Vill lärarna att deras tidning ska stryka medhårs?

Lärarförbundet ägs av en stor del av landets lärare. Delar de uppfattningen att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner?

Det verkar vara något speciellt med lärarförbund som medieägare. Lärarnas Riksförbund har sedan länge lagt produktionen på entreprenad, hos ett bolag som inte anser sig syssla med redaktionell verksamhet. Nu tycks dessutom även den större konkurrenten om lärarnas förtroende, Lärarförbundet, vara ute efter förändring. Och det till den grad att tidningschefen häromdagen valde att avgå.

En medieägare väljer naturligtvis själv hur verksamheten ska utvecklas, och vad de vill med sitt ägande. (Och för transparensen: jag sitter själv i både Journalistens och Arbetsvärldens styrelser) En organisation med redaktionell verksamhet bör dock med fördel fastställa en ambitiös övergripande redaktionell policy, och därefter ta ett steg tillbaka till förmån för den redaktionella integriteten. Om redaktionsledningen därefter inte lyckas, byt gärna ledning, men integriteten måste stå fast. Annars blir det svårt att ens leva upp till yrkesregel nummer ett ”Ta inte emot journalistiska uppdrag av personer utanför en redaktionell ledning”.

I det här fallet finns det dock anledning att fråga sig vad som är det egentliga målet. Lärarförbundets tidningsverksamhet har sedan länge varit en av de mest ambitiösa inom fackföreningsvärlden, med flera titlar och en inriktning på såväl fördjupning som nyheter. På många sätt en förebild för medlemsorganisationer med verklig upplysning i fokus.

Men något tycks ha hänt. I höstas genomfördes en övning i lärarförbundets styrelse där ledamöterna med hjälp av konsulter luftade sitt missnöje med förbundets medlemskommunikation. Det slogs fast att denna ”inte kan fortsätta fungera som den gör idag”. Förbundets styrelse önskade ”en kommunikation som stärker relationen till nuvarande medlemmar och bygger relation till nya medlemmar”, samt att ”kommunikationen måste bli mindre spretig och mer effektiv”. Inget konstigt så långt, så resonerar nog alla ledningar om sin kommunikation. Men Lärarförbundets ledning gick ett steg längre: ”Glappet mellan tidnings- och kommunikationsavdelningen måste minskas och synkas bättre”. Plötsligt hade den redaktionella verksamheten tydligen fått en ny innebörd, den var helt enkelt en del av medlemskommunikationen.

Det är ironiskt att en ledning som samtidigt utser 15 000 medlemmar som oönskade vill stärka medlemsrelationen. Och det är också ironiskt att den yrkesgrupp som ett upplyst samhälle vilar på inte tycktes kunna se skillnad på kommunikation och journalistik. Det verkade ju trots allt som om ledningen framför allt var missnöjd med sin kommunikation, och den har ju en fristående redaktion inget ansvar för.

Men det var tydligen inget missförstånd, tvärtom. Det fanns även ett missnöje i ledningen med att den egna redaktionen alltid stod för de mest kritiska bevakningarna av förbundets beslut, till exempel när det handlade om den känsliga lönefrågan. Och en kommunikationsenhet som vädrar omprioriterad budget brukar inte motsätta sig en sådan analys, om man säger. Men i själva verket har ju journalisterna bara gjort sitt jobb. Och en skicklig kommunikatör anpassar sig efter redaktionell agenda, inte tvärtom.

Men som sagt, en ägare gör vad den vill med sin verksamhet. I det här fallet är ägarna dock medlemmarna, det vill säga en stor del av landets lärare. Huruvida majoriteten av dessa delar uppfattningen om att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner vet jag inte. Men deras förbundsledning verkar ha tolkat detta som deras vilja, dock oklart på vilka grunder. Sanningen är att detta är en sorglig historia, där alla verkar vara förlorare.

Döm inte journalisten efter konverteringen

Nu bedöms journalister utifrån hur många som tecknat prenumeration – och konverteringar är i vissa fall en grund för lönekriterierna. Det är fel väg att gå, skriver Jonas Nordling.

En gång i tiden betydde konvertering i första hand att byta religion. Men det var länge sedan. I vår nya sköna tid handlar det som bekant om något helt annat. Konvertering betyder i dag helt enkelt konsten att få dina besökare att göra som du vill att de ska göra på din digitala plattform. Och för kommersiella medieaktörer har det, i takt med minskade annonsintäkter, kommit att betyda: hur vi får digitala konsumenter att betala direkt till oss.

