Glad sommar!

Nu tar Medievärldens sajt sommaruppehåll och jag och Axel går på semester. Från och med nästa vecka och fram till och med den 10 augusti hittar du i stället våra sommarflöden från externa källor på sajten.

Men för den som inte kan få nog av medieläsning finns massor att grotta ned sig i på vår Premiumsajt.

I höst väntar en spännande tid för oss med Bonnier som nya ägare. Häng med på vår resa!

Trevlig sommar,
Önskar Linnéa och Axel

Artisters klåfingrighet fara för musikbevakningen

Minskade resurser på redaktionerna och artister som kräver större inflytande har blivit vardag för svenska musikjournalister. Men vilka konsekvenser får de nya villkoren för journalistiken?

Musiktidningen Gaffa, som bevakat den svenska musikbranschen sedan 2010, beskriver hur en trend vuxit fram de senaste åren där artister vill detaljstyra vilken bild som förmedlas av dem.

Ett exempel är att många världsartister i dag kraftigt begränsat tillgången för pressfotografer på konserter eller – än värre – infört fotoförbud. När Beyoncé och Jay Z i kväll uppträder på Friends Arena i Stockholm tillåts endast bandets egna fotograf att ta bilder. Något som fått Gaffa att helt välja bort bevakningen av konserten i protest. Journalistkollegor i Danmark har fattat samma beslut.

Ett annat exempel är den svenska artisten Oskar Linnros raseri över hur han porträtterades i P3 Musikdokomentär. I ett långt Facebook-inlägg beskrev popstjärnan hur han ”gav journalisterna bakom ‘dokumentären’ ALLT och lite till” men efter publiceringen är missnöjd över såväl vinkel och klippning som uteblivna delar. I en krönika tog Gaffas chefredaktör Daniel Horn P3 Musikdokumentär i försvar och berättade om sin erfarenhet av artisters klåfingrighet.

Det är viktigt att poängtera att den här utvecklingen sker parallellt med att musikjournalistiken prioriteras ned. SVT rapporterade nyligen om hur specialiserade sajter och tidningar slåss för sin överlevnad samtidigt som ämnet får allt mindre tid och resurser hos de stora mediehusen.

Både musiker och journalister, både musikbranschen och redaktioner, borde fundera över vilka konsekvenser de nya villkoren får för musikjournalistiken. Hur ska musikjournalisterna lyckas behålla sin integritet när artisternas försök att diktera villkoren blir allt aggressivare? Om vi inte bara vill att musikbevakningen ska bestå av idolporträtt framöver är detta frågor som måste diskuteras på redaktionerna.

Det stormar kring land- och sjövädret

Sällan uppmärksammas hela Sverige så rutinmässigt som i land- och sjörapporterna. Men vem vill egentligen ha allt detta väder, undrar Maria Schottenius? Jo, jag, skriver Medievärldens reporter Linnéa Kihlström.

DN:s kulturskribent Maria Schottenius ifrågasätter i en krönika behovet av väderleksrapporten i Sveriges Radios sändningar. Hon tycker att inslagen är för många, för långa och för tråkiga. Men Maria Schottenius verkar ha missat flera viktiga poänger.

I ett land som Sverige, med sitt mycket varierande väder, är förstås land- och sjövädersrapporterna av stor betydelse för många människor – även för oss som inte är jordbrukare. Om det inte vore så hade väl inte just vädret varit ett så populärt ämne på lunchen, vid kaffemaskinerna eller i hissen.

Land- och sjövädret förflyttar också lyssnarna runt om i Sverige på ett närmast unikt sätt. Sällan uppmärksammas hela Sverige så rutinmässigt – även orter och områden vi inte annars är särskilt vana att höra om.

Dessutom gör väderleksrapporterna det lättare för lyssnarna att leva sig in i livet på andra platser. De dagliga temperaturuppgifterna ger en fingervisning om vilket väder storasyster i Mora, gammelfaster i Umeå och morföräldrarna nordväst om Göteborg har.

I sin senaste krönika minns Expressens krönikör Alex Schulman hur han som liten fick hjälpa till att söka ny frekvens på bilradion när det började surra och brusa mitt i Sjörapporten. Många är vi med liknande minnen som visar på betydelsen av just väderinslagen.

Vem vill ha allt detta väder, undrar Maria Schottenius? Jo, jag. Och många med mig.