Döm inte journalisten efter konverteringen

Nu bedöms journalister utifrån hur många som tecknat prenumeration – och konverteringar är i vissa fall en grund för lönekriterierna. Det är fel väg att gå, skriver Jonas Nordling.

En gång i tiden betydde konvertering i första hand att byta religion. Men det var länge sedan. I vår nya sköna tid handlar det som bekant om något helt annat. Konvertering betyder i dag helt enkelt konsten att få dina besökare att göra som du vill att de ska göra på din digitala plattform. Och för kommersiella medieaktörer har det, i takt med minskade annonsintäkter, kommit att betyda: hur vi får digitala konsumenter att betala direkt till oss.

Att detta påverkat den redaktionella processen råder det ingen tvekan om. Men med det sagt; jag är, som den flitige läsaren av denna spalt vet, en varm anhängare av digitala framsteg. Faktum är att jag numera till och med är internationellt känd för att omfamna ny teknik. Men skämt åsido, det finns vissa saker i spåren av konverteringshetsen som vi måste prata om.

Jag har besökt många redaktioner i mitt uppdrag, och den senaste tiden har en ny trend blivit väldigt tydlig. Det talas om konvertering i form av avslut, där målet är att konsumenten ska teckna en digital prenumeration. Vilket naturligtvis är logiskt för företag som är beroende av prenumeranter. Det nya i sammanhanget är fokuset på enskilda journalisters insats för att nå maximal konvertering.

Detta är naturligtvis inget svenskt fenomen, jag stöter på samma diskussion vid mötet med kolleger världen över. Och det leder alltid till intressanta diskussioner om hur det påverkar journalistens arbete. Att uppmuntra journalister till att bli konsumerade är i sig inget anmärkningsvärt, om du frågar mig. Journalistikens främsta uppgift är att bli konsumerad, det är ju först då den kan göra skillnad.

Men det jag stöter på hos vissa mediehus gör mig ändå lite bekymrad. Listor med avslut kopplade till enskilda artiklar och inslag förekommer, och det finns också exempel på att konverteringar är en grund för lönekriterierna på redaktionen. Du bedöms alltså utifrån hur många som tecknat prenumeration efter ha tagit del av din text eller ditt inslag.

Datamängderna är så blygsamma hos vissa titlar att slutsatser i sig närmast måste vara omöjliga att göra. Men oavsett det så bör individuella bedömningar av journalisters effekter på konvertering undvikas. Alla som deltagit i redaktionellt arbete vet att det är en kedja av inblandade i varje slutprodukt.

Vissa reportrar kommer till exempel alltid att få mer tacksamma uppdrag, om de ska bedömas utifrån antal avslut. Bandy i Hälsingland kommer alltid locka mer läsare än essän om en bortglömd 1800-talsfilosof. En ambitiös utgivare måste ändå kunna erbjuda båda valen.

Men framför allt, konsumtion av journalistik handlar om paketering. Där skiljer sig inte den digitala världen från printprodukten, det är bara verktygen som är annorlunda. Och då gäller det att fortsätta att värdera samtliga delar av produktionskedjan. Det kommer alltid finnas fler än den med byline som skapar den säljande journalistiken. I vissa fall är dessutom stora delar av texten inlåst, så att konverteringen egentligen sker endast utifrån rubrik och ingress, som ju ofta sätts av någon annan än reportern.

En lyckad konvertering i form av fler betalande prenumeranter är naturligtvis en nödvändighet för vår fortsatta existens. Men det kräver också att hela det redaktionella lagarbetet värdesätts även i framtiden. Den övertygelsen bör inte konverteras.

Nya terrorlagar hotar journalistiken

Nya lagförslag för att bekämpa terrorism kan innebära att research om terrororganisationer eller resor till konfliktzoner blir brottsliga, skriver Jonas Nordling.

De små stegen mot ett mer slutet samhälle fortsätter oförtrutet. Jag har visserligen redan beklagat mig över detta, men känslan är ju att det aldrig verkar ta slut. Vi snackar till exempel för lite om hur GDPR-reglerna kommer lägga en våt filt över offentlighetsprincipen som vi känner den, eller att gamla tokiga förslag som det om utlandsspioneri åter dammas av.