Att detta påverkat den redaktionella processen råder det ingen tvekan om. Men med det sagt; jag är, som den flitige läsaren av denna spalt vet, en varm anhängare av digitala framsteg. Faktum är att jag numera till och med är internationellt känd för att omfamna ny teknik. Men skämt åsido, det finns vissa saker i spåren av konverteringshetsen som vi måste prata om.

Jag har besökt många redaktioner i mitt uppdrag, och den senaste tiden har en ny trend blivit väldigt tydlig. Det talas om konvertering i form av avslut, där målet är att konsumenten ska teckna en digital prenumeration. Vilket naturligtvis är logiskt för företag som är beroende av prenumeranter. Det nya i sammanhanget är fokuset på enskilda journalisters insats för att nå maximal konvertering.

Detta är naturligtvis inget svenskt fenomen, jag stöter på samma diskussion vid mötet med kolleger världen över. Och det leder alltid till intressanta diskussioner om hur det påverkar journalistens arbete. Att uppmuntra journalister till att bli konsumerade är i sig inget anmärkningsvärt, om du frågar mig. Journalistikens främsta uppgift är att bli konsumerad, det är ju först då den kan göra skillnad.

Men det jag stöter på hos vissa mediehus gör mig ändå lite bekymrad. Listor med avslut kopplade till enskilda artiklar och inslag förekommer, och det finns också exempel på att konverteringar är en grund för lönekriterierna på redaktionen. Du bedöms alltså utifrån hur många som tecknat prenumeration efter ha tagit del av din text eller ditt inslag.

Datamängderna är så blygsamma hos vissa titlar att slutsatser i sig närmast måste vara omöjliga att göra. Men oavsett det så bör individuella bedömningar av journalisters effekter på konvertering undvikas. Alla som deltagit i redaktionellt arbete vet att det är en kedja av inblandade i varje slutprodukt.

Vissa reportrar kommer till exempel alltid att få mer tacksamma uppdrag, om de ska bedömas utifrån antal avslut. Bandy i Hälsingland kommer alltid locka mer läsare än essän om en bortglömd 1800-talsfilosof. En ambitiös utgivare måste ändå kunna erbjuda båda valen.

Men framför allt, konsumtion av journalistik handlar om paketering. Där skiljer sig inte den digitala världen från printprodukten, det är bara verktygen som är annorlunda. Och då gäller det att fortsätta att värdera samtliga delar av produktionskedjan. Det kommer alltid finnas fler än den med byline som skapar den säljande journalistiken. I vissa fall är dessutom stora delar av texten inlåst, så att konverteringen egentligen sker endast utifrån rubrik och ingress, som ju ofta sätts av någon annan än reportern.

En lyckad konvertering i form av fler betalande prenumeranter är naturligtvis en nödvändighet för vår fortsatta existens. Men det kräver också att hela det redaktionella lagarbetet värdesätts även i framtiden. Den övertygelsen bör inte konverteras.

Nya terrorlagar hotar journalistiken

Nya lagförslag för att bekämpa terrorism kan innebära att research om terrororganisationer eller resor till konfliktzoner blir brottsliga, skriver Jonas Nordling.

De små stegen mot ett mer slutet samhälle fortsätter oförtrutet. Jag har visserligen redan beklagat mig över detta, men känslan är ju att det aldrig verkar ta slut. Vi snackar till exempel för lite om hur GDPR-reglerna kommer lägga en våt filt över offentlighetsprincipen som vi känner den, eller att gamla tokiga förslag som det om utlandsspioneri åter dammas av.

Ett annat aktuellt exempel som vi pratar för lite om handlar om förslaget till skärpt lagstiftning för att bekämpa terrorism. Alla vill såklart bekämpa terrorism (för ingen benämner ju sig själv som terrorist). Men detta är förslag som tvärtom riskerar att begränsa vårt öppna samhälle, vilket kan kännas lite kontraproduktivt i sammanhanget.

