Konstruktiv journalistik ska få medborgaren älska oss

Demokratin som vi känner den är utmanad. Men vad betyder det för en journalistik som vill se sig som demokratins vita riddare? Två danska journalister menar att om medborgarna får full uppmärksamhet löser det sig. Jonas Nordling tror inte att det är så enkelt.

Varje lördag stod de där. I ett hörn av spärrhallen vid T-centralen, där gången från centralstationen mynnade ut och vi helglediga tonåringar från förorten vällde fram på väg mot citykärnan. De var aldrig särskilt många, kanske 20 stycken, och de flesta förbipasserande noterade dem antagligen aldrig, även om de skilde ut sig från frälsarpredikanterna intill. Såvitt jag minns var de alla män varav de flesta äldre, men några var även i min egen ålder. Killar som jag kände igen från min pendellinje, från min gymnasieskola. Skinnhuvuden, fotbollshuliganer, särlingar och rena knäppgökar. Bland de äldre männen var den sista gruppen klart övervägande, och den största gåtan för mig där och då var varför någon överhuvudtaget ville hänga med dessa tokiga gubbar.
Men där stod de alltså varje lördag i mitten av 80-talet, för att sälja sin tidning Patrioten, och för att värva nya medlemmar till sin rörelse, Bevara Sverige Svenskt. Att detta gäng skulle skapa ett parti som 2018 lockar en femtedel av befolkningen kändes inte så troligt. Men nu är vi alltså där.

Att demokratin är en nyckfull kraft ligger i sakens natur, precis som det är logiskt att dess tillkortakommanden skapar bekymmer som väcker förslag på diverse lösningar. Det är inget nytt i sig, demokratins inneboende utmaningar har genom åren föranlett mängder av skrifter och debatter, och så sker naturligtvis även nu. Det som möjligtvis är lite udda är att fler samhällsaktörer än på länge tycks vilja diskutera demokratins konstruktioner, om än utifrån helt olika drivkrafter. Flera av dessa krafter lyftes också förtjänstfullt av Jan Scherman i dennes sevärda reportageserie om vår demokrati på SVT nyligen. Men långt från alla perspektiv berördes av Scherman och det finns anledning att fördjupa sig än mer i vad som kan vänta oss.

Den traditionella demagogen pekar gärna på det parlamentariska systemets brister, där blockpolitik kan lamslå beslutsfattande. Retorik om det sunda förnuftets självklarhet som alternativ till flerpartisystemets kompromissande kan då kännas lockande. Parallellt med detta finns de återkommande argumenten om att ett etablissemang ska ha lagt beslag på sakfrågorna oavsett folkviljan, vilket ska ha gjort demokratin till en chimär. Lägg därtill att allt flera demokratikramare räds själva demokratin, eftersom antidemokratiska krafter av olika karaktär inte kan stängas ute. Vilket leder till en önskan om att avpolitisera fler funktioner för att rädda dess existens och skydda dessa från politiska beslut. Teknokratiska lösningar försvaras på så vis av de som tidigare stod på demokratins sida.

Utfallet av höstens riksdagsval riskerar att än mer kraftigt ge luft åt dessa olika fraktioners argument, med den sammanlagda effekten att vår demokratiska modell antagligen kommer utsättas för hårdare attacker än någonsin tidigare. Ett tecken i tiden är naturligtvis att två av de senaste årens mest uppmärksammade böcker om alternativ till dagens demokrati numera finns i färska svenska översättningar: Jason Brennans Efter demokratin och David Van Reybroucks Emot allmänna val.

Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan (som för övrigt även syntes i ovan nämnda reportage) gav ut sin bok 2016 med den tydligare originaltiteln Against Democracy, och den marknadsliberala tankesmedjan Timbro översatte den till svenska redan förra sommaren. Brennans huvudtes är att alla väljare inte är tillräckligt kunniga för att ges förtroendet att rösta. Hans förslag till lösning är därför att endast kvalificerade medborgare ska få rösträtt, och att detta kan ske genom till exempel ett kunskapstest. Han föreslår att demokratin ersätts av epistokratin; ”ett styre där de kunniga har makten”.

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybroucks bok heter på originalspråket flamländska Tegen Vierkizingen, vilket rakt översatt betyder mot val. Den kom redan 2013, men har i år alltså getts ut på svenska av Natur och Kultur. Även Van Reybrouck driver tesen att vår demokrati är dysfunktionell, men utifrån en helt annan vinkel än Brennans. Han menar i stället att det är den representativa demokratin som är boven, att dagens system är rester från aristokratins skyddsvallar mot äkta folkstyre, och att lotten i stället är den sanna demokratins lösning. I Van Reybroucks idealdemokrati skulle folkvalda lottas fram, och endast verka tidsbegränsade perioder. Genom lotten skulle dagens drivkrafter inom det politiska spelet kunna avvecklas till förmån för ett verkligt brett samhällsengagemang hos medborgarna, menar Van Reybrouck utifrån att den som riskerar att lottas till ett förtroendeuppdrag också lär se till att hänga med.