Ett annat aktuellt exempel som vi pratar för lite om handlar om förslaget till skärpt lagstiftning för att bekämpa terrorism. Alla vill såklart bekämpa terrorism (för ingen benämner ju sig själv som terrorist). Men detta är förslag som tvärtom riskerar att begränsa vårt öppna samhälle, vilket kan kännas lite kontraproduktivt i sammanhanget.

Ett förslag till ändring handlar till exempel om att hindra ”utbildning i terrorismsyfte”. Det låter väl rimligt, men det är faktiskt redan brottsligt. Det nya i förslaget är en utvidgning som öppnar för helt nya tolkningar. Forskning i ämnet undantas visserligen, men journalistik nämns inte alls. Journalister som på något sätt kommer i kontakt med terroriststämplat material kan därmed anses ha försökt utbilda sig. Vilket kan låta absurt och som därmed enkelt skulle kunna avfärdas som hjärnspöken från min sida. Men det räcker väl att påminna om vad som hände den svenske journalisten Hamza Yalcin nyligen för att förstå farans riktning. Även resor kopplade till terrorism föreslås av utredningen att få utvidgade tolkningsramar, vilket kan innebära att alla som rest till en riskregion riskerar att misstänkliggöras genom sin blotta närvaro, inklusive journalister och i detta fall även forskare.

Att på det här sättet ständigt utöka gråzonerna kan kanske tyckas harmlöst för den genomsnittlige medborgaren, men i händerna på en repressiv polismakt kan såna här ändringar bli förödande. Statsapparatens framflyttade positioner i samband med terroristbekämpning det senaste decenniet har egentligen aldrig utvärderats utifrån effekt. Men att spela på otrygghet för att inskränka medborgerliga friheter är ingen hedervärd metod för demokratiskt sinnade politiker, och det är nog hög tid att fråga sig vem eller vad som bordet dukas för.

Ompröva stödet till Stampen

Stampen vägrar göra rätt för sig gentemot de kolleger som fick sina avgångsvederlag kapade i samband med rekonstruktionen. Övriga arbetsgivare borde ompröva sitt stöd till Stampen i denna fråga, skriver Jonas Nordling.

Det är kanske inte läge för ett nytt perspektiv på mediebranschen, men jag tänkte ändå göra ett försök. För det är viktigt att påpeka att det faktiskt trots allt ser ut att gå bra just nu. Åtminstone ekonomiskt.

Visst, det är högkonjunktur, hjulen rullar därmed snabbare och då droppar det naturligtvis även ned på en krisdrabbad mediebransch. Men många tecken finns också på att allt fler företag börjar hitta nycklarna till direktbetalning från publiken. Och att hushållens totala medieutgifter äntligen växer, till förmån även för oss som producerar innehåll.

Det som kanske framför allt gläder en gammal facklig kämpe är dock att även de mediehus som historiskt sett varit absolut snålast nu faktiskt skjuter till pengar utöver potterna i de lokala löneförhandlingarna. Det som brukar kallas för löneglidning, och som är lite av smörjmedlet i samhällsmaskineriet. Det vill säga, med för mycket olja uppstår problem, men utan smörjan skär maskinens motor. Och det är ju speciellt viktigt för vår bransch, eftersom vi måste locka framtidens talanger att välja oss.

Därför känns det lite underligt att vissa medieföretag fortfarande ser på löneutvecklingen som delar av sovjetiska femårsplaner, där avtalets värde blivit tak istället för golv.

Det är ju tvärtom så att de företag som konsoliderat mest också har de största utmaningarna när det gäller lönestagnation. Om du har närmare tusen redaktionella medarbetare och vill rätta till skeva löner så är löneglidning den enda vägen. Att skapa en konstruktiv situation utan att överskrida avtalets garantinivåer är nog närmast omöjligt. Tvärtom kommer det bara väcka ont blod. Speciellt när övriga samhället går som tåget. Förhoppningsvis kan den annalkande julstämningen lösa några av dessa knutar. För det kommer att behövas.