Ett förslag till ändring handlar till exempel om att hindra ”utbildning i terrorismsyfte”. Det låter väl rimligt, men det är faktiskt redan brottsligt. Det nya i förslaget är en utvidgning som öppnar för helt nya tolkningar. Forskning i ämnet undantas visserligen, men journalistik nämns inte alls. Journalister som på något sätt kommer i kontakt med terroriststämplat material kan därmed anses ha försökt utbilda sig. Vilket kan låta absurt och som därmed enkelt skulle kunna avfärdas som hjärnspöken från min sida. Men det räcker väl att påminna om vad som hände den svenske journalisten Hamza Yalcin nyligen för att förstå farans riktning. Även resor kopplade till terrorism föreslås av utredningen att få utvidgade tolkningsramar, vilket kan innebära att alla som rest till en riskregion riskerar att misstänkliggöras genom sin blotta närvaro, inklusive journalister och i detta fall även forskare.

Att på det här sättet ständigt utöka gråzonerna kan kanske tyckas harmlöst för den genomsnittlige medborgaren, men i händerna på en repressiv polismakt kan såna här ändringar bli förödande. Statsapparatens framflyttade positioner i samband med terroristbekämpning det senaste decenniet har egentligen aldrig utvärderats utifrån effekt. Men att spela på otrygghet för att inskränka medborgerliga friheter är ingen hedervärd metod för demokratiskt sinnade politiker, och det är nog hög tid att fråga sig vem eller vad som bordet dukas för.

Ompröva stödet till Stampen

Stampen vägrar göra rätt för sig gentemot de kolleger som fick sina avgångsvederlag kapade i samband med rekonstruktionen. Övriga arbetsgivare borde ompröva sitt stöd till Stampen i denna fråga, skriver Jonas Nordling.

Det är kanske inte läge för ett nytt perspektiv på mediebranschen, men jag tänkte ändå göra ett försök. För det är viktigt att påpeka att det faktiskt trots allt ser ut att gå bra just nu. Åtminstone ekonomiskt.

Visst, det är högkonjunktur, hjulen rullar därmed snabbare och då droppar det naturligtvis även ned på en krisdrabbad mediebransch. Men många tecken finns också på att allt fler företag börjar hitta nycklarna till direktbetalning från publiken. Och att hushållens totala medieutgifter äntligen växer, till förmån även för oss som producerar innehåll.

Det som kanske framför allt gläder en gammal facklig kämpe är dock att även de mediehus som historiskt sett varit absolut snålast nu faktiskt skjuter till pengar utöver potterna i de lokala löneförhandlingarna. Det som brukar kallas för löneglidning, och som är lite av smörjmedlet i samhällsmaskineriet. Det vill säga, med för mycket olja uppstår problem, men utan smörjan skär maskinens motor. Och det är ju speciellt viktigt för vår bransch, eftersom vi måste locka framtidens talanger att välja oss.

Därför känns det lite underligt att vissa medieföretag fortfarande ser på löneutvecklingen som delar av sovjetiska femårsplaner, där avtalets värde blivit tak istället för golv.

Det är ju tvärtom så att de företag som konsoliderat mest också har de största utmaningarna när det gäller lönestagnation. Om du har närmare tusen redaktionella medarbetare och vill rätta till skeva löner så är löneglidning den enda vägen. Att skapa en konstruktiv situation utan att överskrida avtalets garantinivåer är nog närmast omöjligt. Tvärtom kommer det bara väcka ont blod. Speciellt när övriga samhället går som tåget. Förhoppningsvis kan den annalkande julstämningen lösa några av dessa knutar. För det kommer att behövas.

En knut som verkar gåtfullt svårlöst i dessa jultider är emellertid Stampens hårdnackade motstånd mot att göra rätt för sig gentemot de kolleger som fick sina avgångsvederlag kapade i samband med rekonstruktionen av bolaget. Att detta nu ska behöva avgöras i domstol är inget annat än ovärdigt. Inte bara för att Peter Hjörne höjt sin egen inkomst samtidigt som han skurit i andras, eller att detta motiveras med att det är inarbetad pension när det egentligen inte skiljer sig från vad ett vederlag är; det vill säga en ingången överenskommelse. Nej, det mest anmärkningsvärda är att mediebranschens arbetsgivare tillsammans bestämt sig för att driva detta fall. Det innebär att alla etablerade medieföretag alltså tycker att de som fått sina avgångsvederlag kraftigt nedskurna får skylla sig själva.

