Annons: Mediedagen 2019

Remissrundorna rockar

Jonas Nordling slår ett slag för remissvar som ett sätt att hålla barrikaderna och rekommenderar alla att läsa sådana under julledigheten.

Kanske lite oväntat, men visst blev remissvar sexigt helt plötsligt? Lagrådets totala sågning av regeringen var en välkommen påminnelse om hur land är på lagar byggt. Nu verkade ju i och för sig inte regeringen bry sig nämnvärt, och det är i slutändan kanske så lagar egentligen skapas. Men jag vill ändå tro på värdet i alla de remissvar som samhällets aktörer producerar i demokratins namn.

En sådan omgång som också rockade nyligen var den kring domstolsdatalagen. Eller, ja, där var det väl egentligen försöket att runda remissinstanserna som tog fram adrenalinet hos en del av oss. När det framkom att regeringen försökte smyga in möjligheter att lösa Lexbaseproblemet genom att försvåra sökningar så uppstod dock en tillräckligt stor reaktion för att få stopp på förslaget. Och för att vi ska behålla tron på vårt system ett tag till.

För egen del har jag nyligen påmints om remissfunktionen när jag läst DN:s förtjänstfulla skildring av polisens katastrofala undercoververksamhet. För fyra år sedan reagerade vi nämligen på förslagen i slutbetänkandet från polismetodutredningen. Där föreslogs en ny lag, Inhämtningslagen, som bland annat skulle reglera så kallad infiltration. Och som skulle ställa tystnadsplikt för poliser som arbetar undercover högre än deras meddelarfrihet. För oss journalister är det naturligtvis alltid viktigt att slåss för meddelarskydd, det är ju en del av vår verktygslåda.

Men just i detta fall verkade utredaren dessutom inte förstå meddelarfrihetens funktion. Det handlar ju inte om att den som infiltrerar brottslig verksamhet inte ska avslöja sig, det är rätt självklart. Det handlar om att även infiltration och undercover kan misskötas, och att det är viktigt att sådan misskötsel kan avslöjas. DN:s granskning visar dessutom tydligt att ett sådant behov förelåg.

Så vad hände då med utredningens förslag? Ja, delar av den blev istället en proposition om inhämtande av elektronisk kommunikation. Men kritiken verkar också ha haft effekt. De brottsbekämpande myndigheternas undercoververksamhet är fortfarande oreglerad. Och därmed är meddelarfriheten för den som arbetar som infiltratör fortfarande fredad. Låt oss hålla den barrikaden ett tag till.

Och med det önskar jag alla läsare en god jul och ett gott nytt år. Läs gärna lite valfria remissvar under de lediga dagarna.

Vem skapar medelmåttan?

Talentums vd säger att medelmåttornas tid är över. Jonas Nordling undrar vem som skapar medelmåttan när värdet på journalistik urholkats och den rådande företagskulturen ser ut som den gör.

Den stora snackisen på Tidskriftsgalan häromkvällen var nog Aarne Aktan. Talentums finske vd deltog under dagen i en paneldebatt om framtiden för tidskriftsförlagen. Och hans kompromisslösa retorik brukar sällan gå spårlöst förbi, om man säger. Denna gång var inget undantag

För dig som inte var där kan jag berätta att hans budskap enklast kan kokas ned till att medelmåttornas tid är över. Det är tydligt att han tror stenhårt på tesen om att winner-takes-it-all, som jag beskrev närmare här.

Aarne Aktans ledarstil är i sig ett ämne för en kolumn, men jag tänkte lämna den närmast okommenterad. Stilen kan i korthet diplomatiskt återges som väldigt auktoritetsinriktad. Men låt oss inte fastna i den typen av brister hos en ledare, utan istället värdera Arne Aaktans analys. 

Det är ju ingen kioskvältare att vår verklighet snabbt förändrats till ett läge där det är nödvändigt att vara bättre än tidigare. Winner-takes-it-all-doktrinen bygger dock på att ingen annan än nummer ett överlever, därav Aktans krigsförklaring mot medelmåttorna. Men denna doktrin handlar egentligen inte om det, eftersom den bygger på klassisk monopolteori. Åtminstone på företagsnivå. Ingen tror nog att det kommer återstå en enda tidskriftstitel som alla potentiella konsumenter kommer att välja, och att det är det förlagen siktar på. Men även om det var så det lät från Aarne Aktans sida, var det knappast det han menade. I Medievärlden Premiums omvärldsbrev framgick också att han i första hand hade fokus på ekonomisegmentet. 

