Avskaffa Granskningsnämnden

För att undvika spektakel som det kring Jimmie Åkesson i SVT i fredags finns bara en väg: att lägga ned Granskningsnämnden, skriver Jonas Nordling.

När SVT försökte balansera Jimmie Åkessons yttrande under fredagens direktsända slutdebatt väckte det många reaktioner. De flesta av dessa synpunkter var förutsägbara utifrån drivkraften hos respektive upphovsperson, men samtidigt väldigt ologiska. Om du ser ängslighet från utgivare som ett problem så bör du nämligen på allvar göra en analys av läget. Framför allt om du har en önskan om en fri press och vill presentera en rimlig lösning.

I det aktuella fallet reagerade SD, som såg sin partiledare som ett tystat offer, rätt väntat. Den upprördhet som alltid tjänar deras narrativ var naturligtvis ofrånkomlig när möjligheten nu dök upp. Lika väntat dök en rad experter upp för att försvara alternativt fördöma utgivarens beslut. För den som tror på utgivarens ensamansvar, vilket är en grundsten för fri press, bör det emellertid vara uppenbart att det inte är SVT:s markering som är problemet. Problemet är att utgivaren känner sig tvungen att balansera yttrandet överhuvudtaget, eftersom tvånget härstammar från Granskningsnämndens ställningstagande. Och detta är i sin tur ett problem eftersom utgivaren inte själv har satt upp regelverket, och inte heller har någon roll i det system som står för granskningen.

SD säger sig visserligen vilja ha både en fri press och ett starkt public service. Men den som läst deras mediepolitiska program vet att de i själva verket vill stärka kontrollen över utgivarna, framför allt inom just public service. Ett utökat kontrollorgan med assistans av vetenskaplig bedömning ska ligga till grund för saklighetsbedömningar av redaktionellt arbete i SD:s idealvärld. Hand upp den som tror att det undanröjer händelser som den i slutdebatten. Nej, tvärtom kommer en sådan granskning bara skapa ännu större ängslighet hos utgivare som vill försöka förstå och efterleva granskarnas beslut. Om SD:s upprördhet var logisk borde det leda till att partiet omgående skrev om sitt program. Ett sådant tecken på logiskt tänkande har emellertid ännu inte synts till.

För den korrekta analysen är ju att det är granskandet i sig som är problemet. Det är Granskningsnämnden som borde läggas ned. Det är politikerna som måste visa respekt för redaktionell integritet och visa förtroende för de som är satta att fatta redaktionella beslut.

Redaktionell självreglering bygger på en acceptans av regler fastställda av branschen. Regler fastställda av andra intressen inskränker pressfriheten. Svårare än så är det inte, och samma logik gäller själva granskningsfunktionen. Om prövningen av publicistiska beslut inom public service någon gång kan flyttas till ett modernt pressetiskt system så vore det därför ett välkommet steg. Men det kommer i så fall krävas ett politiskt mod som vi hittills inte sett mycket av. Tanken att en majoritet av landets politiker dessutom därefter skulle avveckla detaljstyrning och göra Granskningsnämnden arbetslös blir ju då närmast utopiskt. Och likväl, om du vill slippa spektakel som det i fredags finns bara en väg. Avskaffa Granskningsnämnden.