En knut som verkar gåtfullt svårlöst i dessa jultider är emellertid Stampens hårdnackade motstånd mot att göra rätt för sig gentemot de kolleger som fick sina avgångsvederlag kapade i samband med rekonstruktionen av bolaget. Att detta nu ska behöva avgöras i domstol är inget annat än ovärdigt. Inte bara för att Peter Hjörne höjt sin egen inkomst samtidigt som han skurit i andras, eller att detta motiveras med att det är inarbetad pension när det egentligen inte skiljer sig från vad ett vederlag är; det vill säga en ingången överenskommelse. Nej, det mest anmärkningsvärda är att mediebranschens arbetsgivare tillsammans bestämt sig för att driva detta fall. Det innebär att alla etablerade medieföretag alltså tycker att de som fått sina avgångsvederlag kraftigt nedskurna får skylla sig själva.

I ljuset av dessa omständigheter borde dock övriga arbetsgivare ompröva sitt stöd till Stampen. Det är inte de som behöver en sådan julklapp.

Slutreplik: Oansvarigt att bagatellisera utgivarskapet

Att Västra Götalandsregionens kommunikationsdirektör Erik Lagersten fortsätter att bagatellisera att den sajt han ansvarar för saknar utgivningsbevis förstärker bara min poäng, skriver Jonas Nordling i en slutreplik.

Erik Lagersten, kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, har i en replik beskyllt mig för att förvandla honom till en ”halmgubbe”. Jag är inte riktigt säker på vilken roll den metaforen spelar i sammanhanget, men såvitt jag förstått är Erik Lagersten missnöjd med att jag inte återgett följande mening i sin helhet:

”Det har inte praktisk betydelse just nu, men jag tycker att det är principiellt viktigt att det kommer på plats.”

Meningen är alltså hämtad från Dagens Medicin där Erik Lagersten svarar angående att den sajt som han ansvarar för saknar utgivningsbevis. Enligt samma artikel är sajten trots detta redan igång.

Erik Lagersten tycks mena att det viktiga är att han i detta fall har en princip som på sikt ska infrias. Detta tyder emellertid på att han inte riktigt har förstått vad som är anmärkningsvärt i sammanhanget. Om ingen utgivare finns är varje enskild skribent ansvarig. Den som kontaktar en redaktion utan utgivningsbevis omfattas dessutom inte av meddelarskyddet. Att bagatellisera detta är därför ingen ansvarsfull hållning, vilket var själva poängen med min kolumn. Erik Lagersten lyckas alltså dessutom förstärka denna poäng med sin replik.

För övrigt rekommenderar jag läsning av Journalistförbundets riktlinjer för offentligt ägda redaktioner.

 

Läs också:

Replik av Erik Lagersten: Varför förmedlar du inte hela bilden, Jonas Nordling?

Jonas Nordling: Vgrfokus – en nyhetssatsning som behöver granskas

Vgrfokus – en nyhetssatsning som behöver granskas

En nyhetssajt där den ansvarige inte tycker att utgivarskapet spelar någon roll brukar ingen efterfråga. När den dessutom ska finansieras via skattemedel finns det all anledning för medborgare att fråga sig vad detta handlar om, skriver Jonas Nordling.

Jag får ofta kommentera förhållandet mellan antalet kommunikationsanställda och redaktionernas storlek. Vilket jag tycker är en helt ointressant fråga. Så länge myndigheter och företag använder professionella medarbetare som ser till att information är tillgänglig och begriplig så är det per definition bra.

Problemet uppstår om dessa resurser i stället används för att underminera förtroendet för oberoende journalistik. Och det händer ju tyvärr. Kommunikationsavdelningar som spelar in intervjuer och/eller kräver skriftliga frågor för att sedan offentliggöra allt i egna kanaler till exempel. Men det är förhoppningsvis enstaka dikeskörningar.

En annan dimension av tveksamt kommunikationsarbete är satsningar som efterliknar journalistik, eller till och med utger sig för att vara det. Som när Västra Götalandsregionen nu meddelar att de ska dra igång en ”nyhetssajt”. Det är naturligtvis lätt att sympatisera med en uttalad frustration över befintliga redaktioners ointresse/oförmåga att bevaka den egna verksamheten. Och jag är den första att skriva under på att organisationer kan ha egen redaktionell verksamhet, liksom att samhällsfinansierad journalistik spelar en betydande roll i Sverige.