Men framför allt var det ju de egna medarbetarna han pratade om; att inget förlag kan ha kvar medelmåttor på lönelistan. Och det är nu det börjar bli spännande. Alla som är intresserade av lönebildning vet att det finns en stark koppling mellan ett företags löneutgifter och deras värdering av spetskompetens, framför allt inom privat sektor. Mediebranschen är i sig inget undantag. Det finns dessutom trots allt få lönetak i moderna kollektivavtal. Så för att använda Aktansk tydlighet: Du får det du betalar för. Vill du slippa medelmåttor måste du också vara beredd att betala. Men inom svensk mediebransch tänker man inte alltid så.

Tvärtom har värdet på redaktionellt arbete starkt urholkats de senaste tio åren. Reallöneökningarna för anställda journalister är bara en tredjedel av genomsnittet för privatanställda tjänstemän. För frilansar är utvecklingen troligtvis ännu sämre. Den löneglidning som varit norm på arbetsmarknaden det senaste decenniet har till stora delar gått journalisterna förbi. Trots en stor växling av kompetens på redaktionerna har värdet på arbetet inte varit i närheten av ens en medelmåttig utveckling. Arbetsgivare och beställare har istället till fullo passat på att utnyttja den prispressande effekt som dagens överutbud av redaktionell arbetskraft erbjuder. Det är logiskt i sig, men det är på sikt rätt kontraproduktivt. 

För så här funkar det ju: De motsatser till medelmåttor som Aktan och hans vd-kolleger säger sig vilja ha kostar naturligtvis. Och om en bransch inte ens erbjuder löneutveckling i medelmåttig nivå så är det inte i den branschen de hamnar. Så långt är det grundkurs i löneteori. Men i praktiken innehåller dessutom medelmåttesyndromet i mediebranschen ännu värre buggar.

Det tycks som om det i vissa fall varit en medveten strategi från en del mediebolag att nedvärdera sina medarbetares kompetens med målet att hålla nere sina lönekostnader. Jag har till och med träffat en vd (numera före detta) som sa att det är ett tecken på medelmåttighet i sig om man bara vill arbeta kvar. Det är svårt att se att en sådan företagskultur kan locka fram individens fulla potential, milt uttryckt.

Så med det sagt, jag skulle i grunden gärna sluta upp i det Aktanska korståget mot medelmåttorna, men måste samtidigt leda härförarna åt ett annat håll. Frågan är nämligen vem som skapar medelmåttan. Svaret är enkelt. Måttstocken sätts av den som köper min tjänst.

Nyhetskonsumtionen som gör oss dummare

Nyhetskonsumtion av digitala etermedier kan vara negativt för de politiska kunskaperna. En utmaning för den digitala journalistiken.

Utifrån mina egna lekmannastudier av yngre familjemedlemmar kan jag avslöja följande: de väljer oftast rörlig nyhetsmedia framför text när dessa erbjuds parallellt. Anledningen är enkel, de läser långsamt så den rörliga bilden blir ett rationellt val. Som van läsare är mitt val alltid det motsatta. Om det rörliga inslaget inte erbjuder unika bilder väljer jag alltid den skrivna texten, eftersom den går snabbare för mig att skumma. Dessa fakta är som att sparka in öppna dörrar för de flesta publicister idag. Och därför ökar också mängden rörliga bilder i snabb takt på de digitala plattformarna.

Konsumtionen av nyheter blir allt tydligare något som sker mobile-only och i mobilen är rörlig bild kung i förhållande till den gamla artikeln.

Värdet av läsning för kunskapsinhämtning brukar förvisso med jämna mellanrum lyftas upp, framför allt av medier som erbjuder texter med motstånd

Men läsandets konst framstår alltmer som en kunskap som färre värdesätter. Eller åtminstone anser sig ha anledning att utveckla. Effekterna av detta är lätta att förfasas över. En kunskapsklyfta av historiska mått riskerar att uppstå mellan de som kan läsa på riktigt och de som inte kan. 

Men hallå, säger nu vän av ordning. Att konsumera nyheter i rörlig form måste väl ändå vara bättre än att inte ta del av nyheter alls? Nja, inte enligt journalistikprofessorn Jesper Strömbäcks senaste utredningar. Som en del av Demokratiutredningen pekade han på att nyhetskonsumtion av digitala etermedier till och med kan vara negativt för de politiska kunskaperna. Han har sedan följt upp med att peka på att kunskapsnivåerna också skiljer sig mellan konsumtion av rörlig bild från public service och kommersiell etermedia.

De paneler Jesper Strömbäcks statistik bygger på kan säkert ifrågasättas utifrån många perspektiv, men i det här fallet släpper jag den källkritiken och tillåter mig istället att undra om professorn inte är något på spåren här? Lite vårdslöst kan hans undersökningar sammanfattas så här: det är sämre för din politiska kunskap att konsumera nyheter via digitala etermedier än att inte ta del av nyheter överhuvudtaget. (I sanningens namn bör nämnas att Strömbäcks undersökning ger samma effekt för konsumtion av tryckt kvällstidning, men låt oss se det som en plattform av minskande betydelse) 

Min poäng är dock följande: vi kan uppröras över den ökade konsumtionen av rörlig bild, den fallande läskunnigheten och den till synes medföljande politiska fördumningen. 

