Norsk fix kan fungera även här

Ska medieföretag slippa arbetsgivaravgift? Förslaget i den norska Medieutredningen kan vara värt att diskutera även i Sverige, menar Jonas Nordling.

Vi måste prata mer om den norska Medieutredningen. (Om du snabbt vill läsa in dig, så finns utredarens presentationsbilder här) Jag vill framför allt prata mer om förslaget att temporärt slopa arbetsgivaravgiften för nyhetsbaserade medieföretag under fyra år.

Bortsett från att det var ett friskt grepp att angripa den eviga frågan om ett presstöd, så tycks det dessutom ha mötts av ett positivt konsensus i mediebranschen. Och när hände det senast i samband med ett förslag till nytt presstöd?

I samband med det norska journalistförbundets kongress häromveckan, där jag närvarade, hölls flera debatter med anledning av utredningen. En av panelerna bestod av ansvariga politiker från alla delar av den politiska skalan. Även där rådde konsensus, men åt motsatt håll. Ingen politiker tyckte att slopad arbetsgivaravgift var rätt väg att gå.

Deras argumentation kan vid en grund analys framstå som logiska. Främsta skälet till motstånd bestod i att många andra branscher också skulle kräva slopad avgift, så fort det blev lite tufft. Vilket naturligtvis inte är en önskedröm för politiker som vill slippa tiggarköer. Men ett mediestöd i sig, som existerar sedan decennier i såväl Norge som Sverige, innebär att politiken redan pekat ut just denna bransch som extra skyddsvärd. Och genom att tillsätta utredningar om moderniserade presstöd konfirmeras detta ställningstagande.

Ett bättre argument skulle möjligtvis vara att det är ett dyrt förslag, i det norska fallet beräknades kostnaden för detta uppgå till 500-600 miljoner nkr. I år beräknas produktionsstödet ligga runt 300 miljoner nkr. Men det är ju samtidigt ett system som spelat ut sin roll, och utredningen pekade framför allt på att det nu behövs ett generellt stöd. Slopade avgifter behöver inte heller finansieras på samma sätt som ett ökat stöd.

Här hemma brottas just nu riksdagsledamoten Berit Högman med att sy ihop en majoritet för ett förslag till nytt mediestöd som skulle kunna passera riksdagen. Reaktionerna på den svenska medieutredningens förslag kan knappast beskrivas som konsensusliknande, så det lär inte vara något lätt jobb. Framför allt är åsikterna väldigt polariserade när det gäller vilka parametrar som ska ligga till grund för rätten till stöd. Godtycke och värdebaserade beslut lurar i vassen.

Det vore att luras om jag påstod att slopad arbetsgivaravgift inte också innehåller grynnor av samma art. Det norska förslaget pekar till exempel ut nyhetsbaserad verksamhet, vilket kräver en definition som självklart innehåller utmaningar. En intressant detalj i sammanhanget är att dagens norska mediestöd redan gör en viss koppling till branschens medieetiska system för att skilja agnar från vete.

Med tanke på svårigheterna med att sy ihop ett hållbart svenskt mediestöd vore det kanske läge att snegla på det norska förslaget. Ett tidsbegränsat slopande av branschens arbetsgivaravgifter skulle ge politikerna det rådrum de just nu tycks behöva för att hitta en lösning för framtiden. Tillsvidare funkar en norsk quick fix.

Utredningen har lagt en våt filt över mediepolitiken

Utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och så lär det fortsätta, skriver Jonas Nordling.

Så blev då äntligen Medieutredningen färdig. När regeringen i våras förlängde tiden med ytterligare ett halvår stegrades naturligtvis redan höga förväntningar, och oavsett vad utredaren Anette Novak hade presenterat i dag skulle besvikelse ha uppstått.

Men om en anledning till att utredningen överhuvudtaget tillkom var för att regeringen ville köpa sig tid för att slippa fatta avgörande beslut, så finns det i alla fall några nöjda. Utredningen har nämligen, precis som jag varnade för, lagt en våt filt över mediepolitiken.