Men i det här fallet blir jag ändå bekymrad. Kommunikationsdirektören Erik Lagersten omdefinierar först oberoende redaktion på ett anmärkningsvärt sätt: ”Som ansvarig utgivare fattar jag redaktionella beslut endast när redaktören ber om det.” När vi sedan kontrollerar med ansvarig myndighet visar det sig att sajten inte ens har ett gällande utgivningsbevis.

Detta leder i sin tur till uppmärksamhet i branschmedia och förtydliganden i ovan nämnda ledare från kommunikationsdirektören om att han formellt ännu inte är utgivare. Men det är inte så viktigt för honom visar det sig. ”Nej, men det spelar i praktiken ingen roll för att det är frivilligt för webbsidor”, kommenterar nämligen Lagersten.

Och där bör alla inblandade stanna upp och reflektera. En nyhetssajt där den ansvarige inte tycker att utgivarskapet spelar någon roll brukar ingen efterfråga. Men plötsligt blir det hos denna region ett uttalat mål. När denna sajt dessutom ska finansieras via skattemedel finns det därför all anledning för medborgare att fråga sig vad detta handlar om. Och förhoppningsvis skapas åtminstone nu en anledning för befintliga redaktioner att närmare bevaka denna verksamhet.

Licensavgiften är inte problemet

Snart kommer public service-utredningen lägga fram sitt förslag om att skrota licenssystemet. Men det är inte licensavgiften som är felet utan vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd, skriver Jonas Nordling.

När problem ska lösas är det alltid bra om det finns en gemensam bild av själva problemet. När utredningen om public service framtida finansiering inom kort presenteras så förväntas ett helt nytt system träda fram. Frågan är dock vilka problem som regeringen egentligen vill lösa?

Att dagens licenssystem inneburit stark integritet och hållbarhet för public service-företagen kan knappast vara ett problem. Inte heller kan det vara ett problem att detta system sysselsätter 150 personer i Kiruna.

Det enda reella problemet är att färre medborgare har en apparat som går att uttaxera en licensavgift för. Högsta förvaltningsdomstolen beslut 2014 (https://www.svt.se/nyheter/ingen-tv-avgift-for-dator) att mobiler, surfplattor och datorer inte skulle avgiftsbeläggas innebar förstås att systemet sattes på prov.

Betalningsviljan tycks emellertid inte vara ett problem, tvärtom finns en grundmurad tilltro till systemet. Det finns inte heller någon anledning att tro att tilltron skulle utmanas genom att inkludera fler typer av enheter som skulle avgiftsbeläggas. Det enkla vore därför att fatta beslut om att utöka avgiften till att gälla surfplattor, mobiler och datorer.

Men av någon anledning tycks regeringens parlamentariska utredning vilja något helt annat, nämligen införandet av en obligatorisk avgift. Högst troligt kommer förslaget innebära att en sådan avgift omgärdas av staket för att hålla klåfingriga politiker borta. Men om detta är det huvudsakliga problemet fungerar ju dagens system bevisligen redan bra som motmedel.

Den begravningsavgift som vi alla betalar brukar inte sällan komma upp i detta sammanhang. Den ska då bevisa att det går att ha en avgift som inte riskerar att utsättas för dagspolitiska utmaningar. Det är emellertid ett icke-argument i sammanhanget. En hand upp alla politiker som diskuterat begravningars innehåll lika ofta som innehållet i public service. Ja, du ser farans riktning.

Till viss del finns ju facit redan. I Finland råder visserligen delade meningar om den så kallade YLE-skattens effekter. Men enligt mina finska kolleger råder det ingen tvekan om att politikerna tagit ett steg närmare innehållsdiskussionen på grund av skattens införande.

Visst finns det saker som bör rättas till inom regelverket för public service. Vilka som ska sitta i Förvaltningsstiftelsens styrelse, till exempel. Stiftelsens ordförande har luftat adekvat kritik mot politikers dubbla roller vilket bör innebära skarpa förslag från regeringens utredare.

Och så har vi ju den här absurda halvtidsöversynen som bör skrotas omgående.

Men själva finansieringen är en så kallad no-brainer. Det är inte licensavgiften som är felet, det är vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd.

Granskningen av Facebook kräver mer än journalister

De digitala jättarna är bara en granskning från att falla. Därför är det uppfriskande att redaktionerna nu utmanar algoritmerna – i samarbete med läsarna, skriver Jonas Nordling.

