Annons: Mediedagen 2019

Domen mot Skyttedal borde oroa medieföretagen

Frågan är vilken grund den så kallade länkskatten inom EU ska luta sig mot? Den som gav Kent Ekeroth ersättning eller den som vägrade Sara Skyttedal detsamma?

När Patent- och marknadsöverdomstolen nyligen meddelade att DN hade rätt att publicera Sara Skyttedals Facebookbilder så bör det väcka kluvna känslor hos alla medieintresserade.
Ur ett redaktionellt perspektiv är det naturligtvis positivt om offentliga aktörer inte kan blockera användning av bilder som anses ha nyhetsvärde. Som reporter kan jag se fördelarna.

Men samtidigt läser jag detta: ”Domstolen har därför kommit fram till att DN inte är skyldigt att ersätta rättighetshavaren för publiceringarna av fotografierna.”
Och då blir jag nervös. Ok att bilder måste kunna publiceras mot någons vilja i vissa fall, men du måste ändå respektera upphovspersonens rätt till ersättning i alla lägen. I det här fallet blir du ju dessutom straffad dubbelt annars. Först får du inte vägra publicering. Och sen ska du inte heller få någon betalning. Det låter inte klokt.

I slutändan bör domstolens hållning därför vara oroande även för de medieägare som först kanske jublat över avgörandet. För om svenska domstolar tycker att den som vägrar publicering inte har rätt till ersättning när denna rätt kränks, då blir det svårt att försvara effekterna av det upphovsrättsdirektiv som nyligen väckt så stor uppmärksamhet. Hur ska du motivera att stora internetjättar tvingas betala ersättning till ditt svenska medieföretag när du i din tur inte behöver göra det vid publicering mot någons vilja?

Utöver detta går det också att förvånas över att Sara Skyttedal vägrades ersättning när Kent Ekeroth lyckades få det för sin järnrörsfilm, som ju bland annat användes av SVT på deras hemsida. I det fallet ansåg domstolen att det handlade om ett intrång som gav rätt till ersättning. I Skyttedals fall tycks rätten till viss del koppla saken till att hon tillhandahållit bilderna på eget initiativ, men också att lagen skiljer på stillbild och rörlig bild.

På något vis bedömde alltså domstolarna med stora skillnader två typer av material som i bägge fallen skyddas av det som kallas för närstående rättigheter, och alltså inte är den vanliga upphovsrätten. Och det är därför detta blir extra intressant. Det är nämligen samma skyddsform som EU alltså vill ge till medieföretags webbplatser i samband med den så kallade länkskatten. Frågan är dock vilken grund som detta direktiv ska luta sig mot när det införs? Den som gav Ekeroth ersättning eller den som vägrade Skyttedal detsamma?

I slutändan borde tolkningarna inte kunna samexistera. I alla fall inte om upphovsrätten ska förstås av någon utanför domstolen.

Läs också:

DN vann om Israelbilderna – Skyttedal får betala halv miljon

Rökridåer från Bonnier Tidskrifter

Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Men Lars Dahméns retorik sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt.

Nu blir det grundkurs i retorik! Låt oss ta ett slumpvist utvalt citat. Eller okej, ett väl utvalt citat. Nämligen följande uttalande från Bonnier tidskrifters vd Lars Dahmén i senaste avsnittet av Tidskriftspodden:

”När vi köper in material i dag, när världen ser ut som den gör, så måste vi ha en annan möjlighet att använda det materialet; att kunna paketera om det och använda i fler kanaler. Om vi, varje gång vi köper in exempelvis en artikel, ska diskutera med personen som har skrivit den hur vi kan använda texten och under vilka villkor – då blir det omöjligt för oss att jobba.”

Ingen som värnar fri press vill naturligtvis göra det omöjligt för ett tidskriftsförlag att jobba. Så det är ju ett bra retoriskt grepp. Som också leder bort fokus från den svagaste delen i argumentationen, det vill säga början på samma mening. Att förhandla vid varje enskilt uppdrag är naturligtvis inte effektivt. Men det är nog inte det saken handlar om. 

Den första meningen rymmer nyckelfrågan; möjligheten att använda materialet som Lars Dahmén uttrycker det. Upphovsrätt brukar det kallas, rent juridiskt. Rent retoriskt är detta snyggt hanterat på många sätt. Bakgrunden till citatet är naturligtvis att Bonnier ställer som krav att samtliga externa medarbetare ska acceptera likalydande avtal, och på det här sättet blir det ju tydligt att det är en kostnadseffektiv lösning. Framåtsyftande och konstruktiv retorik. Som tydligt avleder från en väsentlig detalj.

Om vi utgår från att alla progressiva krafter i mediebranschen delar uppfattningen att upphovsrätten alltid har ett värde, så bör även vd:n för ett stort förlag anse att varje medarbetare har rätt att prissätta sin upphovsrätt. Och att du som köpare därför måste berätta hur och var du vill använda den. Därmed kvarstår den egentliga utmaningen för ett förlag. Hur gör vi med framtida plattformar? De som vi ännu inte känner till, vilket antagligen är det som Lars Dahmén i sin retorik benämner som ”paketera om”. För då låter det ju som en vara du redan köpt. Och det fattar en väl att du bara ska behöva betala en gång. 

Retorik av detta slag sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt. Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Det är till viss del just det som är grunden till deras intäkter. Kvar finns då bara behovet av kostnadseffektiva lösningar. Sådana brukar kräva kollektiv struktur, och därför vill förlagen tvinga på uppdragstagarna enhetliga lösningar. Att lösningar i stället skulle kunna uppnås via avtal med fackförbund eller upphovsrättsorganisation tycks dock inte ha slagit någon vd ännu. Trots att det omedelbart skulle ta bort friktionsytor mellan beställare och leverantör, för att i stället lägga balansen på rätt nivå. En sådan kollektiv lösning skulle ju dessutom framför allt motverka det Lars Dahmén till synes fruktar, nämligen den individuella förhandlingen. Sanningen är kanske att det ändå är just den situationen han helst önskar. Och att allt annat är retorik.