Annons: Mediedagen 2019

Ett bevingat uttryck ser dagens ljus

Frasen ”Journalist är inte ett yrke”, som nyligen fälldes i Arbetsdomstolen, har goda chanser att bli klassiskt. Med allt vad det innebär. Själva rättegången i sig innehöll samtidigt ett vittnesmål som kan ge större effekt på det redaktionella arbetet, menar Jonas Nordling.

Det finns yttranden som blir bevingade och lever vidare långt efter att kontexten de fällts i är bortglömd. Fråga bara Ines Uusman. Yttrandet ”Journalist är inte ett yrke”, som Almegas jurist häromdagen fällde i Arbetsdomstolen, har goda chanser att nå samma höjder. Kanske borde en trycka upp ett antal t-shirts med citatet, innan någon annan stjäl den idén.

Nåväl, bortsett från det pikanta att någon som representerar arbetsgivarorganisationen Medieföretagen står för detta yttrande är det naturligtvis fällt i just en sådan kontext som möjligtvis går att förstå, men som ingen kommer att minnas. Det kommer inte heller framgå av historien att betoningen låg på ordet ETT. Men strofen kommer vi antagligen aldrig glömma.

I sammanhanget ska naturligtvis nämnas att jag är part i målet, och därför inte ska använda detta utrymme som en partsinlaga. Det bör dock nämnas att samma upphovsperson också låg bakom det famösa rådet att hota fackligt aktiva på Mittmedia med avsked. Som reporter (som tydligen räknas som yrke i detta sammanhang) uppskattar jag naturligtvis aktörer i samhället som skapar bra rubriker. Om det är optimalt för den svenska arbetsmarknadsmodellen låter jag vara osagt i denna spalt.

Just reporterrollen var emellertid i fokus i denna rättegång, vilket gav upphov till ytterligare en intressant diskussion som dessutom kan vara av större principiellt intresse. En stoppad artikel hamnade nämligen i fokus, och ledde till en detaljerad beskrivning av bevekelsegrunderna för detta från utgivaren. Ett argument som lyftes fram var att reportern valt att namnge personer, trots att detta skulle kunna medföra en risk för dessa. Namngivandet hade även godkänts av nyhetschefen, men utgivaren valde alltså att inte publicera. Vilket naturligtvis är helt korrekt agerat utifrån utgivarrollen. Frågan här är emellertid vilket värde detta har för att bedöma en enskild reporters duglighet.

Utgivarskapet delegeras naturligtvis i praktiken för att möjliggöra snabb produktion, och bygger därmed på en stor tillit gentemot de redaktionella medarbetarna. Inget konstigt i det, heller. I detta sammanhang kan ju möjligtvis nämnas att en annan tidning inom samma koncern valde att namnge personerna i sin artikel. Men även det är naturligtvis inget konstigt. Olika utgivare kan och ska naturligtvis kunna komma till olika slutsatser även om lönechecken kommer från samma håll.

Det centrala här är emellertid vilket krav på individnivå som här röjdes i rättegången. Är det rimligt att begära att varje reporter, och nyhetschef för den delen, i detalj ska förväntas kunna göra denna bedömning om utgivarens egenheter? Redan i dag sker naturligtvis processen så att vid knepiga beslut rådfrågas utgivaren, men denna retorik från utgivaren lär leda till en större osäkerhet i framtiden. För vem vill riskera att anses vara uppsägningsbar på dessa premisser? Effekten kan nu bli att utgivarens ensamansvar blir än mer tydligt, och att den övriga redaktionella styrkan tar ett steg tillbaka för att inte riskera något. Det var antagligen inte så denna utgivare tänkte, men det är ju å andra sidan helt i linje med yttrandet som inledde denna text. Ibland blir det helt enkelt inte som en tänkt sig.

När demokratiparadoxen slår till

Med anledning av SVT:s kommande kartläggning av medarbetarnas partisympatier återpublicerar Medievärlden Jonas Nordlings kolumn om den redaktionella demokratiparadoxen från oktober förra året.