Eller så kan vi konstatera att vi lyckats locka en publik till mobila plattformar, och börja fundera på vad som tycks saknas i de inslag vi erbjuder och fylla dem med substans som ger bättre siffror i professorns nästa rapport. 

Det är att bedriva en journalistik i allmänhetens tjänst. Allt annat är asocialt.

Nya möjligheter att neutralisera digitalmomsen

Regeringskansliet ger nu sitt godkännande till att neutralisera momseffekter. Och få branscher har så tydliga momsproblem som medierna.

Regeringsförklaringen innehöll måhända få nyheter som direkt påverkar oss i mediebranschen. Men ett av beskeden borde i alla fall kunna inspirera till lite nya tankar. Den höjda biomomsens effekter för de små biograferna ska alltså motverkas genom ett nytt stöd

Det innebär att regeringskansliet därmed nu gett sitt godkännande till att neutralisera momseffekter. Och få branscher har så tydliga momsproblem som medierna.

Trogna läsare av denna kolumn vet att jag tidigare efterlyst en samlad linje i denna fråga. Men jag har inte blivit nedringd om man säger. Tvärtom verkar de flesta i branschen ha gett upp, och nu endast lite pliktskyldigt skandera om sänkt digital moms likt Catos fras om Kartago. Och sedan fortsätter man att lita på Bryssel.

Gårdagens besked skapar dock lite nytt hopp för oss som vill se en snabbare lösning. Genom att momsneutralisering nu så tydligt blivit rumsrena metoder innebär det helt nya möjligheter.

Vi vet att hushållens mediebudgetar är tämligen konstanta sett över de senaste decennierna, men att två poster helt tagit över på senare år: bredbandsavgifterna och mobilabonnemangen

Jag har tidigare varit skeptisk till permanenta bredbands- och mobilskatter, men med neutraliseringsvapnet uppstår nya situationer. En tidsbegränsad punktskatt på dessa tjänster skulle kunna skapa nödvändigt utrymme för statsfinanserna. Det skulle dessutom vara en tydlig omfördelning från de som får intäkterna till oss som producerar innehållet.

Men framför allt: såväl mobilbranschen som bredbandslobbyn kommer att gallskrika och göra allt för att motverka en sådan tillfällig skattelösning. Och på så vis kommer ju regeringen att skapa sin bästa drivkraft att lösa själva huvudfrågan, en permanent sänkt digital moms.

Bunden journalistik är inget nytt

Telia sponsrar Aftonbladets korrespondent i Silicon Valleyt för att stärka sitt varumärke. Konceptet är inte nytt. Många organisationstidskrifter har testat det. Men det fungerade inte då heller skriver Jonas Nordling.

En gång i tiden avslöjade jag som reporter på Vår bostad hur byggbranschen styrde bostadsforskningen med hjälp av ekonomiskt stöd. Det var egentligen inte så svårt, det stod klart och tydligt i forskningsrapporterna vem som var finansiär. Grävinsatsen blev att ta reda på vilka områden forskarna INTE fått stöd till, och som därför förblivit outforskade. Detta framgick inte någonstans, men hade självklart betydelse för forskarnas fokus. Och deras status som fristående fick sig en törn när min granskning visade vad de inte kunde gå vidare med.

Jag brukar tänka på den där artikeln närhelst ordet transparens dyker upp. Och det gör det ju rätt så ofta i denna nya sköna medietid.

Som nu senast med Aftonbladets nya korre i Silicon Valley, betalad av Telia. Aftonbladet har visserligen haft en sponsrad fotbollskorre i London sedan länge, men det nya är att texterna ska annonsmärkas. Fast inte med ordet annons utan med epitetet I-samarbete-med eftersom folk typ ändå inte förstår skillnad på annons och artikel. Aftonbladets publisher Jan Helin gör samtidigt också tydligt att rapporterna från Silicon Valley-korren inte är ”obunden journalistik”. Vad bunden journalistik innebär vet jag inte, men jag antar att vi närmar oss något som liknar läget för de där bostadsforskarna en gång i tiden.

I takt med att annonsformaten utvecklas utifrån mediebranschens hackande intäktsmodeller så ser vi en rad lösningar med frasen content som gemensam nämnare. Och adekvat kritik har ju riktats mot flera av projekten. Försvaret brukar då hålla en och samma linje: vi tjänar inget på att lura läsarna och så länge vi är transparenta så kommer vi inte att förlora vårt förtroende.

