Jan Guillous profetia om medier och invandring

Jan Guillou förutspådde för 25 år sedan att bevakningen av integrationen skulle bli en kamp mellan det vita etablissemanget och ”svartskallarna”. 2017 kan vi konstatera att profetian slog in, och ändå inte. Perspektivet tycks nämligen vridits 180 grader.

Jag ramlade nyligen över några gamla videoband som låg och skräpade i Journalisternas hus. Det visade sig vara dokumentationer från Journalistdagarna 1991. Jag vet inte hur många som minns dessa överhuvudtaget, men de skedde hursomhelst för att uppmärksamma Journalistförbundets första 90 år.

Historieskrivning har ju sin tjusning, men också inneboende begränsningar. Oftast kopplas saker till specifika årtal, som om tiden byter skepnad över en natt. Som om det inte fanns moderna bostäder före Stockholmsutställningen 1930, eller att vi levde i ett allt annat än naivt samhälle även före mordet på Olof Palme 1986.

I ett anförande från ovan nämnda Journalistdagar 1991 berör Jan Guillou ämnet invandring på ett i dagsläget intressant sätt. (Anförandet går för övrigt åter att höra i sin helhet via Journalistpodden) Under titeln ”Vakna, svenska journalister” resonerar Guillou om det dåvarande läget i branschen, och avslutar med att förutse en krisande integration. En kris där journalister spelar på samma sida som makten och kapitalet, där medierna medvetet deltar i de vitas kamp mot svartskallarna.

En kan väl lugnt konstatera att något tycks ha hänt i mediediskussionen sedan dess. Numera handlar det inte om de vitas kamp mot svartskallarna. Snarare tvärtom, åtminstone till synes. Vi anses ju numera ha mörkat negativa fakta om invandring, och flera kolleger tycks ställa upp på denna bild.

Så sent som 2009 menade tvärtom en klar majoritet av journalisterna att de inte mörkade något angående invandringen. Eller rättare sagt, om de mörkade något så var det de främlingsfientliga åsikter som ibland framkom. Det är ju onekligen i linje med Guillous tes, det vill säga att det vita etablissemanget inte tar upp den fula rasismen.

Konspirationsteorier är inte min grej, som du vet. Att de delar av samhället som oftast brukas pekas ut som integrationens främsta problem, flerbostadshusens förorter, inte tillnärmelsevis har skildrats representativt kan jag dock som mångårig bostadsreporter konstatera. Vill du fördjupa dig mer i den saken så håller för övrigt Johanna Langhorsts bok Förortshat fortfarande för läsning. Den kom så sent som 2013, så att om något hänt med skildringen av invandringen bör det ha skett senare. Det lär i alla fall framtidens skildrare komma fram till.

2017 blir då kanske det mytiska årtal vi kommer ange som gamechanger. Detta är ju trots allt året som SD blev det största högerpartiet. Året då en PK-ordförande menade att svenska redaktioner hade dolda agendor. Året då en journalistikprofessor öppet ifrågasatte det pressetiska systemet. Året då en undersökning slog fast att bevakningen av invandring fick underkänt. Av konsumenterna vill säga, eftersom det ju handlade om deras känslor, inget annat. Men det kommer ingen minnas. 2017 was the year, liksom.

Eller så får vi ordning på diskussionen om orsak och verkan. Inser att problem naturligtvis kan formuleras ur ett så kallat kulturkonservativt perspektiv, men även ur ett traditionellt klassperspektiv, och att du bör vara medveten om skillnaderna. För konsekvensneutraliteten har sina begränsningar, och allt du ger uttryck för vilar i grunden alltid på en samhällsanalys. Den är bara aktiv eller passiv.

Rökridåer från Bonnier Tidskrifter

Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Men Lars Dahméns retorik sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt.

Nu blir det grundkurs i retorik! Låt oss ta ett slumpvist utvalt citat. Eller okej, ett väl utvalt citat. Nämligen följande uttalande från Bonnier tidskrifters vd Lars Dahmén i senaste avsnittet av Tidskriftspodden:

”När vi köper in material i dag, när världen ser ut som den gör, så måste vi ha en annan möjlighet att använda det materialet; att kunna paketera om det och använda i fler kanaler. Om vi, varje gång vi köper in exempelvis en artikel, ska diskutera med personen som har skrivit den hur vi kan använda texten och under vilka villkor – då blir det omöjligt för oss att jobba.”

