Annons: Mediedagen 2019

Avskaffa Granskningsnämnden

För att undvika spektakel som det kring Jimmie Åkesson i SVT i fredags finns bara en väg: att lägga ned Granskningsnämnden, skriver Jonas Nordling.

När SVT försökte balansera Jimmie Åkessons yttrande under fredagens direktsända slutdebatt väckte det många reaktioner. De flesta av dessa synpunkter var förutsägbara utifrån drivkraften hos respektive upphovsperson, men samtidigt väldigt ologiska. Om du ser ängslighet från utgivare som ett problem så bör du nämligen på allvar göra en analys av läget. Framför allt om du har en önskan om en fri press och vill presentera en rimlig lösning.

I det aktuella fallet reagerade SD, som såg sin partiledare som ett tystat offer, rätt väntat. Den upprördhet som alltid tjänar deras narrativ var naturligtvis ofrånkomlig när möjligheten nu dök upp. Lika väntat dök en rad experter upp för att försvara alternativt fördöma utgivarens beslut. För den som tror på utgivarens ensamansvar, vilket är en grundsten för fri press, bör det emellertid vara uppenbart att det inte är SVT:s markering som är problemet. Problemet är att utgivaren känner sig tvungen att balansera yttrandet överhuvudtaget, eftersom tvånget härstammar från Granskningsnämndens ställningstagande. Och detta är i sin tur ett problem eftersom utgivaren inte själv har satt upp regelverket, och inte heller har någon roll i det system som står för granskningen.

SD säger sig visserligen vilja ha både en fri press och ett starkt public service. Men den som läst deras mediepolitiska program vet att de i själva verket vill stärka kontrollen över utgivarna, framför allt inom just public service. Ett utökat kontrollorgan med assistans av vetenskaplig bedömning ska ligga till grund för saklighetsbedömningar av redaktionellt arbete i SD:s idealvärld. Hand upp den som tror att det undanröjer händelser som den i slutdebatten. Nej, tvärtom kommer en sådan granskning bara skapa ännu större ängslighet hos utgivare som vill försöka förstå och efterleva granskarnas beslut. Om SD:s upprördhet var logisk borde det leda till att partiet omgående skrev om sitt program. Ett sådant tecken på logiskt tänkande har emellertid ännu inte synts till.

För den korrekta analysen är ju att det är granskandet i sig som är problemet. Det är Granskningsnämnden som borde läggas ned. Det är politikerna som måste visa respekt för redaktionell integritet och visa förtroende för de som är satta att fatta redaktionella beslut.

Redaktionell självreglering bygger på en acceptans av regler fastställda av branschen. Regler fastställda av andra intressen inskränker pressfriheten. Svårare än så är det inte, och samma logik gäller själva granskningsfunktionen. Om prövningen av publicistiska beslut inom public service någon gång kan flyttas till ett modernt pressetiskt system så vore det därför ett välkommet steg. Men det kommer i så fall krävas ett politiskt mod som vi hittills inte sett mycket av. Tanken att en majoritet av landets politiker dessutom därefter skulle avveckla detaljstyrning och göra Granskningsnämnden arbetslös blir ju då närmast utopiskt. Och likväl, om du vill slippa spektakel som det i fredags finns bara en väg. Avskaffa Granskningsnämnden.

När demokratiparadoxen slår till

Som reporter lär man snabbt känna den redaktionella demokratiparadoxen. Den innebär att du genom ditt uppdrag är en demokratins förkämpe, samtidigt som du just därför kan få svårt att använda din demokratiska rätt. Jag kan inte bevaka frågor där jag också har en bestämd och uttalad åsikt.

Nyligen påmindes vi om denna paradox då Arbetsdomstolen slog fast att SVT inte gjort fel som omplacerat en regional programledare. Unionen, ett fackförbund vars medlemmar normalt inte är journalister, ansåg att skälet till omplaceringen, åsiktsyttringar på Facebook, bröt mot både kollektivavtal och yttrandefrihet. SVT menade i sin tur att en programledare på en lokal station inte kan uttala sig i lokalpolitiska ämnen, och fick alltså rätt av domstolen.

Då Unionen i första hand företräder icke-redaktionellt anställda i privat tjänstesektor så var det inte konstigt att de stod upp för yttranderätten. Demokratiparadoxen tycks inte ha diskuterats i någon större utsträckning internt innan de valde att stämma SVT. Men med tanke på det regelverk som ställer tydliga krav på public services opartiskhet så var varken SVTs eller ADs beslut anmärkningsvärda.

Inom övriga mediebranschen är regelverket måhända lite mindre strikt. Men demokratiparadoxens gränser finns även där, om än något suddigare. Minns bara hur TV4 plötsligt sa upp en programledare när denne kom ut som partiledarkandidat. Och att denne då omgående istället anställdes av Expressen och gavs ett eget programformat att leda. Jag inbjöds då för övrigt till premiärprogrammet för att förklara hur paradoxen funkar. Något år senare framkom även Expressens gräns i denna fråga och paradoxen slog då åter till.

Så även om gränserna kan se olika ut inom medier, är demokratiparadoxen i allra högsta grad närvarande på samtliga redaktioner. Av det enkla skälet att det handlar om vår trovärdighet. För det är ju så här: jag vet att en professionell nyhetsjournalist kan vara tydlig i sina åsikter och ändå göra ett perfekt jobb. Och jag anser verkligen att även en journalist har rätt att till fullo delta i det demokratiska samhället. Men det anser inte alla nyhetskonsumenter, och framför allt inte konspiratörerna, de som alltid hävdar vår ”dolda” agenda. Och även om dessa fåtaliga men högljudda mörkermän ofta är de som har en verkligt dold agenda så vill få av oss ge dem ens möjligheten att misstänkliggöra oss. Vilket i dessa tider antagligen innebär att demokratiparadoxen nu närmast muterar på redaktionerna. Frågan är bara till vad?

Alltsedan JMG 2012 hävdade att 42 procent av landets journalister är miljöpartister har detta används som ett återkommande angrepp mot oss. Och då framför allt från de som inte vill se vår yrkesgrupp som professionell. Faktum är ju dock att det mest intressanta med undersökningen var att endast 1 338 av de 2 500 som fick frågan svarade.  Det vill säga: drygt hälften valde att inte svara, vilket var fler än vad något parti samlade som sympatisörer bland de tillfrågade journalisterna. Själv hade jag nog aldrig svarat på just denna fråga, eftersom jag vet att resultatet, oavsett vilket, numera alltid kan hållas mot oss.

Men å andra sidan: om vi inte uppger våra politiska sympatier i en enkät kommer det antagligen också tillskrivas vår ”dolda” agenda.

Så i slutändan måste vi nog motverka ytterligare mutation av denna paradox. Vi har en fungerande balans sedan decennier där de flesta professionella journalister förstår att hantera integritet och trovärdighet. Men om vi för att skydda oss mot mörkrets krafter inte längre vågar berätta att vi är en del av demokratin, att vi kan rösta utan att det påverkar vår yrkesutövning, så kan det gå för långt. Då har robotjournalistik fått en helt ny innebörd.