Enligt Telia sponsrar de Aftonbladets tjänst för att ”stärka bilden av Telia som en operatör som inspirerar kunderna” och bevakningen sker genom att ”Telias medarbetare ställer upp med sin expertis”. (Dagens Media nr 11/2015).  Med andra ord så kallad branded content, ett innehåll som ska stärka ett varumärke. Ett nytt fenomen kan tyckas, men i grunden är det tvärtom. De flesta organisationstidskrifter har grundats utifrån samma behov. Men det blev snabbt tydligt att redaktioner med integritet fick större genomslag, främst på grund av större trovärdighet. Nu försöker mediehusen erbjuda andra genvägar för att nå samma effekt hos mediekonsumenten. Men terrängen är densamma.

Journalistik behöver inte alltid vara granskande, men den är alltid obunden. Det är därför journalisters yrkesregel nummer ett ser ut som den gör. Du tar inte uppdrag från annan än redaktionell ledning. Det är därför Katarina Anderssons rapporter från Silicon Valley blir annonsmärkta, om än med nyspråk. Och just därför blir det Reklamombudsmannen som i slutändan ska granska etiken i hennes rapporter. Lite förvånande vägval utifrån relationerna mellan RO och Aftonbladet, kan tyckas. Men det är där bunden journalistik hamnar, hur transparent den än är.

En tydlig redaktionell policy, och en vilja att bibehålla integriteten, hade löst problemet. Aftonbladet hade fått en efterlängtad korrespondenttjänst, Katarina Andersson hade sluppit annonsmärkas, PO hade kunnat övervaka etiken, och Telia hade antagligen fått lika stor utväxling på sina önskemål. Svårare än så är det inte.

Politikerna har tvingat journalister att bli fönstertittare

Försvårade möjligheter att få ut passbilder tvingar ut journalister i trädgårdarna för att, då det är motiverat, fotografera motsträviga personer genom fönstret. Det är viktigt att komma ihåg när våra arbetsmetoder ifrågasätts, skriver Jonas Nordling.

Våra arbetsmetoder är en ständig källa till diskussion, men de senaste dagarna har yrkesreglerna nummer sju och tio hamnat i fokus. De slår fast att vi ska visa hänsyn, vilket många nu tycks tolka som att journalister bara kontaktar den som själv väljer det. Och att vi bara tar bilder av den som så önskar. Att hänsynsparagraferna är lite mer nyanserade, och i första hand tar fasta på människor i utsatta situationer, har blivit en pedagogisk utmaning för oss alla. Liksom att ett allmänintresse, där branschen själv har tolkningsföreträde, mycket väl kan motivera journalister i trapphus och trädgårdar.

Det som verkar skapa extra stor friktion mellan allmänhet och redaktioner är att även om du vägrar intervjuer så kan vi ändå fotografera dig i din bostad, genom fönstret, om vi bedömer att intresset är tillräckligt stort. Jag kan förstå att just denna situation är extra svår att motivera för en bred allmänhet. Men jag skulle vilja hävda att det faktiskt är politiska beslut som skapat denna situation.

Före 2004 var passbilder lätta att begära ut. Den person som gjorde sig oanträffbar eller av andra anledningar var svår att fånga på bild kunde på så vis ändå lätt illustreras i artiklar och inslag. Regeringen Persson ville annorlunda, och hänvisade till integriteten i allmänhet, och hanteringen av bilder på omkomna vid Estonia i synnerhet. Numera kan du i princip bara få ut ett passfoto om personen själv medgivit det.

För mig som då granskade bostadsbranschens undre värld var passfoton oftast det enda sättet att få en bild på de inblandade. Men att få deras medgivande? Inte direkt, om man säger. Så jag drev fall när reglerna ändrades som borde visat på problematiken. Men systemet cementerades istället fast. Med absurda resultat som följd. 

Jag intervjuade Göran Persson inför valet 2006. Ämnet var bostadspolitik, men jag passade samtidigt på att nämna den höjda sekretessen för passbilder. Statsministerns svar var att vi borde förlita oss på paparazzimetoder i framtiden. Han insåg att det var dit den höjda sekretessen skulle leda oss.

Nu är det 2015 och tongångarna över våra metoder höjs åter igen. Då är det viktigt att komma ihåg att det är ett politiskt beslut som till viss del har tvingat oss att ta dessa bilder. Här höjs säkert någon röst som ifrågasätter om dessa bilder behövs överhuvudtaget. Svaret är dock enkelt: det bör avgöras i en redaktionell process och ingen annanstans.

Förhoppningsvis är det därför åter dags att se över sekretessen för passfoton. Den förhatliga fotoförbudslagen försågs ju med ett undantag för redaktionell verksamhet. Denna gräddfil har sina brister, men i logikens namn bör samma undantag gälla även dessa bilder.

Dags att skapa ljus i momstunneln

Frågan om digitalmoms måste få en snabb lösning. Förhoppningsvis kan branschens aktörer ta fram ett gemensamt och fullt finansierat förslag hoppas Jonas Nordling. Annars väntar ytterligare år med nitton procentenheters påslag på priset för journalistik skriver han.