Om något av dessa två förslag till förnyelse är tilltalande, och vilket i så fall, röjer säkert en hel del av din värdegrund. Men oavsett det: även om just dessa två författare uttrycker extrema lösningar för ett läge där demokratin hamnat i en återvändsgränd så är det väl inte orimligt att tänka sig att en idédebatt kommer väckas om en önskad utveckling av folkviljan. Och då kommer det bli intressant hur vi journalister hanterar läget.

Vi kan nog dock utgå ifrån att ingen officiell rörelse uttalat kommer att vilja avskaffa demokratin. Även de flesta moderna repressiva stater har ju trots allt kallat sig själva demokratier. (Östtyskland hette formellt Tyska Demokratiska Republiken, Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea etc.) Varje steg att utveckla demokratiska strukturer kommer emellertid tvinga oss journalister att välja sida, vare sig vi vill eller inte.

Utifrån detta läge blev det därför extra intressant att läsa Den journalistiske forbindelse av de danska journalisterna Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård. Denna bok, som kom ut på danska Gyldendals i våras, är ett ambitiöst försök att genom fältstudier världen över hitta en röd tråd i nyhetsmediers försök att återskapa sitt uppdrag. Enligt författarna finns bara en grund för journalistiken, nämligen uppdraget från medborgaren. Men detta uppdrag håller på att transfomeras till något helt nytt. Den moderna journalisten kan i medborgarens ögon utgöra en pedagog, en mellanhand eller en förmedlare. Men också en mötesarrangör, en aktivistisk initiativtagare eller en problemlösare. En nyskapad redaktionell titel som de båda danskarna gärna lyfter fram är community organizer; organisatör av samhället.

Författarna menar att det journalistiska uppdraget alltid handlar om att vara på medborgarnas sida, och att framför allt alltid uppfattas som att vara det. Det kan tyckas självklart, men de menar att alla metoder vi använder för att stärka relationer med konsumenten måste i grunden alltid ge denne individ känslan av att vara bekräftad. Först därefter bör medieföretag försöka tjäna pengar på detta förhållande. Att till exempel bedriva eventverksamhet på kommersiell grund är till exempel kontraproduktivt. Ett event ska ha konsumenten i centrum, och stärka relation mellan redaktion och medborgare. Ger det dessutom pengar är det en bonus, men inget måste. Relationen kommer ge intäkten i nästa led ändå, om du gör rätt.

De danska kollegerna driver också tesen att ALLA medier numera ska se sig som nischade. Din målgrupp är alltid möjlig att kategorisera utifrån intressen, direkt såväl som indirekt. Det kan vara ämnesrelaterat, men även geografiskt, socioekonomiskt eller ålder. Eller något annat. Men det är alltid nischat. Det breda nyhetsmediet med allmänheten som målgrupp är historia, menar de. Vilket naturligtvis påverkar det demokratiska uppdraget. Det är å andra sidan ett uppdrag vi har gett oss själva, menar författarna och därför också helt kan omformulera om vi så önskar.

Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård lyfter därefter framför allt upp begreppet konstruktiv journalistik, och menar att det är vägen till en tätare relation mellan redaktion och medborgare eftersom ”den skapar insikt, ger inspiration, gör medborgarna kunniga om samhället och ger hopp om en bättre morgondag”. Det handlar här om journalistik som inte bara beskriver problem, utan även presenterar lösningar. Studier av amerikanska konsumenter visar, enligt författarna, att dessa föredrar lösningsorienterad journalistik när de får välja mellan det och ren rapportering. Utvecklingen av en process för så kallad konstruktiv journalistik leds för övrigt via ett globalt projekt vid Aarhus universitet, och som stöttas av bland andra EBU och Google.

Gränsen mellan lösningsinriktad journalistik och aktivism är emellertid hårfin, vilket även författarna medger. Men de citerar samtidigt den välkände journalisten Glenn Greenwald som menar att ”alla riktiga journalister är aktivister”. Inte heller tycker författarna att det är ett problem om redaktioner hänfaller till kampanjjournalistik, så länge som det sker öppet och förstås: på medborgarens sida. Den som kan sin presshistoria ser naturligtvis cirkeln till viss del slutas, men till författarnas försvar ska sägas att de även lyfter fram den redaktionella professionaliteten som den stora skillnaden från pionjärtidens idéstyrda tidningar.