I ljuset av dessa omständigheter borde dock övriga arbetsgivare ompröva sitt stöd till Stampen. Det är inte de som behöver en sådan julklapp.

Slutreplik: Oansvarigt att bagatellisera utgivarskapet

Att Västra Götalandsregionens kommunikationsdirektör Erik Lagersten fortsätter att bagatellisera att den sajt han ansvarar för saknar utgivningsbevis förstärker bara min poäng, skriver Jonas Nordling i en slutreplik.

Erik Lagersten, kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, har i en replik beskyllt mig för att förvandla honom till en ”halmgubbe”. Jag är inte riktigt säker på vilken roll den metaforen spelar i sammanhanget, men såvitt jag förstått är Erik Lagersten missnöjd med att jag inte återgett följande mening i sin helhet:

”Det har inte praktisk betydelse just nu, men jag tycker att det är principiellt viktigt att det kommer på plats.”

Meningen är alltså hämtad från Dagens Medicin där Erik Lagersten svarar angående att den sajt som han ansvarar för saknar utgivningsbevis. Enligt samma artikel är sajten trots detta redan igång.

Erik Lagersten tycks mena att det viktiga är att han i detta fall har en princip som på sikt ska infrias. Detta tyder emellertid på att han inte riktigt har förstått vad som är anmärkningsvärt i sammanhanget. Om ingen utgivare finns är varje enskild skribent ansvarig. Den som kontaktar en redaktion utan utgivningsbevis omfattas dessutom inte av meddelarskyddet. Att bagatellisera detta är därför ingen ansvarsfull hållning, vilket var själva poängen med min kolumn. Erik Lagersten lyckas alltså dessutom förstärka denna poäng med sin replik.

För övrigt rekommenderar jag läsning av Journalistförbundets riktlinjer för offentligt ägda redaktioner.

 

Läs också:

Replik av Erik Lagersten: Varför förmedlar du inte hela bilden, Jonas Nordling?

Jonas Nordling: Vgrfokus – en nyhetssatsning som behöver granskas

Vgrfokus – en nyhetssatsning som behöver granskas

En nyhetssajt där den ansvarige inte tycker att utgivarskapet spelar någon roll brukar ingen efterfråga. När den dessutom ska finansieras via skattemedel finns det all anledning för medborgare att fråga sig vad detta handlar om, skriver Jonas Nordling.

Jag får ofta kommentera förhållandet mellan antalet kommunikationsanställda och redaktionernas storlek. Vilket jag tycker är en helt ointressant fråga. Så länge myndigheter och företag använder professionella medarbetare som ser till att information är tillgänglig och begriplig så är det per definition bra.

Problemet uppstår om dessa resurser i stället används för att underminera förtroendet för oberoende journalistik. Och det händer ju tyvärr. Kommunikationsavdelningar som spelar in intervjuer och/eller kräver skriftliga frågor för att sedan offentliggöra allt i egna kanaler till exempel. Men det är förhoppningsvis enstaka dikeskörningar.

En annan dimension av tveksamt kommunikationsarbete är satsningar som efterliknar journalistik, eller till och med utger sig för att vara det. Som när Västra Götalandsregionen nu meddelar att de ska dra igång en ”nyhetssajt”. Det är naturligtvis lätt att sympatisera med en uttalad frustration över befintliga redaktioners ointresse/oförmåga att bevaka den egna verksamheten. Och jag är den första att skriva under på att organisationer kan ha egen redaktionell verksamhet, liksom att samhällsfinansierad journalistik spelar en betydande roll i Sverige.

Men i det här fallet blir jag ändå bekymrad. Kommunikationsdirektören Erik Lagersten omdefinierar först oberoende redaktion på ett anmärkningsvärt sätt: ”Som ansvarig utgivare fattar jag redaktionella beslut endast när redaktören ber om det.” När vi sedan kontrollerar med ansvarig myndighet visar det sig att sajten inte ens har ett gällande utgivningsbevis.

Detta leder i sin tur till uppmärksamhet i branschmedia och förtydliganden i ovan nämnda ledare från kommunikationsdirektören om att han formellt ännu inte är utgivare. Men det är inte så viktigt för honom visar det sig. ”Nej, men det spelar i praktiken ingen roll för att det är frivilligt för webbsidor”, kommenterar nämligen Lagersten.