Ingen som värnar fri press vill naturligtvis göra det omöjligt för ett tidskriftsförlag att jobba. Så det är ju ett bra retoriskt grepp. Som också leder bort fokus från den svagaste delen i argumentationen, det vill säga början på samma mening. Att förhandla vid varje enskilt uppdrag är naturligtvis inte effektivt. Men det är nog inte det saken handlar om. 

Den första meningen rymmer nyckelfrågan; möjligheten att använda materialet som Lars Dahmén uttrycker det. Upphovsrätt brukar det kallas, rent juridiskt. Rent retoriskt är detta snyggt hanterat på många sätt. Bakgrunden till citatet är naturligtvis att Bonnier ställer som krav att samtliga externa medarbetare ska acceptera likalydande avtal, och på det här sättet blir det ju tydligt att det är en kostnadseffektiv lösning. Framåtsyftande och konstruktiv retorik. Som tydligt avleder från en väsentlig detalj.

Om vi utgår från att alla progressiva krafter i mediebranschen delar uppfattningen att upphovsrätten alltid har ett värde, så bör även vd:n för ett stort förlag anse att varje medarbetare har rätt att prissätta sin upphovsrätt. Och att du som köpare därför måste berätta hur och var du vill använda den. Därmed kvarstår den egentliga utmaningen för ett förlag. Hur gör vi med framtida plattformar? De som vi ännu inte känner till, vilket antagligen är det som Lars Dahmén i sin retorik benämner som ”paketera om”. För då låter det ju som en vara du redan köpt. Och det fattar en väl att du bara ska behöva betala en gång. 

Retorik av detta slag sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt. Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Det är till viss del just det som är grunden till deras intäkter. Kvar finns då bara behovet av kostnadseffektiva lösningar. Sådana brukar kräva kollektiv struktur, och därför vill förlagen tvinga på uppdragstagarna enhetliga lösningar. Att lösningar i stället skulle kunna uppnås via avtal med fackförbund eller upphovsrättsorganisation tycks dock inte ha slagit någon vd ännu. Trots att det omedelbart skulle ta bort friktionsytor mellan beställare och leverantör, för att i stället lägga balansen på rätt nivå. En sådan kollektiv lösning skulle ju dessutom framför allt motverka det Lars Dahmén till synes fruktar, nämligen den individuella förhandlingen. Sanningen är kanske att det ändå är just den situationen han helst önskar. Och att allt annat är retorik. 

Dyrt att motarbeta pension

Pensionspremier är billigare än löneutbetalningar. Och skulle kunna locka talanger till mediebranschen. Ändå är Almega motståndare till tanken. Varför? Det undrar SJF:s ordförande Jonas Nordling.

Just nu förhandlar jag fem olika kollektivavtal för Sveriges journalister. Sluta inte läs nu, för detta är av intresse för alla som bryr sig om mediebranschens framtid. Vilka villkor som gäller för professionella journalister är avgörande på många sätt. Inte minst för att kreativa näringar behöver vara lockande för talanger för att överleva. Det har jag å andra sidan redan skrivit om.

Samtidigt går det inte att blunda för att vår bransch inte signalerar framtidstro, och även jag måste erkänna att tagelskjortan åker på lite för ofta. Det är emellertid nu verkligen tydligt att återväxten är lidande. Jag träffar regelbundet redaktionella företrädare som vittnar om att det är svårt att finna medarbetare. Det blir också allt tydligare att journalistyrket lockar allt färre. Ingen bransch brukar dock kunna återfå dragningskraften genom att försämra villkoren, och det lär gälla även i mediebranschen.

Så här långt förstår du säkert att ovan är mina bästa argument för fortsatt goda villkor i journalistavtalen. Motpartens bästa argument är naturligtvis den kommersiella kräftgång som branschen drabbats av. (Med ett undantag:) Det går inte att blunda för att ekonomin är ansträngd, minst sagt, och det är svårt att inte känna förståelse för olika sparkrav från mediearbetsgivarens sida. Ömsesidig förståelse för motpartens drivkrafter brukar också i det långa loppet gynna hållbara förhandlingslösningar. Ja, det där som vi brukar kalla den svenska modellen, du vet.