Ingen näringsidkare lär vilja ha ett tvingande prispåslag om nitton procentenheter. Men för den krisande mediebranschen är detta läge extra påtagligt. Så det vore naturligtvis välgörande om den lägre momsnivån inom tryckta medier även kunde användas för den digitala verksamheten.

Att det är ologiskt att ha olika momsnivåer för samma produkt säger nog ingen mot. Till och med kulturministern har ju numera sällat sig till branschens inställning. 

Och trots en allt annat än samordnad branschlobby tycks saken ändå se ljus ut, även ur ett Brysselperspektiv.

Så, då är väl saken snart hemma? Sänkt moms räddade branschen och alla levde lyckliga i alla sina dagar, typ. Inte direkt, hävdar jag. En konkret förändring av regelverket är trots allt fortfarande väldigt avlägsen, inte minst för en bransch som är nere på fälgarna och i behov av snabba lösningar.

För hur är det egentligen med den politiska viljan?  I skrivande stund pågår, som alltid i dessa tider, intensiva budgetförhandlingar inom regeringskansliet, och en digital mediemoms tycks inte återfinnas i de interna diskussionerna överhuvudtaget. Om ett snabbt genomslag för digitalmomsen ska möjliggöras så måste nämligen hålet det skapar i statsbudgeten identifieras. En sådan siffra verkar dock inte existera på kulturdepartementet.

Utgivarna hävdar visserligen i sitt lobbyarbete att statens kostnad blir drygt fjorton miljoner kronor, och åberopar en hastig bedömning av effekterna som riksdagens utredningstjänst gjorde för snart fyra år sedan. Men bortsett från att mycket hänt på marknaden under fyra år så tog utredaren inte heller hänsyn till effekterna för boksektorn.

Visst, Finansdepartementet hoppar kanske ut i ett okänt nytt momslandskap, men det är knappast troligt. Tvärtom brukar varje förlorad skattekrona behöva identifieras och ersättas innan något blir verklighet. Hög utredningsrisk med andra ord. Och utredning innebär fördröjning av genomförande.

Det finns dessutom tecken på att kulturdepartementet denna höst fått en annan momsstrid på halsen. Och det finns naturligtvis begränsningar för hur många fajter varje minister orkar att ta med finansen.

Så utifrån detta, det ser inte ut som en sänkt digitalmoms väntar runt hörnet oavsett de bästa av ambitioner från såväl regeringskansli som EU. Branschen skulle därför göra bäst i att föreslå en konstruktiv lösning som temporärt neutraliserar effekterna av den absurda digitalmomsen. Politiker älskar färdiga, fullt finansierade förslag, gärna från en enig bransch.

Det enda hindret nu, bortsett från mediebranschens svårighet att enas i dylika frågor, är vår fantasi. Tillfälliga avdrag, bidrag, lösningar som bygger på dynamisk priseffekt eller temporära skattebaser, allt är möjligt. Skattekonsulter utan skrupler och moral tycks i alla fall redan finnas. Det vet alla som nära följt debaclet kring tryckerimomsen.

Den härvan visar just att vilda västern mycket väl kan uppstå även i momsens värld. Och i väntan på sheriffens ankomst: det är hög tid att uppbåda ett gemensamt branschgarde. Annars väntar ytterligare förlorade år med nitton procentenheters påslag på priset för journalistik.

A-laget börjar känna hetsen från bänken

Det är inte överraskande att fler digitala redaktioner i USA nu samlas för att se över sin trygghet, skriver Jonas Nordling.

Denna kolumnist ingår numera i statsministerns elitgrupp. Fast ärligt, även om Aftonbladets rubriksättning känns smickrande, så vill jag nog tona ned min roll i sammanhanget. Ambitionen att skapa en Global deal, en fungerande relation mellan parter på arbetsmarknader världen över, är naturligtvis hedervärd. Men det är ju inget litet problem att lösa om man säger. Mitt bidrag till detta, utöver att bekräfta svårigheterna för fackligt aktiva i vissa delar av världen, blev i första hand att påminna om hur motivation alltid är nyckeln. Att du måste förstå hur drivkrafter fungerar om du vill uppnå ändring. 

Tyvärr är detta något som alltför många inte inser hela vidden av. Du måste nämligen alltid utgå från motpartens drivkrafter, eftersom det oftast är dessa som är problemet. Och du kan säkert gissa hur många representanter för de som är mot en Global Deal som ingick i elitgruppen? Det närmaste vi kom var en representant för det norska näringslivet som helt sonika markerade att han ”saknade mandat” för att diskutera frågan. Så kan också bristande motivation uttryckas.