Och där bör alla inblandade stanna upp och reflektera. En nyhetssajt där den ansvarige inte tycker att utgivarskapet spelar någon roll brukar ingen efterfråga. Men plötsligt blir det hos denna region ett uttalat mål. När denna sajt dessutom ska finansieras via skattemedel finns det därför all anledning för medborgare att fråga sig vad detta handlar om. Och förhoppningsvis skapas åtminstone nu en anledning för befintliga redaktioner att närmare bevaka denna verksamhet.

Granskningen av Facebook kräver mer än journalister

De digitala jättarna är bara en granskning från att falla. Därför är det uppfriskande att redaktionerna nu utmanar algoritmerna – i samarbete med läsarna, skriver Jonas Nordling.

Nya tider innebär nya metoder för oss journalister. Vi är många som stundtals suckar över de stora digitala jättarnas monopolställningar, men i grunden är de ju bara en granskning från att falla. Precis som vilka makthavare som helst. Därför är det uppfriskande att följa satsningar där redaktioner nu utmanar algoritmerna.

Alltsedan snacket om så kallade dark ads startade för knappt ett år sedan har mycket hänt. Parallellt med traditionella, arbetskrävande, metoder, wallraffande i digitala rum och utmanande av den egna bubblan har även ett bredare anslag till granskning uppstått.

Algoritmernas mångfald omöjliggör egentligen en balanserad granskning av deras effekter. Eller; utan medhjälp från allmänheten är det åtminstone svårt att till fullo se hur de fungerar. Det är dock fullkomligt omöjligt att samla in tips på traditionellt sätt. Men med digitala verktyg där allmänheten bidrar uppstår helt nya möjligheter. Som till exempel när amerikanska ProPublica ber sina läsare installera ett verktyg som samlar in Facebooks personliga annonser. Det är klart att detta tillvägagångssätt, dessutom med utvecklat samarbete över både redaktions- och nationsgränser, samtidigt utmanar bilden av redaktionellt arbete, och ytterligare kan elda på diskussionen om en aktivistbaserat journalistik. Men hey, vad är alternativet om vi verkligen vill granska algoritmerna?

Effekterna av algoritmgranskningen i USA har emellertid inte låtit vänta på sig, tvärtom. Avslöjanden om att Facebook erbjöd ”judehatare” som grupp eller att enkla husannonser kunde styras utifrån köparnas ras har naturligtvis gett snabba effekter.

Faktum är ju att Facebook just nu är rätt pressade av alla avslöjanden och försöker städa upp, vilket ironiskt innebär att algoritmernas effekter ska övervakas av fler riktiga människor. Hur långt det räcker återstår förstås att se.

När den svenska valrörelsen nu smyger igång lär vi hursomhelst behöva utgå från att de flesta dark ads-tricken ännu är kvar, och att nya kommer att uppstå. Jag utgår därför från att även svenska redaktioner inom kort ber alla sina läsare att installera verktyg som hjälper oss att granska hur allmänheten utsätts för påverkan i sociala medier. Det kommer att behövas.

Ett starkt public service behöver inte vara något positivt

Halvtidsöversynen ska vara framåtsyftande. Men riskerar att bli ett riktigt farligt instrument i fel händer. Därför är det bäst att den skrotas helt, menar Jonas Nordling.

Ett ”starkt public service” är ett mantra som brukar upprepas. Ett mantras mest uppenbara fördelar är dock att det fylls med innehåll av den som upprepar det. Vilket i det här sammanhanget inte är en fördel, eftersom ett ”starkt public service” inte kan bygga på olika definitioner.

Min egen definition av ”stark” innebär till exempel en hög integritet, vilket en ju hoppas är en självklarhet. Vi ska inte ha ett public service där regeringen är inne och pillar, tillsätter och avsätter ledningar, eller försöker detaljstyra innehållet på annat sätt. Vi brukar ju fördöma andra länder som slirar och utmanar självständigheten i sina PS-bolag.

Därför måste vi prata om det här med Halvtidsöversynen. Dess existens är egentligen absurd, lite som om vi under en enda dag plötsligt skulle göra allt tvärtom. Som om vi plötsligt levde i Lennart Hellsings sagostad Annorlunda. Eller för all del, i just ett sådant där land som vi brukar kritisera när det kränker ett PS-bolags integritet.