Nya tider innebär nya metoder för oss journalister. Vi är många som stundtals suckar över de stora digitala jättarnas monopolställningar, men i grunden är de ju bara en granskning från att falla. Precis som vilka makthavare som helst. Därför är det uppfriskande att följa satsningar där redaktioner nu utmanar algoritmerna.

Alltsedan snacket om så kallade dark ads startade för knappt ett år sedan har mycket hänt. Parallellt med traditionella, arbetskrävande, metoder, wallraffande i digitala rum och utmanande av den egna bubblan har även ett bredare anslag till granskning uppstått.

Algoritmernas mångfald omöjliggör egentligen en balanserad granskning av deras effekter. Eller; utan medhjälp från allmänheten är det åtminstone svårt att till fullo se hur de fungerar. Det är dock fullkomligt omöjligt att samla in tips på traditionellt sätt. Men med digitala verktyg där allmänheten bidrar uppstår helt nya möjligheter. Som till exempel när amerikanska ProPublica ber sina läsare installera ett verktyg som samlar in Facebooks personliga annonser. Det är klart att detta tillvägagångssätt, dessutom med utvecklat samarbete över både redaktions- och nationsgränser, samtidigt utmanar bilden av redaktionellt arbete, och ytterligare kan elda på diskussionen om en aktivistbaserat journalistik. Men hey, vad är alternativet om vi verkligen vill granska algoritmerna?

Effekterna av algoritmgranskningen i USA har emellertid inte låtit vänta på sig, tvärtom. Avslöjanden om att Facebook erbjöd ”judehatare” som grupp eller att enkla husannonser kunde styras utifrån köparnas ras har naturligtvis gett snabba effekter.

Faktum är ju att Facebook just nu är rätt pressade av alla avslöjanden och försöker städa upp, vilket ironiskt innebär att algoritmernas effekter ska övervakas av fler riktiga människor. Hur långt det räcker återstår förstås att se.

När den svenska valrörelsen nu smyger igång lär vi hursomhelst behöva utgå från att de flesta dark ads-tricken ännu är kvar, och att nya kommer att uppstå. Jag utgår därför från att även svenska redaktioner inom kort ber alla sina läsare att installera verktyg som hjälper oss att granska hur allmänheten utsätts för påverkan i sociala medier. Det kommer att behövas.

Ska vi verkligen låta lillebror vara bättre på faktakoll?

Om ett år är det val i Sverige. Det är därför hög tid att branschen enas kring en gemensam satsning på vass faktakoll som också når ut till en större publik. Som man har i Norge.

Debatten om fake news är årets värsta intellektuella farsot. Den är ointressant, och riskerar till slut bara att leda till en destruktiv censurdiskussion. Det är därför hög tid att ta frågan om faktakoll, som det egentligen handlar om, till nästa nivå.

Till att börja med kan vi åter konstatera att den svenska mediebranschen inte kunnat samarbeta i den här frågan. Heller. I Norge har de däremot lyckats bättre att samla sina krafter. Den nystartade satsningen Faktisk.no har en imponerande uppslutning bland finansiärerna, där de stora dagspresstiftelserna, kommersiella TV2 och NRK gemensamt vill möta utmaningen med falska påståenden i folks vardag.

Vissa effekter har kommit rätt omgående, inte minst på grund av det aktuella valet i Norge. Lite oväntat har nämligen flera norska krafter reagerat upprört över att valrörelsens utspel nu faktagranskas. Såväl politiker som förståsigpåare tycker att debatten blir tråkigare om allt ska kollas på detta sätt, att politiker tvärtom måste kunna få ta ut svängarna. Som om politiken var underhållning i första hand. Vilket vi egentligen anat och kanske gjort oss skyldiga till, men inte vill se så tydligt återgivet. Demagogernas marknad borde inte vara så tillgänglig, men där är vi alltså nu. Att den norska mediebranschen då inte bara bygger demagogerna, utan även tar ned dem känns därför åtminstone lite värdigt.