Ingen av de fyra frågor som jag pekade ut som akuta har regeringen löst under utredningstiden. Så låt mig påminna om vilka nödvändiga beslut som riksdag och regering har undvikit:

  1. Digital journalistik har fortfarande en straffskatt på 19 procentenheter.
    2. Reklamskatten är fortfarande inte avskaffad. Ett ynka steg togs visserligen till slut i senaste budgetpropositionen, men med den takten kommer skatten finnas kvar längre än reklamen den beskattar.
    3. En hållbar finansiering av public service, inte minst när det gäller uttag av avgift för konsumtion på annan plattform än den gamla tv-apparaten, är fortfarande olöst.
    4. Presstödet har förblivit orört. Utvecklingen fick nu visserligen i dag en rejäl skjuts framåt. Men dess nödvändiga omformande har efter en föregående utredning dragits i långbänk på ett kontraproduktivt sätt. Inte minst därför att fokus lika mycket borde lagts på att hitta en ny skattebas som på att fundera över vilka som ska kunna få det. Journalistförbundet har för övrigt förslag sedan länge kring båda frågorna.

Med detta sagt ska dock ingen skugga falla över Anette Novak och hennes utredare. Det är ett ambitiöst arbete nedlagt, och vissa frågor har fått ökat ljus tack vare utredarens nyfikenheten och kompetens, till exempel när det gäller arbetsmiljön för landets kvarvarande journalister.

Att något behövs för att underlätta steget till fungerande redaktionella digitala affärsmodeller har varit känt länge, och dagens utredning ringar in utmaningar inte minst utifrån medborgarnas konsumtionsmönster. Och det är uppenbart att utredningen försökt sätta medborgarnas behov av journalistik i centrum på ett uppfriskande sätt. För det är ju i slutändan endast ur ett sådant behov som ett statligt stöd för journalistik kan motiveras.

Det nya mediestöd som utredningen föreslår öppnar bland annat för nya aktörer, och det är glädjande att se att flera delar från Journalistförbundets tidigare förslag nu återfinns där. Men frågan är om inte ökningen av beloppet med 165 miljoner kronor till sammanlagt 732 miljoner kronor år 2020 ändå inte är i minsta laget. Ambitionen att fjärma systemet från statligt inflytande genom att branschen till större del befolkar en framtida mediestödsnämnd är dock tilltalande.

Än mer positivt är frånvaron av tankarna om att utöka definitionen av public Servicebegreppet så att fler mediebolag skulle omfattas. Det hade varit ett feltänk som inte tillfört några nya medel till en redan hårt ansatt bransch. Men också därför att det skulle lett fler utgivare in under granskning av en statlig myndighet, vilket vore en direkt dålig utveckling. Men det är samtidigt oklart vad det nya public service-bolag som föreslås i ett separat PM egentligen innebär för dagens programbolag. Om sex till tio procent av dagens anslag ska föras över till ett nytt bolag lär det inte ske utan att det märks.

Att branschen däremot behöver ett nytt sammanhållet medieetiskt system råder det ingen tvekan om. Det är ju också något som skulle stärka medborgarnas förtroende för journalistiken, på det sätt som utredaren efterfrågar. Ett sådant förslag, som hela branschen står bakom, ligger dock redan på kulturdepartementets bord. Och Journalistförbundet har dessutom även här sedan länge ett förslag som går vidare med att lyfta även yrkestiken till en generell nivå.

Så sammanfattningsvis: utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Jag är till exempel väldigt förtjust i tanken på att göra algoritmer till offentliga handlingar. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och tyvärr ur branschens perspektiv föreslås nu en ny utredning angående mediefinansiering. Och en annan om konkurrensen i branschen. Risken för att den våta filten ligger kvar är därför överhängande, oavsett kulturministerns försäkringar om motsatsen.

 

Jonas Nordling

 

Mer om Medieutredningen:

Medieutredningens förslag.

PeO Wärrings kommentar.

Niclas Malmbergs (MP) kommentar.