Behovet av att förstå drivkrafter, motivation och incitament är naturligt uråldrigt, men blev ju lite på modet i näringslivet runt 2010 inte minst tack vare böcker som Daniel H Pinks Drive. Att använda andras drivkrafter för din egen vinning är dock ingen ny managementlingo, det vet alla som kan sin Macchiavelli. För att drivkraftsteorier ska fungera krävs emellertid ett rationellt beteende. Det vill säga en logisk reaktion. Med det sagt behöver den inte vara den smartaste reaktionen, bara den mest logiska, den mest rationella utifrån dina naturliga drivkrafter. Det är ju till exempel här hemligheten ligger mellan en bra säljare och en oslagbar säljare. Den senare vet precis hur du agerar, innan du själv förstår varför. Och det funkar på samma sätt om du vill uppnå en Global Deal. Om du vet vad du vill, samla 50 motståndare och töm dem på argument. Agera utifrån det. Det hade alltså varit smartare av regeringen att bjuda in en sweatshopägare än mig.

Häromdagen fick jag åter anledning att reflektera över det här med drivkrafter. Jönköpings universitet höll en seminariedag på temat digital omställning i mediebranschen. Ingen jättespännande rubrik för oss som lever i denna värld 24-7, men ändå en oväntat givande dag. Inte minst därför att fokus låg på vilken kultur som skapar förändring. Alltså vilka drivkrafter du vill bygga din verksamhet på. Intressantast var professor Lucy Küng som inledde med en upplysande betraktelse över personalpolitiken hos framgångsrika digitala företag, inte minst i USA. Regeln där tyckts enkel: den som vill leda utveckling spelar med sitt a-lag. Platsar du inte åker du ut. Inte sällan med en schysst deal, men ändå: Du tävlar hela tiden mot andra som vill ha ditt jobb. 

Här är det läge att påminna om Almegas konjunkturrapport häromveckan. Ingen kioskvältare, men den innehöll en intressant spaning i detta sammanhang: ”Sveriges BNP-tillväxt kommer att hämmas av flaskhalsar på arbetsmarknaden. Ökad efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft har inte matchats med tillräckligt snabb ökning av tillgången på sådan kompetens.” 

Det är ju superkritik! Men riktad mot vem? Vilka drivkrafter?

Via Twitter fick jag snabba svar från Almegas expert Fredrik Voltaire. Han menade, föga förvånande, att företagen inte bär någon skuld till dessa flaskhalsar. Teoretiskt skulle visserligen bolagen kunna ha en drivkraft att kompetensutveckla sin egen personal. Men Voltaire visade på en tydligare drivkraft som motbevisade denna teori: 

”Anställningstrygghet finns enbart för arbetstagare ej för arbetsgivare. En arbetsgivare har mindre skydd mot uppsägningar. Det är vanligt att arbetstagare som får dyra utbildningar byter jobb. Utbildningsinvesteringen företaget gjort försvinner då. Samhället vinner, arbetstagarna vinner men arbetsgivarnas avkastning på utbildning är högst osäker. Systemfel.”

Systemfel, minsann. Ja, om du inte vill utbilda dina medarbetare för att de riskerar att säga upp sig är det nog ett korrekt ord. Men om det är just denna drivkraft hos företagen som står i vägen, och skapar en ineffektiv flaskhals? Då spelar det nog ingen roll hur mycket skattelättnader och flexibel arbetsrätt du än slänger in i maskinen. Om din drivkraft är att hyra in a-laget, och kicka underpresterare så var tydlig med det. Som de framgångsrika amerikanska företagen professor Küng lyfte fram.

Så hur funkar det då egentligen för journalisterna over there?  Ja, den första säsongens a-lag börjar tydligen känna hetsen från bänken. Det är nog ingen tillfällighet att en överväldigande majoritet av Gawkers medarbetare röstade för organisering förra veckan, och att ett kollektivavtal nu ska förhandlas fram. Inte heller är det överraskande att fler digitala redaktioner i USA nu samlas för att se över sin trygghet

Det handlar om drivkrafter, stupid.

Vi måste våga prata om U-ordet

BLOGG Att skapa en metod som beivrar upphovsrättsintrång är en viktig uppgift. För branschens alla aktörer. Det anser SJF:s ordförande Jonas Nordling som nu känner sig mogen att släppa sargen i denna fråga.

Ända sedan jag började som skribent för Medievärlden har jag tänkt skriva en kolumn om upphovsrätten. Men de har alla fastnat i skisstadiet. Det är egentligen inte så konstigt. Upphovsrätten var länge den mest infekterade frågan mellan oss journalister och våra uppdragsgivare, och den har som bekant till och med lett till konflikter i närhistorien. Våra meningsskiljaktigheter i sakfrågan har sedan dess egentligen inte förändrats, men vi framhärdar i modeller som åtminstone för närvarande tjänar ett visst syfte. Alltså: ett ämne som måste behandlas med viss finess, vilket jag hittills inte mäktat med.