I ett samtal med sajtens ansvarige redaktör Kristoffer Egeberg, som enligt välunderrättad källa dessutom snart kan höras i Journalistpodden, framkom även att själva granskningen bara är halva grejen. Det handlar också om att få upp materialet i samma spridningsnivå som påståendet som granskas. Vilket är en riktig utmaning, eftersom det också ställer krav på paketering. På så vis experimenterar Faktisk.no till exempel med rörlig bild, vilket sin tur naturligtvis innebär att själva granskningen kan riskera att bli alltför ytligt återgiven.

Men det är ändå helt rätt tänkt. En faktagranskning som kan locka breda massor är antagligen det bästa motmedel samhället kan få mot desinformation och falsarier, vilket gör att de norska experimenten är extra viktiga för oss alla att följa. Inte minst då vi alltså inte mäktat med något liknande själva.

I ärlighetens namn ska väl nämnas att svenska Viralgranskaren tjänat som inspiration för Faktisk.no, liksom att SvDs faktakoll var tidigt ute med en läsarvänlig metod. Svenske kollegan Jack Werner sitter dessutom i rådet för den norska satsningen. Men fortfarande väntar vi på en gemensam svensk mediesatsning.

Om så vore skulle jag gärna ha sett en svensk utveckling av Stephen J. Dubners podcast Tell Me Something I Don’t Know. Om du inte redan lyssnar handlar det om ett försök till “live journalism” där fakta som ska vara påvisat trovärdig, värd att veta, samt tidigare okänd för mottagaren, presenteras som ren underhållning inför publik. Faktakontrollen sker också direkt, även här med målet att roa alla inblandade. Och vips har vi skoj, ofta riktigt roligt, utan att bereda väg för demagogen. Tvärtom. För i slutändan krävs det lust från konsumenten för att göra faktakontrollen till det mest populära. Och lyckas vi med det, då stärker vi samhället på riktigt och slipper fake news-debatterna för överskådlig tid.

 

 

Ett starkt public service behöver inte vara något positivt

Halvtidsöversynen ska vara framåtsyftande. Men riskerar att bli ett riktigt farligt instrument i fel händer. Därför är det bäst att den skrotas helt, menar Jonas Nordling.

Ett ”starkt public service” är ett mantra som brukar upprepas. Ett mantras mest uppenbara fördelar är dock att det fylls med innehåll av den som upprepar det. Vilket i det här sammanhanget inte är en fördel, eftersom ett ”starkt public service” inte kan bygga på olika definitioner.

Min egen definition av ”stark” innebär till exempel en hög integritet, vilket en ju hoppas är en självklarhet. Vi ska inte ha ett public service där regeringen är inne och pillar, tillsätter och avsätter ledningar, eller försöker detaljstyra innehållet på annat sätt. Vi brukar ju fördöma andra länder som slirar och utmanar självständigheten i sina PS-bolag.

Därför måste vi prata om det här med Halvtidsöversynen. Dess existens är egentligen absurd, lite som om vi under en enda dag plötsligt skulle göra allt tvärtom. Som om vi plötsligt levde i Lennart Hellsings sagostad Annorlunda. Eller för all del, i just ett sådant där land som vi brukar kritisera när det kränker ett PS-bolags integritet.

Halvtidsöversynen, säger du nu kanske lite frågande. Ja, den har tillkommit för att ”vara framåtsyftande och ge program-företagen möjlighet att under tillståndsperioden påtala eventuella behov av förändringar i villkoren” enligt PS-utredningen från 2012. Men som utredningen påpekade i meningen därefter: ”Det ger också statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet.”

Kulturministerns uttalande efter översynsmötet i våras säger egentligen allt: ”Halvtidsöversynen är det tillfälle, under pågående sändningstillstånd, då regeringen kan ställa frågor till programbolagen som vi varken kan eller bör ställa annars.” Denna dag var alltså det omöjliga möjligt, helt enkelt för att riksdagen givit regeringen detta instrument.

Visst, Journalistförbundet påpekade redan 2013 att behovet av en halvtidsöversyn är rätt otydligt, men generellt har mediebranschen nog inte sett så allvarligt på detta möte. Kulturministern upplevs ju antagligen som rätt harmlös i sammanhanget. Men sådant kan ändras över en natt, eller åtminstone efter ett val.

Om Halvtidsöversynen ska leva vidare bör det diskuteras hur tydligare brandväggar skapas mellan bolagens ledningar och regeringen. Mellan PS-bolagens vd:ar och kulturministern finns redan två styrelser: programbolagets och därefter förvaltningsstiftelsens. Det är väl då rimligt att dessa styrelser är rapporterande vid en översyn, istället för en operativ PS-ledning.