Jag måste dock erkänna att årets förhandlingar känns lite upp och ner ur detta samförståndsperspektiv. Det är ingen hemlighet att det så kallade märket, industriavtalens uppgörelse, vägleder stora delar av löneökningsnivåerna på svensk arbetsmarknad. Årets industriuppgörelse innebär ett treårsavtal som ger löneökningar om 6,5 procent. Det finns också reglerade avsättningar till pensioner inom dessa löneökningar. Jag är personligen ingen vän av att pensionsavsättningar förhandlas på förbundsnivå. Den typen av avtal kräver uppgörelser på mer övergripande nivå. I det här fallet borde istället PTK vara den logiska avtalstecknaren, men så har det inte blivit av olika skäl.

Att öronmärka löneutrymme till pension borde emellertid locka en hårt ansatt mediebransch. Det innebär ju trots allt lägre kostnader då arbetsgivarens skattesats är upp till sju procentenheter lägre för pensionspremier jämfört med löneutbetalningar. Min motpart, Medieföretagen inom Almega, har dock väldigt tydligt förklarat att om landets journalister vill ha pensionsavsättningar i linje med industriavtalet måste de betala med försämrade villkor, inte minst angående anställningstryggheten. Trots att detta inte kostar arbetsgivaren något. Tvärtom tjänar de alltså på pensionsavsättningar istället för löneökningar.

Bakgrunden är förstås Almegas hårdnackade motstånd mot allt som skulle kunna anses vara en individgaranti, vilket naturligtvis kollektiva pensionsavsättningar måste klassas som. Det är ju själva poängen med tjänstepension, det vill säga ett kostnadseffektivt sätt att skapa trygga villkor för varje individ. För Almega tycks motståndet mot individuella garantier vara av fundamentalistiskt karaktär. Vilket i sig inte är något konstigt, det handlar ju om ideologi. Vilket varje organisation naturligtvis har all rätt att utöva.

Frågan är vad denna fundamentalism innebär för mediebranschen? Om pensionsavsättningar villkoras med alltför magstarka krav kommer de inte bli av. Just nu verkar förhandlingarna landa just så. Vilket i sin tur kan leda till högre kostnader för arbetsgivare, paradoxalt genom deras egna krav. Som bonus lär de dessutom då få allt svårare att med trovärdighet kräva besparingar och försämrade villkor i framtiden. Som grädde på moset ska de avslutningsvis förklara varför framtidens talanger ska söka sig till en bransch som inte ens vill säkra deras pensioner. Och som alltså vill betala extra för att få slippa.

 

Läs repliken av Charlott Richardson, förbundsdirektör, Medieföretagen här.

Norsk fix kan fungera även här

Ska medieföretag slippa arbetsgivaravgift? Förslaget i den norska Medieutredningen kan vara värt att diskutera även i Sverige, menar Jonas Nordling.

Vi måste prata mer om den norska Medieutredningen. (Om du snabbt vill läsa in dig, så finns utredarens presentationsbilder här) Jag vill framför allt prata mer om förslaget att temporärt slopa arbetsgivaravgiften för nyhetsbaserade medieföretag under fyra år.

Bortsett från att det var ett friskt grepp att angripa den eviga frågan om ett presstöd, så tycks det dessutom ha mötts av ett positivt konsensus i mediebranschen. Och när hände det senast i samband med ett förslag till nytt presstöd?

I samband med det norska journalistförbundets kongress häromveckan, där jag närvarade, hölls flera debatter med anledning av utredningen. En av panelerna bestod av ansvariga politiker från alla delar av den politiska skalan. Även där rådde konsensus, men åt motsatt håll. Ingen politiker tyckte att slopad arbetsgivaravgift var rätt väg att gå.

Deras argumentation kan vid en grund analys framstå som logiska. Främsta skälet till motstånd bestod i att många andra branscher också skulle kräva slopad avgift, så fort det blev lite tufft. Vilket naturligtvis inte är en önskedröm för politiker som vill slippa tiggarköer. Men ett mediestöd i sig, som existerar sedan decennier i såväl Norge som Sverige, innebär att politiken redan pekat ut just denna bransch som extra skyddsvärd. Och genom att tillsätta utredningar om moderniserade presstöd konfirmeras detta ställningstagande.

Ett bättre argument skulle möjligtvis vara att det är ett dyrt förslag, i det norska fallet beräknades kostnaden för detta uppgå till 500-600 miljoner nkr. I år beräknas produktionsstödet ligga runt 300 miljoner nkr. Men det är ju samtidigt ett system som spelat ut sin roll, och utredningen pekade framför allt på att det nu behövs ett generellt stöd. Slopade avgifter behöver inte heller finansieras på samma sätt som ett ökat stöd.