Men häromdagen skrev den gode kollegan Andreas Ekström en krönika på just detta ämne, tydligt adresserad till undertecknad. Så nu släpper jag sargen.

När det gäller själva uppmaningen i krönikan, att skapa ett system för att beivra upphovsrättsintrång, så är naturligtvis ett av Journalistförbundets viktigaste uppdrag att bevaka journalisters upphovsrätt. Direkt i sin förhandlingsverksamhet, men också genom aktörer som till exempel Bonus.

Men en intressant detalj i Andreas krönika är att han även riktar uppmaningen till organisationen Utgivarna. Jag håller med om att branschen borde ha ett gemensamt intresse i att värna upphovsrättens värde. Men på dessa barrikader har jag inte sett mycket av Utgivarna. Till stor del landar upphovsrätten fortfarande i arbetsrätten, och därmed istället under Almegaförbundet Medieföretagens jurisdiktion. Och de står absolut inte på samma barrikader som jag. Nämner man U-ordet träder tvärtom de gamla stridsfrågorna snabbt fram igen.

Visst är upphovsrättstölder från privatpersoner och mindre nogräknade företag ett närvarande problem, precis som Andreas Ekström menar. Men för många journalister är mediebranschens syn på upphovsrättens värde ett betydligt större gissel. I konsolideringens spår ser vi allt oftare hur material som producerats för en plattform plötsligt ska tillgängliggöras på betydligt fler ytor. Utan att ersättningen ska påverkas. Värdet på upphovsrätten sätts därmed till noll kronor av branschaktörer. Svårt att värna värdet i andra sammanhang då.

Men ok, till stor del handlar denna prissättning kanske om rationalitet. Man vill bara betala en gång för beställd vara. Det kan låta logiskt, men återigen: Om du vill värna värdet av upphovsrätten måste du ange hur du vill använda den rätt jag ska prissätta. En så kallad arbetsgivarregel, alltså att den som betalar övertar total upphovsrätt för all framtid, existerar typ bara för datorprogram i Sverige. Men många mediearbetsgivare försöker nu ändå bakvägen införa den för journalistik genom oskäliga avtalsförslag. (http://www.sfoto.se/f/nyheter/bonnier-tidskrifters-oskaliga-avtal) Att värna upphovsrätten handlar det dock inte om. Tvärtom.

Så vad kan göras? En möjlig väg till en fungerande syn på upphovsrätten inom journalistiken skulle kunna vara att omvandla dagens system till ett med så kallade avtalslicenser. Enkelt beskrivet innebär det att den som vill publicera material köper en licens för att få göra det. Och den organisation som säljer licensen säkerställer att så många som möjligt omfattas, genom att göra den attraktiv för sina medlemmar. Licensen gör att beställare inte behöver förhandla om upphovsrätten i sig vid varje uppdrag, endast priset på själva arbetet. Därefter reglerar licensen hur och var publicering får ske. Rätt hanterat skulle detta system kunna vara en problemlösare för just de historiska friktioner som fortfarande återfinns i branschens kollektivavtal.

Under flera år har denna diskussion dock hämmats av EU:s något oklara avsikter, vilket nu lett till det så kallade sällskapsdirektivet. Det är det EU-direktiv som ska reglera upphovsrättsorganisationers verksamhet, och det ska nu implementeras i Sverige. Problemet är att ingen ännu riktigt förstår hur det ska gå till. En sak tycks emellertid vara tydlig. Organisationer som Journalistförbundet och Teaterförbundet kommer inte att få utfärda avtalslicenser på egen hand. Denna rätt tillfaller endast sällskap som till exempel Bonus och Stim. Oklart varför, om du frågar mig. Att detta direktivs bestämmelser inte går att överföra på ett fackförbund är självklart. Men att dessa därigenom inte längre får använda avtalslicensen som en avtalsmodell känns lite kontraproduktivt. Det är sådan byråkrati som hindrar utvecklingen.

Jag håller med Andreas Ekström om att det behövs en samsyn på upphovsrätten i vår bransch. Och vägen dit borde vara rätt enkel: vi måste hitta en effektiv hantering som alla aktörer står bakom. Men så länge halva branschen försöker frånta den andra halvan dess rätt så är det svårt att börja prata.

Hur många journalister vet hur en algoritm fungerar?

Enligt produktivitetsparadoxen har den digitala ekonomins största produktivitetsökning redan skett, skriver Jonas Nordling. Frågan är vad det innebär?

I vår sköna nya värld är det en hel del nya doktriner och ”sanningar” som vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte. För det är ju som när disruptionsgurun Clayton Christenson pedagogiskt brukar tappa sin penna; du kan hata gravitationen, men inte göra mycket åt den. Mer än att lära dig leva med den. Så låt oss gå genom några av den digitala ekonomins grundstenar, och vad dessa innebär för mediebranschen.