Halvtidsöversynen, säger du nu kanske lite frågande. Ja, den har tillkommit för att ”vara framåtsyftande och ge program-företagen möjlighet att under tillståndsperioden påtala eventuella behov av förändringar i villkoren” enligt PS-utredningen från 2012. Men som utredningen påpekade i meningen därefter: ”Det ger också statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet.”

Kulturministerns uttalande efter översynsmötet i våras säger egentligen allt: ”Halvtidsöversynen är det tillfälle, under pågående sändningstillstånd, då regeringen kan ställa frågor till programbolagen som vi varken kan eller bör ställa annars.” Denna dag var alltså det omöjliga möjligt, helt enkelt för att riksdagen givit regeringen detta instrument.

Visst, Journalistförbundet påpekade redan 2013 att behovet av en halvtidsöversyn är rätt otydligt, men generellt har mediebranschen nog inte sett så allvarligt på detta möte. Kulturministern upplevs ju antagligen som rätt harmlös i sammanhanget. Men sådant kan ändras över en natt, eller åtminstone efter ett val.

Om Halvtidsöversynen ska leva vidare bör det diskuteras hur tydligare brandväggar skapas mellan bolagens ledningar och regeringen. Mellan PS-bolagens vd:ar och kulturministern finns redan två styrelser: programbolagets och därefter förvaltningsstiftelsens. Det är väl då rimligt att dessa styrelser är rapporterande vid en översyn, istället för en operativ PS-ledning.

Men det bästa vore naturligtvis att helt skrota Halvtidsöversynen. Det kan komma tider då det är direkt farligt att ge ”statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet”. Det finns redan nu riksdagspolitiker som efterfrågar ”förstärkta saklighetsprövningar” för PS. En ”effekt” av ett ”starkt public service” kan helt enkelt betyda så mycket mer än vad vi ibland tycks vilja tro.

 

Jan Guillous profetia om medier och invandring

Jan Guillou förutspådde för 25 år sedan att bevakningen av integrationen skulle bli en kamp mellan det vita etablissemanget och ”svartskallarna”. 2017 kan vi konstatera att profetian slog in, och ändå inte. Perspektivet tycks nämligen vridits 180 grader.

Jag ramlade nyligen över några gamla videoband som låg och skräpade i Journalisternas hus. Det visade sig vara dokumentationer från Journalistdagarna 1991. Jag vet inte hur många som minns dessa överhuvudtaget, men de skedde hursomhelst för att uppmärksamma Journalistförbundets första 90 år.

Historieskrivning har ju sin tjusning, men också inneboende begränsningar. Oftast kopplas saker till specifika årtal, som om tiden byter skepnad över en natt. Som om det inte fanns moderna bostäder före Stockholmsutställningen 1930, eller att vi levde i ett allt annat än naivt samhälle även före mordet på Olof Palme 1986.

I ett anförande från ovan nämnda Journalistdagar 1991 berör Jan Guillou ämnet invandring på ett i dagsläget intressant sätt. (Anförandet går för övrigt åter att höra i sin helhet via Journalistpodden) Under titeln ”Vakna, svenska journalister” resonerar Guillou om det dåvarande läget i branschen, och avslutar med att förutse en krisande integration. En kris där journalister spelar på samma sida som makten och kapitalet, där medierna medvetet deltar i de vitas kamp mot svartskallarna.

En kan väl lugnt konstatera att något tycks ha hänt i mediediskussionen sedan dess. Numera handlar det inte om de vitas kamp mot svartskallarna. Snarare tvärtom, åtminstone till synes. Vi anses ju numera ha mörkat negativa fakta om invandring, och flera kolleger tycks ställa upp på denna bild.

Så sent som 2009 menade tvärtom en klar majoritet av journalisterna att de inte mörkade något angående invandringen. Eller rättare sagt, om de mörkade något så var det de främlingsfientliga åsikter som ibland framkom. Det är ju onekligen i linje med Guillous tes, det vill säga att det vita etablissemanget inte tar upp den fula rasismen.

Konspirationsteorier är inte min grej, som du vet. Att de delar av samhället som oftast brukas pekas ut som integrationens främsta problem, flerbostadshusens förorter, inte tillnärmelsevis har skildrats representativt kan jag dock som mångårig bostadsreporter konstatera. Vill du fördjupa dig mer i den saken så håller för övrigt Johanna Langhorsts bok Förortshat fortfarande för läsning. Den kom så sent som 2013, så att om något hänt med skildringen av invandringen bör det ha skett senare. Det lär i alla fall framtidens skildrare komma fram till.