Här hemma brottas just nu riksdagsledamoten Berit Högman med att sy ihop en majoritet för ett förslag till nytt mediestöd som skulle kunna passera riksdagen. Reaktionerna på den svenska medieutredningens förslag kan knappast beskrivas som konsensusliknande, så det lär inte vara något lätt jobb. Framför allt är åsikterna väldigt polariserade när det gäller vilka parametrar som ska ligga till grund för rätten till stöd. Godtycke och värdebaserade beslut lurar i vassen.

Det vore att luras om jag påstod att slopad arbetsgivaravgift inte också innehåller grynnor av samma art. Det norska förslaget pekar till exempel ut nyhetsbaserad verksamhet, vilket kräver en definition som självklart innehåller utmaningar. En intressant detalj i sammanhanget är att dagens norska mediestöd redan gör en viss koppling till branschens medieetiska system för att skilja agnar från vete.

Med tanke på svårigheterna med att sy ihop ett hållbart svenskt mediestöd vore det kanske läge att snegla på det norska förslaget. Ett tidsbegränsat slopande av branschens arbetsgivaravgifter skulle ge politikerna det rådrum de just nu tycks behöva för att hitta en lösning för framtiden. Tillsvidare funkar en norsk quick fix.

Public service-bolagen byter identitet efter motpart

När public service-bolagen diskuterar med kommersiella aktörer brukar de framhålla sin särart. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, låter det på ett helt annat sätt, skriver Jonas Nordling.

Att uppleva tillvaron som orättvis tycks ibland vara en grundläggande mänsklig drivkraft. Och som flerbarnsförälder brottas man ständigt med att få till känslan av rättvisa adepterna emellan. Samt hoppas på en sansad debatt vid middagsbordet. 

Att höra företrädare inom mediebranschen diskutera villkoren för Public Service vs resten är inte helt väsensskild om du frågar mig. Du som läser detta vet hur det brukar låta. Den licensfinansierade affärsmodellen sticker den stressade kommersiella delen i ögonen, och Public servicebolagens företrädare använder å sin sida inte sällan den förnumstiga storasyskonsrösten som alltid leder till ökad konflikt.

Och de stressade medieföreträdare som nu alltid inleder sina klagolåtar med mantrat ”Jag vill VERKLIGEN se ett starkt Public Service, MEN… ”, de stod inte direkt längst fram och stöttade när de årliga uppräkningarna förr ofta åts upp av inflationen och inga andra intäktsmodeller var möjliga. 

Den med den främsta lojaliteten i journalistiken står då oftast och manar till sans, och hoppas att alla inblandade växer upp. Och försöker påpeka att alla har rätt att finnas, att Public Service har ett mycket speciellt uppdrag, att det inte går att jämföra verksamheterna rakt av, och att det är rättvist, åtminstone sett över tid. Att PS ska kunna slippa förhandsprövning, och att det finns motiv för speciella lösningar som exempelvis programanställningarna. 

Nu när Public Service-utredningen dragit igång, vädrar dock många morgonluft.

Det finns nämligen vissa som vill hävda att PS ”inte är en ’speciell’ del av arbetsmarknaden utan en del av denna och att villkoren för att bedriva verksamhet i dessa företag ska kunna jämföras med övriga arbetsmarknaden.” Vissa som tydligt förkunnar: ”Public Service-företagen är inte del av monopolet längre utan del av mediebranschen och arbetsmarknaden. Public Service-företagen tillhör inte en arbetsmarknad utan arbetsmarknaden.” Och vissa som är väldigt tydliga: ”För att kunna stå sig i konkurrensen inom mediebranschen kan Public Service-företagen inte bortse från kravet på produktivitet och effektivitet.” Kort sagt: PS-bolagen är som vilka medieföretag som helst. 

Mitt största problem med ovanstående citat är att alla kommer från Public Service-företagen själva, via deras arbetsgivarorganisation. Företagen brukar inte använda dessa ordalag så tydligt i diskussioner med kommersiella aktörer, då brukar deras särart istället vara ett mer säkert retoriskt kort. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, ja då låter det som ovan. De hymlar då inte med att de ser resten av branschen som sina konkurrenter: 

”Public Service-företagen har en stark ställning inom mediebranschen. Denna roll vill man självfallet bibehålla. Dock är det inte lika givet att denna ställning är ohotad med hänsyn taget till mediebranschens utveckling och spridning av media på nya plattformar. Public Service verksamhet konkurrerar inte med Public Service-företag i Europa utan konkurrensen har fått betydligt fler aktörer.” 