Det första fundamentet, och som allt mer fått status som naturlag, är förstås Moores lag. Intels grundare Gordon Moore slog 1965 fast att antalet transistorer på ett chip ökar exponentiellt. Numera används lagen framför allt som grund för alla som påstår att digital teknik fördubblar sin prestanda typ varannat år, och dessutom till fallande priser. Utifrån utvecklingen så är Moores lag en av de få framtidsvisioner från 60-talet som känns adekvata 2015. Men någon naturlag är det inte. Och den som inte sov på derivatalektionerna vet att kartan oftast gäller före terrängen i differentialkalkylernas värld. Moores lag kan därför plötsligt upphöra, helt enkelt därför att verkligheten förändras.

Nästa grundsten i den nya tidens lingo är Moravecs paradox. Den är namngiven efter Hans Moravec, en österrikisk robotforskare som på 80-talet påvisade att maskiner kan fås att utföra extremt avancerade arbetsuppgifter, men samtidigt misslyckas med att utföra saker som en ettåring klarar av. Populärt brukar denna paradox användas för att påvisa att artificiell intelligens, AI, är svårare att uppnå än vad vissa hoppas/fruktar. Inte heller denna grundsten är en grundlag, och de arbetsuppgifter som kan utföras av maskiner blir allt fler. Utifrån Moores lag kan Moravecs paradox mycket väl vara en övergångsfas i den digitala utvecklingen. En del hävdar till och med att vi ska se maskinernas utveckling utifrån evolutionsteorin, det vill säga att det tagit människan miljarder år att kunna det vi kan idag. Maskinerna fick en slow start, men är snart ikapp oss på alla områden.

Som alltid när den nya tekniken står på agendan så hamnar relationen människa och maskin i centrum. Och då dyker schackexemplen upp. (Moores lag om exponentiell förökning kan för övrigt illustreras med den gamla sagan om betalning via schackbrädet, där ett riskorn läggs på första rutan och varje ruta därefter fördubblas. På den 64:e rutan finns då fler riskorn än världen någonsin producerat, typ.) Att maskiner kan göras smartare än oss brukar bevisas med att en dator slog världsmästaren i schack redan 1997. Detta har lett till en ny form av schack där maskin och människa spelar tillsammans: advanced chess, freestyleschack eller cyborgschack som det också kallas. Poängen är: maskin slår den smartaste människan, men maskin plus medelmåttig människa slår maskin eftersom människans fantasi är oersättlig. Och det gillar vi ju att höra.  Men går cyborgschackets principer att överföra på redaktionellt arbete? Ja, har vi något val? Algoritmerna är redan där. Men för att slå en maskin genom att använda samma maskin måste du veta hur den fungerar. Hur många journalister vet hur en algoritm fungerar? Och hur den kan förbättras?

Allt detta kan naturligtvis kännas skrämmande. Den digitala doktrin som skrämmer mig mest är dock Winner-take-all. Denna marknadsterm är i sig inte unik för digital ekonomi, men den har fått förnyad aktualitet här. I grunden handlar den om att alla som kan välja bästa alternativet gör det. I en fysisk värld kan denna situation begränsas av att alla inte kan välja den bästa leverantören av en tjänst, eftersom den inte är tillgänglig för alla. En duktig hantverkare kan inte jobba åt alla på en gång, en bra butik har ändå geografiska utmaningar. Det finns på så vis alltid en marknad även för de som är lite sämre.

I en digital miljö kan alla välja den bästa, som därmed slår ut alla andra. Facebooks och Googles utveckling bekräftar denna världsbild, och flera svenska medieföretag agerar som mycket rättrogna denna tes. De vill alla vara vinnarna och går all in för det. Jag hoppas dock att Winner-take-all inte är en naturlag, för då är världen som vi känner den hotad. Men det är ett förhållningssätt som präglar de allra flesta stora medieföretag, vare sig vi vill eller inte.

Den viktigaste tesen är dock kanske produktivitetsparadoxen, som aktualiserats av bland annat MIT-forskarna Erik Brynjolfssons och Andrew Mcafees mycket läsvärda bok The Second Machine Age. Denna paradox bygger på att det tar tjugo år innan ny teknik får fullt genomslag i produktiviteten, eftersom det är den tid det tar för tillräckligt många komplementära innovationer att uppstå. Det vill säga så lång tid tar det innan vi fattar tillräckligt av den nya teknikens möjligheter. Här pratar vi faktiskt dessutom om ett närmast naturlagsliknande fenomen. Mönstret är detsamma genom historien, oavsett om det handlat om ångmaskinen, elektriciteten, eller World Wide Web. Det innebär också att den digitala ekonomins största produktivitetsökning i så fall redan har skett, åtminstone i västvärlden. Diskutera vidare i smågrupper vad det betyder för dig och din omvärld, och bestäm er för vad ni tror på.