2017 blir då kanske det mytiska årtal vi kommer ange som gamechanger. Detta är ju trots allt året som SD blev det största högerpartiet. Året då en PK-ordförande menade att svenska redaktioner hade dolda agendor. Året då en journalistikprofessor öppet ifrågasatte det pressetiska systemet. Året då en undersökning slog fast att bevakningen av invandring fick underkänt. Av konsumenterna vill säga, eftersom det ju handlade om deras känslor, inget annat. Men det kommer ingen minnas. 2017 was the year, liksom.

Eller så får vi ordning på diskussionen om orsak och verkan. Inser att problem naturligtvis kan formuleras ur ett så kallat kulturkonservativt perspektiv, men även ur ett traditionellt klassperspektiv, och att du bör vara medveten om skillnaderna. För konsekvensneutraliteten har sina begränsningar, och allt du ger uttryck för vilar i grunden alltid på en samhällsanalys. Den är bara aktiv eller passiv.

Rökridåer från Bonnier Tidskrifter

Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Men Lars Dahméns retorik sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt.

Nu blir det grundkurs i retorik! Låt oss ta ett slumpvist utvalt citat. Eller okej, ett väl utvalt citat. Nämligen följande uttalande från Bonnier tidskrifters vd Lars Dahmén i senaste avsnittet av Tidskriftspodden:

”När vi köper in material i dag, när världen ser ut som den gör, så måste vi ha en annan möjlighet att använda det materialet; att kunna paketera om det och använda i fler kanaler. Om vi, varje gång vi köper in exempelvis en artikel, ska diskutera med personen som har skrivit den hur vi kan använda texten och under vilka villkor – då blir det omöjligt för oss att jobba.”

Ingen som värnar fri press vill naturligtvis göra det omöjligt för ett tidskriftsförlag att jobba. Så det är ju ett bra retoriskt grepp. Som också leder bort fokus från den svagaste delen i argumentationen, det vill säga början på samma mening. Att förhandla vid varje enskilt uppdrag är naturligtvis inte effektivt. Men det är nog inte det saken handlar om. 

Den första meningen rymmer nyckelfrågan; möjligheten att använda materialet som Lars Dahmén uttrycker det. Upphovsrätt brukar det kallas, rent juridiskt. Rent retoriskt är detta snyggt hanterat på många sätt. Bakgrunden till citatet är naturligtvis att Bonnier ställer som krav att samtliga externa medarbetare ska acceptera likalydande avtal, och på det här sättet blir det ju tydligt att det är en kostnadseffektiv lösning. Framåtsyftande och konstruktiv retorik. Som tydligt avleder från en väsentlig detalj.

Om vi utgår från att alla progressiva krafter i mediebranschen delar uppfattningen att upphovsrätten alltid har ett värde, så bör även vd:n för ett stort förlag anse att varje medarbetare har rätt att prissätta sin upphovsrätt. Och att du som köpare därför måste berätta hur och var du vill använda den. Därmed kvarstår den egentliga utmaningen för ett förlag. Hur gör vi med framtida plattformar? De som vi ännu inte känner till, vilket antagligen är det som Lars Dahmén i sin retorik benämner som ”paketera om”. För då låter det ju som en vara du redan köpt. Och det fattar en väl att du bara ska behöva betala en gång. 

Retorik av detta slag sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt. Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Det är till viss del just det som är grunden till deras intäkter. Kvar finns då bara behovet av kostnadseffektiva lösningar. Sådana brukar kräva kollektiv struktur, och därför vill förlagen tvinga på uppdragstagarna enhetliga lösningar. Att lösningar i stället skulle kunna uppnås via avtal med fackförbund eller upphovsrättsorganisation tycks dock inte ha slagit någon vd ännu. Trots att det omedelbart skulle ta bort friktionsytor mellan beställare och leverantör, för att i stället lägga balansen på rätt nivå. En sådan kollektiv lösning skulle ju dessutom framför allt motverka det Lars Dahmén till synes fruktar, nämligen den individuella förhandlingen. Sanningen är kanske att det ändå är just den situationen han helst önskar. Och att allt annat är retorik.