Kombinerar du ett sådant citat med PS-bolagens digitala positionering så blir det tyvärr svårt att tona ned övriga branschens tonläge som överreaktioner. 

Ska jag därmed slutföra familjemetaforen så blir det åtminstone lite speciellt att mana till sans när en av familjens medlemmar ständigt byter identitet. Det blir liksom svårare att då försvara Public Service-bolagens unika roll, deras rätt att slippa benchmarking eller att försöka motverka en inskränkt frihet för bolagens utveckling. Det blir helt enkelt inte rättvist. 

Låt mekaniken ta över mediestödet

Det finns en lång rad förutsägbara fakta som enkelt kan styra vem som kan få ett mediestöd. Därför är en mekanisk tilldelning av ett mediestöd en spännande tanke, skriver Jonas Nordling.

Remisstiden för Medieutredningen närmar sig sitt slut, och snart ska domen alltså falla. Det vill säga regeringen måste hitta en väg in i framtiden med en konkret proposition. Dagens system för presstöd är ju trots allt tidsbegränsat, och därmed måste utredningen på något sätt utmynna i ett skarpt förslag från kulturdepartementet. Hur det nu ska gå till. 

Statssekreterare Per Olsson Fridh berättade nyligen öppet i Journalistpodden hur det politiska förankringsarbetet är tänkt att ske. Men förutom det udda i att på detta vis formalisera något som normalt brukar ske informellt så är det ett arbete som dessutom inte tycks gå så bra. Något som Medievärlden dessutom avslöjade redan i december.

Lägg där till att statssekreteraren i samma poddavsnitt inte direkt gjorde vågen över utredarens förslag om en ny utredning angående själva finansieringen av ett framtida mediestöd, trots att alla kan se att den presenterade modellen antagligen främst kommer att innebära väldigt lite stöd till väldigt många.

Utredningen innehåller dessutom många andra stickspår för ansvariga politiker att ta ställning till. Som till exempel en önskan om att distansera själva beslutet om det konkreta stödet från politisk påverkan via en nämnd som är utsedd genom branschintern nomineringsprocess. Massiv kritik har visserligen redan riktats mot detta förslag, utifrån att branschens aktörer inte ska dras in i dessa beslut. Det kan i och för sig vara ett logiskt motstånd. 

Men det vore samtidigt tvärtom möjligt att tänka mer extremt åt andra hållet för att verkligen skapa en distans från risken för politisk klåfingrighet i detaljbeslut. En mekanisk tilldelning av ett mediestöd hade varit en mer spännande tanke, där alla förutsättningar kunde vara binära eller åtminstone mätbara. Ansvarig utgivare? Check. Erkänner de etiska spelreglerna? Check. Grundstöd tilldelas. Extra stöd utifrån given bokförd parameter tilldelas som tillägg. Typ.

En sådan modell bygger på att ett system kan vara binärt vid rätt valda parametrar, och därmed kan själva nämndarbetet avvecklas. Själva parametrarna i stycket ovan är sekundära i sammanhanget, de tjänar främst som exempel. Det finns naturligtvis andra faktorer som också kan användas, som resultat, upplaga, utgivningsfrekvens, digital räckvidd, medietyp etc. Poängen är att det finns en lång rad förutsägbara fakta som enkelt kan styra vem som kan få ett mediestöd. Rättssäkerheten i ett mekaniskt system säkerställs dessutom enkelt via sedvanlig möjlighet till överprövning i förvaltningsdomstol. 

För vi lever trots allt i en tid då detaljerade diskussioner och beslut om rätt eller fel journalistik mer än någonsin bör distanseras från utomståendes påverkan. Därför hade det varit bra om någon på riktigt hade vågat fundera kring ett system som skrotade själva handpåläggningen från en mediestödsnämnd. 

Men ett sådant banbrytande förslag får kanske vänta till nästa utredning. Vilken å andra sidan alltså kan bli snarare än planerat. 

Det våras för utspridaren

Efter domen mot Bredbandsbolaget har det uppstått ett antal intressanta juridiska spörsmål menar Jonas Nordling. Inte minst kan det innebära en revival för utspridarbegreppet.