 

När journalister inte vågar stå för att de har en politisk uppfattning har det gått för långt. Det finns en balans mellan integritet och trovärdighet. Men mörkrets krafter hotar den, menar Jonas Nordling.

Som reporter lär man snabbt känna den redaktionella demokratiparadoxen. Den som innebär att du genom ditt uppdrag är en demokratins förkämpe, samtidigt som du just därför kan få svårt att använda din demokratiska rätt. Jag kan inte bevaka frågor där jag också har en bestämd och uttalad åsikt.

Nyligen påmindes vi om denna paradox då Arbetsdomstolen slog fast att SVT inte gjort fel som omplacerat en regional programledare. Unionen, ett fackförbund vars medlemmar normalt inte är journalister, ansåg att skälet till omplaceringen, åsiktsyttringar på Facebook, bröt mot både kollektivavtal och yttrandefrihet. SVT menade i sin tur att en programledare på en lokal station inte kan uttala sig i lokalpolitiska ämnen, och fick alltså rätt av domstolen.

Då Unionen i första hand företräder icke-redaktionellt anställda i privat tjänstesektor så var det inte konstigt att de stod upp för yttranderätten. Demokratiparadoxen tycks inte ha diskuterats i någon större utsträckning internt innan de valde att stämma SVT. Men med tanke på det regelverk som ställer tydliga krav på public services opartiskhet så var varken SVT:s eller AD:s beslut anmärkningsvärda.

Inom övriga mediebranschen är regelverket måhända lite mindre strikt. Men demokratiparadoxens gränser finns även där, om än något suddigare. Minns bara hur TV4 plötsligt sa upp en programledare när denne kom ut som partiledarkandidat. Och att denne då omgående i stället anställdes av Expressen och gavs ett eget programformat att leda. Jag inbjöds då för övrigt till premiärprogrammet för att förklara hur paradoxen funkar. Något år senare framkom även Expressens gräns i denna fråga och paradoxen slog då åter till.

Så även om gränserna kan se olika ut inom medier, är demokratiparadoxen i allra högsta grad närvarande på samtliga redaktioner. Av det enkla skälet att det handlar om vår trovärdighet. För det är ju så här: jag vet att en professionell nyhetsjournalist kan vara tydlig i sina åsikter och ändå göra ett perfekt jobb. Och jag anser verkligen att även en journalist har rätt att till fullo delta i det demokratiska samhället. Men det anser inte alla nyhetskonsumenter, och framför allt inte konspiratörerna, de som alltid hävdar vår ”dolda” agenda. Och även om dessa fåtaliga men högljudda mörkermän ofta är de som har en verkligt dold agenda så vill få av oss ge dem ens möjligheten att misstänkliggöra oss. Vilket i dessa tider antagligen innebär att demokratiparadoxen nu närmast muterar på redaktionerna. Frågan är bara till vad?

Alltsedan JMG 2012 hävdade att 42 procent av landets journalister är miljöpartister har detta används som ett återkommande angrepp mot oss. Och då framför allt från de som inte vill se vår yrkesgrupp som professionell. Faktum är ju dock att det mest intressanta med undersökningen var att endast 1 338  av de 2 500 som fick frågan svarade. Det vill säga: drygt hälften valde att inte svara, vilket var fler än vad något parti samlade som sympatisörer bland de tillfrågade journalisterna. Själv hade jag aldrig svarat på just denna fråga, eftersom jag vet att resultatet, oavsett vilket, alltid kan hållas mot oss.

Men å andra sidan: om vi inte uppger våra politiska sympatier i en enkät kommer det antagligen också tillskrivas vår ”dolda” agenda.

Så i slutändan måste vi nog motverka ytterligare mutation av denna paradox. Vi har en fungerande balans sedan decennier där de flesta professionella journalister förstår att hantera integritet och trovärdighet. Men om vi för att skydda oss mot mörkrets krafter inte längre vågar berätta att vi är en del av demokratin, att vi kan rösta utan att det påverkar vår yrkesutövning, så kan det gå för långt. Då har robotjournalistik fått en helt ny innebörd.