Staplarna som visar mediehusens digitala övertag

Kolumnister med fokus på mediebranschen fick förra veckan ett ymnighetshorn i present. Medieutredningens delbetänkande om 350 sidor innehåller så många iakttagelser att tycka angående för månader framåt. Denna kolumnist ska förstås försöka undvika den enkla lösningen om/när kreativiteten sviker. Men jag måste ändå reflektera över ett diagram i utredningen.

Det är hämtat ur SOM-undersökningen förra året, och visar vilka plattformar allmänheten använder vid nyhetskonsumtion av olika medietyper. Plötsligt blir det väldigt tydligt hur förskjutningen mot digital nyhetskonsumtion ser ut, men framför allt: hur stora skillnaderna är mellan plattformar.

Att den som konsumerar kvällstidningars nyheter i första hand inte gör det på en ”traditionell” plattform är förstås ingen okänd kunskap. Endast åtta procent av allmänheten väljer detta sätt. För morgontidning och radio är allmänhetens val av traditionell plattform fortfarande betydligt vanligare, i båda fallen väljer halva befolkningen print och tablåradio. Och när det gäller nyheter via tv är den traditionella plattformen än mer vanlig, två av tre väljer fortfarande att se nyheter på en tv-apparat.

Den mest intressanta skillnaden återfinns dock i strömningen mot andra typer av plattformar. Kvällspressen har som bekant redan högre andel konsumtion på dator och mobil än av den traditionella printprodukten. Morgonpressen har långt kvar dit, men har ändå överlägset flest nyhetskonsumenter på digitala plattformar, mer än dubbelt så många som kvällstidningarna. Och här blir gapet mot radion väldigt uppenbar. Radions utgivare har bara fått fyra procent av befolkningen att välja mobil och dator, medan en fjärdedel av allmänheten redan konsumerar morgontidningar digitalt.

somstaplar

För tv-branschen är de digitala siffrorna något bättre, var tionde svensk konsumerar tv-nyheter digitalt, det vill säga ungefär på samma nivå som kvällspressens digitala publik. Men med tanke på 66 procent fortfarande tydligen främst ser på en tv-apparat så är omställningen antagligen knappt inledd.

Den digitala brytningstiden för nyhetskonsumtion är alltså mer tudelad än vad vi kanske till fullo förstått. Den stora frågan blir då vad effekterna blir, inte minst för public service som står för lejonparten av nyhetsproduktionen inom tv och radio. Utifrån den paranoida verklighetsbild som råder inom vissa delar av mediebranschen skulle detta kunna innebära att ännu större intressekonflikter väntar i utgivarfamiljen.

Men det skulle också kunna betyda att de stora aktörerna inom radio och tv inte riktigt klarar av att styra konsumenterna mot digitala plattformar. Att deras organisationer har en lång resa kvar till den digitala omställning som de flesta tidningsföretag redan är mitt uppe i. Rätt spelat skulle det i så fall betyda att dessa företag har en bättre konkurrensfördel än vad de vill ge sken av. Kanske har de inte själva förstått den. Men om jag satt i ledningen för Gota, NTM, Mittmedia eller liknande koncern skulle jag sätta någon på att djupanalysera de där staplarna på sidan 86 i Medieutredningens betänkande. För uppenbarligen gör dessa företag redan något som inte Public service klarar. Och ju bättre de kommersiella företagen blir på det, desto större kontroll får de över sin marknad. Därför är det slöseri att lägga pengar på en Public servicekommission, speciellt i en tid när alla resurser måste satsas på att utveckla sin egen verksamhet.

TILLÄGG: Efter att ovanstående skrevs uppmärksammade jag Medieutredningen på att staplar och siffror för kvällspressen inte riktigt hängde ihop. Det visade sig då att rätt siffra för såväl mobil som datoranvändning inte är 12 procent, utan istället 24 procent, det vill säga i nivå med morgonpressen. Detta faktum stärker därmed ovanstående tes: radio och tv ÄR rejält efter i sin digitala omställning.