Domen mot Bredbandsbolaget häromdagen har väckt en del diskussioner. Utifrån tidigare rättsfall inom EU, och med tanke på sådana här tal var kanske inte resultatet särskilt överraskande. Möjligen kan jag tycka att det är lite pikant i sammanhanget att de koncerner som så aktivt driver dessa kostsamma processer, inte sällan är de som samtidigt löpande kränker upphovsmän med krav på oskäliga avtal. Men det är en annan sak, som jag berört förut.

Men i kölvattnet av Bredbandsbolagsdomen uppstår en intressant diskussion om domstolens makt över internetleverantörer, och om det är rimligt att operatörer måste blockera lagbrytare. Men jag kan ändå konstatera att det finns en viss logik ur ett månghundraårigt juridiskt perspektiv.

Tryckfrihetsförordningen, TF, som vi aktivt firade hela fjolåret, har nämligen en rätt tydlig kedja när det gäller att ställa någon till svars när ansvarig utgivare eller synlig ägare saknas. Då vet alla publicister att den som framställt alstret får ta smällen. Men lagstiftaren har också ringat in ansvaret i de fall även en framställare är okänd: ”Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om vem som tryckt skriften saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig, och kan det ej utrönas vem som tryckt skriften, svare i stället för den som tryckt skriften utspridaren.”

Utspridaren är alltså sedan länge utpekad som straffbar. Frågan är bara vem det egentligen kan vara. Enligt vägledande litteratur kan spridningen bestå i ”försäljning genom bokhandel, kiosker eller kringföringshandel”. Men även flygblad och affischer kan vara aktuella. Faktum är att även bäranden av t-shirts har ansetts falla in i lagens mening. Och en utspridare kan till och med vara en juridisk person, trots grundtanken med ett personligt utgivarskap.

Sett ur detta perspektiv kan piratblockeringsdomen måhända te sig lite mer logisk, även om det i sig inte är samma lagstiftning. Att en operatör skulle kunna jämställas med en utspridare är inte anmärkningsvärt. (Och kanske kan vi därmed också få ny fart på frågan om vem som ska stå som ansvarig för alla avarter av mänsklig kommunikation på olika digitala plattformar, för att blanda in ytterligare en lag. Rättsvårdande myndigheter borde åtminstone ha möjligheten att gå på utspridaren även digitalt. Det vill säga TF och YGL borde vara jämbördiga i detta avseende.)

Sedan kvarstår förstås diskussionen om operatörerna är torget som flygbladen delades ut på, eller den som tryckte dit flyern i din hand. Eller om operatörerna ska jämställas med så kallad trafikanstalt, alltså postutdelningen som är tvungen enligt lag att sprida alster. Men det bästa sättet att hedra TF även dess 251:a år är antagligen att ringa in motsvarigheten till utspridaren i annan lagstiftning.

Svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag

Att svenska journalister inte plötsligt omfattas av annat lands lagstiftning är en fight vi måste ta gemensamt. Men här finns en svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag beroende på vilken hatt de bär för stunden, skriver Jonas Nordling.

Jag har berört frågan om geoblockering förr i denna kolumn, men utvecklingen gör att du bör läsa vidare. Det handlar i sak om en detalj i EU:s arbete med en inre digital marknad, där så kallad geoblockering av digitala tjänster ska förbjudas. Det innebär en nytta för konsumenter som idag inte kan nyttja en digital betaltjänst i annat EU-land, och alltfler politiker lyfter därför nu fram detta som en seger. Så även EU-handelsminister Ann Linde härom månaden då hon talade för landets fackförbundsledare.

Jag frågade då om ministern hade några tankar på hur svenska utgivare och journalister samtidigt skulle undantas från förbudet. Enkelt beskrivet kan väl sägas att ministern inte förstod frågan överhuvudtaget. Att en svensk utgivare skulle kunna vara i behov av att även i framtiden kunna geoblockera journalistik ingick inte i världsbilden om man säger.

Att annat EU-lands lagstiftning kan användas gentemot svenska utgivare och journalister känns kanske fortfarande oproblematiskt för många. Men eftersom våra produkter kan anses vara publicerade även i detta land riskerar vi att lagföras även där. Speciellt om det enda som undviker detta, nämligen geoblockering, förbjuds. Och i dessa tider, med en alltmer skakig politisk utveckling även inom EU, så kan hårdare antiredaktionella lagar snabbt bli en verklighet närmare än vad vi kanske önskar.

