mig att fundera över vad det egentligen finns för rutiner kring detta på de egna redaktionerna. Vilken tidningschef skulle acceptera att alltid publicera citat som skickats via mejl eller sms? Eller gå med på att trycka långa, snåriga citat i sin helhet för att den intervjuade kräver det?

Dokumentärfilmaren Tom Alandh brukar säga att den bästa frågan kommer ur ett spännande svar. Allt oftare tänker jag att man får vara glad om man får något svar alls.

Männen breder ut sig i dagspressens toppskikt

Journalistkåren i stort är jämställd, men de höga positionerna inom dagspressen domineras av män. Och utveckligen går åt fel håll.

Den svenska journalistkåren är föredömligt jämställd. Journalistförbundets (SJF) medlemmar är i stort sett jämt fördelade över könen, vilket rimligen borde återspeglas på redaktionsgolven. Vid årsskiftet 2017/18 hade SJF 15 499 medlemmar. Av dem var 7 900 kvinnor och 7 600 män. Även bland redaktionella chefer har könsfördelningen blivit jämnare med åren.

Men i mitt dagliga arbete som mediegranskare ser jag också en annan verklighet. På den högsta nivån har utveckligen gått åt andra hållet. I dag är alla koncernchefer inom dagspressen män. När Medievärlden förra veckan frågade fem koncernchefer vad effekten av en sänkt digitalmoms skulle bli blev mansdominansen i branschen extra tydlig. Inte minst i bildsättningen. De heter Sture, Per, Boine, Johan och Lennart. Hade vi också tagit med NWT, Hall Media, Sörmlands Media, Skånska Dagbladet och Norran så hade vi kunnat addera Mats, Mats, Jimmie, Lars och Anders. På Bonnier heter de Tomas och Anders och på Schibsted Raoul och Rolv.

Men så här har det inte alltid sett ut. För inte allt för längesedan hade exempelvis Bonniers dagstidningar, Stampen Media, Hall Media och Promedia kvinnlig vd.

I ägarstiftelserna är fördelningen en annan. Kvinnorna finns där – om än i minoritet. Samma sak med de familjeägda företagen, där bland andra Lovisa Hamrin och Victoria Svanberg är aktiva ägare.

Bland gratistidningarna är Maria Croon vd för Mitt i. På tidskriftsområdet är bland andra Bodil Ericsson Torp vd för Aller Media och Ann Henriksson vd för LRF Media.

Inom public service har alla tre bolag numera en kvinnlig vd.

Vi försöker att alltid vara medvetna om vilka vi väljer att intervjua och hur vi bildsätter våra artiklar. Samtidigt kan jag konstatera att vi ibland jobbar i motvind. Ska vi göra en enkät med koncernchefer inom dagspressen finns det inga kvinnor att fråga. Och det är inte vårt uppdrag att försköna sanningen.

När det gäller chefredaktörer är det betydligt mer jämställt, men vår uppfattning är att det gått tillbaka även här det senaste året. Bland storstadstidningarna är det i dag bara Sydsvenskan och Aftonbladet som har kvinnliga chefredaktörer. DN, SvD, Expressen, Di och GP har män på posten. På DN, SvD, Di och GP har chefredaktörerna tidigare varit kvinnor.

Hos lokaltidningarna är bilden mer spretig, men även här har flera kvinnor det senaste året lämnat sina poster och ersatts av män.

Jag tror och hoppas att en bestående förändring också inom dagspressen är att vänta. Att vi kommer att se en större variation av kön och bakgrund även högst upp i branschen. Det är avgörande för att inte medieföretagen ska missa viktig kompetens. Men det kommer inte att förändras över en natt.

Glad sommar!

Nu tar Medievärldens sajt sommaruppehåll och jag och Axel går på semester. Från och med nästa vecka och fram till och med den 10 augusti hittar du i stället våra sommarflöden från externa källor på sajten.

Men för den som inte kan få nog av medieläsning finns massor att grotta ned sig i på vår Premiumsajt.