Men det bästa vore naturligtvis att helt skrota Halvtidsöversynen. Det kan komma tider då det är direkt farligt att ge ”statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet”. Det finns redan nu riksdagspolitiker som efterfrågar ”förstärkta saklighetsprövningar” för PS. En ”effekt” av ett ”starkt public service” kan helt enkelt betyda så mycket mer än vad vi ibland tycks vilja tro.

 

Jan Guillous profetia om medier och invandring

Jan Guillou förutspådde för 25 år sedan att bevakningen av integrationen skulle bli en kamp mellan det vita etablissemanget och ”svartskallarna”. 2017 kan vi konstatera att profetian slog in, och ändå inte. Perspektivet tycks nämligen vridits 180 grader.

Jag ramlade nyligen över några gamla videoband som låg och skräpade i Journalisternas hus. Det visade sig vara dokumentationer från Journalistdagarna 1991. Jag vet inte hur många som minns dessa överhuvudtaget, men de skedde hursomhelst för att uppmärksamma Journalistförbundets första 90 år.

Historieskrivning har ju sin tjusning, men också inneboende begränsningar. Oftast kopplas saker till specifika årtal, som om tiden byter skepnad över en natt. Som om det inte fanns moderna bostäder före Stockholmsutställningen 1930, eller att vi levde i ett allt annat än naivt samhälle även före mordet på Olof Palme 1986.

I ett anförande från ovan nämnda Journalistdagar 1991 berör Jan Guillou ämnet invandring på ett i dagsläget intressant sätt. (Anförandet går för övrigt åter att höra i sin helhet via Journalistpodden) Under titeln ”Vakna, svenska journalister” resonerar Guillou om det dåvarande läget i branschen, och avslutar med att förutse en krisande integration. En kris där journalister spelar på samma sida som makten och kapitalet, där medierna medvetet deltar i de vitas kamp mot svartskallarna.

En kan väl lugnt konstatera att något tycks ha hänt i mediediskussionen sedan dess. Numera handlar det inte om de vitas kamp mot svartskallarna. Snarare tvärtom, åtminstone till synes. Vi anses ju numera ha mörkat negativa fakta om invandring, och flera kolleger tycks ställa upp på denna bild.

Så sent som 2009 menade tvärtom en klar majoritet av journalisterna att de inte mörkade något angående invandringen. Eller rättare sagt, om de mörkade något så var det de främlingsfientliga åsikter som ibland framkom. Det är ju onekligen i linje med Guillous tes, det vill säga att det vita etablissemanget inte tar upp den fula rasismen.

Konspirationsteorier är inte min grej, som du vet. Att de delar av samhället som oftast brukas pekas ut som integrationens främsta problem, flerbostadshusens förorter, inte tillnärmelsevis har skildrats representativt kan jag dock som mångårig bostadsreporter konstatera. Vill du fördjupa dig mer i den saken så håller för övrigt Johanna Langhorsts bok Förortshat fortfarande för läsning. Den kom så sent som 2013, så att om något hänt med skildringen av invandringen bör det ha skett senare. Det lär i alla fall framtidens skildrare komma fram till.

2017 blir då kanske det mytiska årtal vi kommer ange som gamechanger. Detta är ju trots allt året som SD blev det största högerpartiet. Året då en PK-ordförande menade att svenska redaktioner hade dolda agendor. Året då en journalistikprofessor öppet ifrågasatte det pressetiska systemet. Året då en undersökning slog fast att bevakningen av invandring fick underkänt. Av konsumenterna vill säga, eftersom det ju handlade om deras känslor, inget annat. Men det kommer ingen minnas. 2017 was the year, liksom.

Eller så får vi ordning på diskussionen om orsak och verkan. Inser att problem naturligtvis kan formuleras ur ett så kallat kulturkonservativt perspektiv, men även ur ett traditionellt klassperspektiv, och att du bör vara medveten om skillnaderna. För konsekvensneutraliteten har sina begränsningar, och allt du ger uttryck för vilar i grunden alltid på en samhällsanalys. Den är bara aktiv eller passiv.