I den här frågan må alltså svenska politiker än vara lite nyvakna, men vi står tack och lov tillsammans med svenska utgivare på dessa barrikader. För är det någonting som vi måste ta fajten för är att svenska journalister inte plötsligt omfattas av annat lands lagstiftning.

Men. Ett problem i sammanhanget är den syn som gäller hos svenska mediearbetsgivare. För där är budskapet tydligt: svenska regler gäller bara i Sverige. Detta påminns vi om vid varje avtalsrörelse, eftersom just denna fråga alltid förblir olöst.

Att villkoren för en journalist som arbetar utomlands bör styras av regler som är fastställda på sedvanligt sätt, det vill säga via partsgemensamma avtal, är alltså inte självklart för vissa medieföretag. Trots att de samtidigt anser att svenska journalister inte ska omfattas av andra tryckfrihetsregler än de svenska.

Här finns alltså en svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag beroende på vilken hatt de bär för stunden. Som utgivare vill de ha kvar rätten att geoblockera för att skydda journalistiken, som arbetsgivare vill de tvärtom inte ha verksamhet som utförs utomlands reglerad enligt svenskt system. Vilket gör mig lite trött. Det är tillräckligt svårt för oss att få Regeringskansliet att ta en fajt med EU i denna fråga. Därför vore det ju bra om branschen kan sluta slå undan benen på sig själv.

 

 

Journalister har alltid varit monster

Journalister är inte ovana vid att bli illa omtyckta. Det är tvärtom vår historia i koncentrat, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson skrev häromdagen ett Facebookinlägg som fick stor spridning. Det tog avstamp i en post-Trumpanalys, men landade i ”slutsatsen att journalister måste vänja sig vid att bli illa omtyckta.”

”Journalister är vana att bli respekterade och lyssnade på. I en värld där detta inte automatiskt sker fegade många ur”, slog hon fast och efterlyste en ny självbild hos kollegerna: ”Detta är livsnödvändigt. För i den nya världen måste journalister vänja sig vid att bli ifrågasatta och illa omtyckta – snarare än automatiskt respekterade. Oavsett vad journalister gör, skriver och hur de formulerar sitt uppdrag kommer många människor att tycka att de gör helt fel. Journalister kommer att mötas av hat, av hånfulla ifrågasättanden och av attacker.

Det är inte roligt. Det är svinjobbigt.”

Jag tänkte inte gå i polemik med denna analys. Men inte är journalister ovana vid att bli illa omtyckta? Det är väl tvärtom vår historia i koncentrat? Tillåt mig lite anekdotisk bevisföring i sammanhanget, en klassisk journalistisk metod för kolumnister.

Jag brukar ofta påminna om hur 1800-talets notisjägare behandlades, eller hur ett par obegagnade byxor kunde vara ett attraktivt arvode. Och att det var ur denna verklighet som Journalistförbundet en gång skapades, med målet att höja vårt anseende i samhället.

Journalister ansågs vara monster. Se bara på denna bild:

nordlingmonster

En tydlig varning för varje företagare som födde monstret, the Muckraking Press, via annonser.

Faktum är att inte ens journalisternas egen hjälte Tintin, återgav särskilt smickrande bilder av kollegerna. Tvärtom. Tintin själv arbetade ju till synes sällan, men när en av de våra skildrades i vardagen, ja då såg det ut så här:

nordlingtintin

Det är väl ingen varm skildring av hantverket? Mer en bild av förakt för vårt arbete, om du frågar mig. Och det stannar inte där, låt oss fortsätta inom barndomens kulturbärare. Ta Maria Gripes klassiker ”Tordyveln flyger i skymningen“. Där redaktör Hjärpe på Smålands-Kuriren får illustrera vårt skrå. Och hur då? Ja, när huvudpersonen meddelar att en bärande del i dagens sensationsartikel är osann genom att denne lämnat felaktiga fakta, då blir inte redaktören arg, vilket borde vara logiskt. Utan säger istället: ”Tänk att ha sån jävla tur! Vilken grej! Då kan vi kanske fortsätta sälja lösnummer hela veckan då! Tack ska du ha, Jonas!”