I höst väntar en spännande tid för oss med Bonnier som nya ägare. Häng med på vår resa!

Trevlig sommar,
Önskar Linnéa och Axel

Artisters klåfingrighet fara för musikbevakningen

Minskade resurser på redaktionerna och artister som kräver större inflytande har blivit vardag för svenska musikjournalister. Men vilka konsekvenser får de nya villkoren för journalistiken?

Musiktidningen Gaffa, som bevakat den svenska musikbranschen sedan 2010, beskriver hur en trend vuxit fram de senaste åren där artister vill detaljstyra vilken bild som förmedlas av dem.

Ett exempel är att många världsartister i dag kraftigt begränsat tillgången för pressfotografer på konserter eller – än värre – infört fotoförbud. När Beyoncé och Jay Z i kväll uppträder på Friends Arena i Stockholm tillåts endast bandets egna fotograf att ta bilder. Något som fått Gaffa att helt välja bort bevakningen av konserten i protest. Journalistkollegor i Danmark har fattat samma beslut.

Ett annat exempel är den svenska artisten Oskar Linnros raseri över hur han porträtterades i P3 Musikdokomentär. I ett långt Facebook-inlägg beskrev popstjärnan hur han ”gav journalisterna bakom ‘dokumentären’ ALLT och lite till” men efter publiceringen är missnöjd över såväl vinkel och klippning som uteblivna delar. I en krönika tog Gaffas chefredaktör Daniel Horn P3 Musikdokumentär i försvar och berättade om sin erfarenhet av artisters klåfingrighet.

Det är viktigt att poängtera att den här utvecklingen sker parallellt med att musikjournalistiken prioriteras ned. SVT rapporterade nyligen om hur specialiserade sajter och tidningar slåss för sin överlevnad samtidigt som ämnet får allt mindre tid och resurser hos de stora mediehusen.

Både musiker och journalister, både musikbranschen och redaktioner, borde fundera över vilka konsekvenser de nya villkoren får för musikjournalistiken. Hur ska musikjournalisterna lyckas behålla sin integritet när artisternas försök att diktera villkoren blir allt aggressivare? Om vi inte bara vill att musikbevakningen ska bestå av idolporträtt framöver är detta frågor som måste diskuteras på redaktionerna.

Det stormar kring land- och sjövädret

Sällan uppmärksammas hela Sverige så rutinmässigt som i land- och sjörapporterna. Men vem vill egentligen ha allt detta väder, undrar Maria Schottenius? Jo, jag, skriver Medievärldens reporter Linnéa Kihlström.

DN:s kulturskribent Maria Schottenius ifrågasätter i en krönika behovet av väderleksrapporten i Sveriges Radios sändningar. Hon tycker att inslagen är för många, för långa och för tråkiga. Men Maria Schottenius verkar ha missat flera viktiga poänger.

I ett land som Sverige, med sitt mycket varierande väder, är förstås land- och sjövädersrapporterna av stor betydelse för många människor – även för oss som inte är jordbrukare. Om det inte vore så hade väl inte just vädret varit ett så populärt ämne på lunchen, vid kaffemaskinerna eller i hissen.

Land- och sjövädret förflyttar också lyssnarna runt om i Sverige på ett närmast unikt sätt. Sällan uppmärksammas hela Sverige så rutinmässigt – även orter och områden vi inte annars är särskilt vana att höra om.

Dessutom gör väderleksrapporterna det lättare för lyssnarna att leva sig in i livet på andra platser. De dagliga temperaturuppgifterna ger en fingervisning om vilket väder storasyster i Mora, gammelfaster i Umeå och morföräldrarna nordväst om Göteborg har.

I sin senaste krönika minns Expressens krönikör Alex Schulman hur han som liten fick hjälpa till att söka ny frekvens på bilradion när det började surra och brusa mitt i Sjörapporten. Många är vi med liknande minnen som visar på betydelsen av just väderinslagen.

Vem vill ha allt detta väder, undrar Maria Schottenius? Jo, jag. Och många med mig.