När demokratiparadoxen slår till

Som reporter lär man snabbt känna den redaktionella demokratiparadoxen. Den innebär att du genom ditt uppdrag är en demokratins förkämpe, samtidigt som du just därför kan få svårt att använda din demokratiska rätt. Jag kan inte bevaka frågor där jag också har en bestämd och uttalad åsikt.

Nyligen påmindes vi om denna paradox då Arbetsdomstolen slog fast att SVT inte gjort fel som omplacerat en regional programledare. Unionen, ett fackförbund vars medlemmar normalt inte är journalister, ansåg att skälet till omplaceringen, åsiktsyttringar på Facebook, bröt mot både kollektivavtal och yttrandefrihet. SVT menade i sin tur att en programledare på en lokal station inte kan uttala sig i lokalpolitiska ämnen, och fick alltså rätt av domstolen.

Då Unionen i första hand företräder icke-redaktionellt anställda i privat tjänstesektor så var det inte konstigt att de stod upp för yttranderätten. Demokratiparadoxen tycks inte ha diskuterats i någon större utsträckning internt innan de valde att stämma SVT. Men med tanke på det regelverk som ställer tydliga krav på public services opartiskhet så var varken SVTs eller ADs beslut anmärkningsvärda.

Inom övriga mediebranschen är regelverket måhända lite mindre strikt. Men demokratiparadoxens gränser finns även där, om än något suddigare. Minns bara hur TV4 plötsligt sa upp en programledare när denne kom ut som partiledarkandidat. Och att denne då omgående istället anställdes av Expressen och gavs ett eget programformat att leda. Jag inbjöds då för övrigt till premiärprogrammet för att förklara hur paradoxen funkar. Något år senare framkom även Expressens gräns i denna fråga och paradoxen slog då åter till.

Så även om gränserna kan se olika ut inom medier, är demokratiparadoxen i allra högsta grad närvarande på samtliga redaktioner. Av det enkla skälet att det handlar om vår trovärdighet. För det är ju så här: jag vet att en professionell nyhetsjournalist kan vara tydlig i sina åsikter och ändå göra ett perfekt jobb. Och jag anser verkligen att även en journalist har rätt att till fullo delta i det demokratiska samhället. Men det anser inte alla nyhetskonsumenter, och framför allt inte konspiratörerna, de som alltid hävdar vår ”dolda” agenda. Och även om dessa fåtaliga men högljudda mörkermän ofta är de som har en verkligt dold agenda så vill få av oss ge dem ens möjligheten att misstänkliggöra oss. Vilket i dessa tider antagligen innebär att demokratiparadoxen nu närmast muterar på redaktionerna. Frågan är bara till vad?

Alltsedan JMG 2012 hävdade att 42 procent av landets journalister är miljöpartister har detta används som ett återkommande angrepp mot oss. Och då framför allt från de som inte vill se vår yrkesgrupp som professionell. Faktum är ju dock att det mest intressanta med undersökningen var att endast 1 338 av de 2 500 som fick frågan svarade.  Det vill säga: drygt hälften valde att inte svara, vilket var fler än vad något parti samlade som sympatisörer bland de tillfrågade journalisterna. Själv hade jag nog aldrig svarat på just denna fråga, eftersom jag vet att resultatet, oavsett vilket, numera alltid kan hållas mot oss.

Men å andra sidan: om vi inte uppger våra politiska sympatier i en enkät kommer det antagligen också tillskrivas vår ”dolda” agenda.

Så i slutändan måste vi nog motverka ytterligare mutation av denna paradox. Vi har en fungerande balans sedan decennier där de flesta professionella journalister förstår att hantera integritet och trovärdighet. Men om vi för att skydda oss mot mörkrets krafter inte längre vågar berätta att vi är en del av demokratin, att vi kan rösta utan att det påverkar vår yrkesutövning, så kan det gå för långt. Då har robotjournalistik fått en helt ny innebörd.