Ja, varsågod! Och så där kan vi fortsätta. Men hallå, skriker då vän av ordning. Journalisternas status i samhället har ju höjts rejält sedan 50-talet, och du glömmer Meryl Streeps tal, Alla presidentens män, Madickens pappa och Nina Kanin. Ok, det är rätt. 120 års kamp för att höja vårt anseende har naturligtvis gett resultat. Men att journalister alltid skulle ha varit respekterade är helt enkelt inte sant.

För även om vi har haft framgång i vårt varumärkesarbete de senaste decennierna; den snattande notisjägaren, den byxlöse reportern, monstret, tjuvlyssnaren eller den nasande redaktören, jag är fortfarande dem alla. Vi journalister är fortfarande dem alla.

Illa omtyckta, jajamen! Och ändå uppenbarligen alltid helt nödvändiga för historien.

God fortsättning!

Demagoger frodas när otryggheten växer

Stora delar av den svenska arbetsstyrkan riskerar att automatiseras, vilket kräver en större förståelse för hur otrygghet i samhället uppstår samt en medvetenhet om vilka konsekvenserna riskerar att bli.

I USA är automatiseringsrisken högre än 70 procent för närmare hälften av landets arbetare. Det kan kanske vara intressant fakta för den som vill analysera det senaste presidentvalet, vad vet jag? Siffror som dessa haglade hur som helst när Institutet för näringslivsforskning, IFN, diskuterade framtiden här om dagen. På något sätt antar jag att grupper som känner sig otrygga inte får en ökad trygghetskänsla av ett sådant automatiseringshot. Samtidigt, som alltid; någons hot är någon annans möjlighet. Och du kan inte stoppa utvecklingen blabla..  

I somras kom en rapport som belyser automatiseringen ur ett svensk perspektiv. Och gissa vad? Det är typ samma siffror i Sverige. Nästan 40 procent av den svenska arbetsstyrkan har en risk för automatisering som är 70 procent eller högre. Ser man bara på det privata näringslivet är siffran ännu högre. Då har 49 procent av löntagarna en automatiseringsrisk som är högre än 70 procent. Hälften av dagens privata arbeten är alltså på väg att försvinna. Bara så du vet vad som håller på att hända.

Men hej, det är inget farligt med automatisering i sig. Samhällsekonomin tjänar till och med på sådan effektivisering. Forskningen har naturligtvis siffror även på det, vilket nedanstående bild enkelt visar.

bild-kopia

Genom att avveckla 9,6 miljoner jobb i Europa så gav alltså effektivitetsvinsten i sig bara 8,7 miljoner nya jobb. Men utväxlingen, det vill säga konsumtionen av produktivitetsökningen, gav ytterligare 12,4 miljoner nya jobb. Vilket gav ett högt totalt plusvärde för nya jobb inom Europa trots automatisering. (Och även en viss, om än mycket mindre, positiv effekt även för berörda utanför Europa.) Jag hoppas därför att du ser framtiden an, trots att du med stor sannolikhet kommer att bli av med ditt nuvarande arbete. Att du känner dig trygg.

Här bör påpekas att effekten ovan bygger på total konsumtion av produktivitetsökningen. Du (och företagen) måste alltså spendera pengarna du (och företagen) tjänar för att nya jobb ska uppstå, så fungerar tillväxtekonomi. Och eftersom jag gissar att trygga hushåll (och företag) konsumerar mer än otrygga så bygger antagligen tillväxtekonomi också på en viss trygghetskänsla i samhället.

Vilka former av nya jobb spår då forskarna? Ja, enligt Mårten Blix från IFN så är det i första hand visstidsanställningar, egenanställningar och frilansande det kommer att handla om. Utan att därmed lägga någon värdering i sig vill jag bara påminna om att det som förenar dessa anlitandeformer normalt inte är ett överflöd av trygghetskänslor.

Och med den färska hyvlingsdomen i AD i minnet; det kan gå snabbt nu i färden mot otrygghetens gungfly. Speciellt om vissa (ja, jag menar svenska företagsledningar) inte ser sig som bärare av det demokratiska samhället.

Det finns några få verktyg utanför kollektivavtal för att stärka trygghetskänslor även för den framväxande ”flexibla” arbetskraften, som till exempel denna. Men det krävs att fler värdesätter verktygens funktion. Och funktionen här är att stärka trygghet.

En automatisering på kommande nivå kommer antagligen kräva en ökad förståelse för hur otrygghetskänslor i samhället uppstår. För om vi inte tar detta på allvar så blir vi medskyldiga till den mylla som demagoger växer och verkar i. Så enkelt är det.