Givet att demokratin troligen står inför stora utmaningar, och att en bred idédebatt (förhoppningsvis) är att vänta; hur kommer då svenska redaktioner att tolka sitt uppdrag? Valet står ju mellan att passivt rapportera eller aktivt vägleda. Det senare bryter mot vår roll som neutrala bevakare, det förra rimmar dåligt med vår självbild som demokratins vita riddare. För Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård är valet emellertid enkelt. Vi ska moderera diskussionen och förstås: stå på medborgarnas sida. Den stora utmaningen är dock att medborgarna kommer ha olika intressen, beroende på vilken ”nisch” de tillhör. Men inte heller det är ett problem i danskarnas värld, eftersom en mångfald av åsikter aldrig kan vara av ondo ur ett demokratiskt perspektiv.

Det är riktigt att pressen själv iklätt sig rollen som demokratins väktare. Och motivet har i grunden varit upplysningsidealet. Endast den informerade medborgaren kan utföra sin demokratriska handling, och det är journalistiken som erbjuder denna nödvändiga upplysning. Den svenska pressens fria ställning gentemot lagstiftaren har till stora delar kunnat försvaras tack vare en bransch som i över ett sekel delat grundläggande samhällsanalys. De pressetiska reglerna, och det journalistiska ideal som det medför, ligger djupt nedärvda hos många av oss journalister. Men det är inte heller någon hemlighet att denna branschhållning också inneburit att vi lite för ofta tolkat vilka frågor allmänheten borde bry sig om, ibland på ett sätt som inte är helt väsenskild från Jason Brennans syn på medborgarnas kompetens.

Så visst har de danska kollegerna rätt när de hävdar att medborgarna måste känna att vi står på deras sida, på deras villkor. Kombinationen demokratisk brytningstid och konstruktiv journalistik kan emellertid vara en krutdurk som sätter allt detta på sin spets. Detta eftersom att vara på medborgarens sida i nischmediernas tidsålder troligen innebär en polarisering av journalistiken som vi aldrig tidigare skådat. För att helt fjärma sig från ett von oben perspektiv och aldrig hänfalla till spekulation om vad läsekretsen borde veta mer om kommer ofrånkomligen leda till stora kunskapsluckor dessa nischgrupper sins emellan.

Men även detta har danskarna en lösning på. Det är nämligen här Public Service får sin framtida roll: ”Dessa medier kan de folkvalda politikerna använda till att brygga broar över de hål, klyftor och diken som de privata medierna ofrånkomligen lämnar mellan sig.” Hur detta skulle ske i praktiken låter de vara osagt, men det känns inte som ett steg bort från en elitstyrd agenda över samhällsdebatten. Tvärtom. Dessutom med den pikanta effekten att det skulle innebära att politiker ges en stärkt makt att indirekt avgöra vad folk bör veta och inte veta. Icke desto mindre är de danska kollegernas försök att omformulera vårt uppdrag värt att uppmuntra, och förhoppningsvis läser någon mer än jag denna bok och kan inspireras.

Men som sagt, detta är en idédebatt som är lika gammal som demokratin i sig. Så för att knyta ihop säcken tänkte jag avsluta med några rader från den amerikanske historikern Christopher Lasch och dennes postumt utgivna essäsamling Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Lasch ägnade en av dessa essäer, Argumentationens förlorade konst, specifikt åt journalistikens roll i demokratin. Han beklagade bland annat Walter Lippmans alltför lyckade arbete med att göra professionell objektivitet till ett ideal inom journalistiken, eftersom det gav effekten att medborgarna avpolitiserades. Lasch menade att journalistikens roll var att träna medborgarna i ställningstagande, inte göra dem till passiva nyhetskonsumenter. Han menade att idealet om den objektiva nyhetsrapporteringens överlägsenhet byggt på en rådande syn om att debatt endast skedde mellan rivaler, ett gräl där ingen någonsin ger efter för den andre. Christopher Laschs eget ideal var det motsatta (I Margareta Eklöfs översättning): ”Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare. Man vinner den genom att förändra motståndarens uppfattning, något som kan ske endast om man lyssnar aktningsfullt till motargumenten och ändå får deras förespråkare att inse att det är något fel med dessa argument. Medan detta sker kan vi mycket väl inse att det är något fel med våra egna.”

Christopher Lasch levde för övrigt som han lärde i den mån att han under sin levnad gick från en vänsterinriktad samhällsanalys till en betydligt mer moderat. (Att essäsamlingen gavs ut 1995 av näringslivets tankesmedja SNS bör även nämnas i sammanhanget.) Men att på allvar ständigt våga sätta sina övertygelser på spel bör oavsett politisk läggning naturligtvis alltid vara den enda sanna demokratiska värdegrunden, och kan tjäna som kompass även för det redaktionella arbetet. Allt annat blir ju dogmatiskt och inskränkt. Och såna krafter tål demokratin endast om de med råge ryms i ett hörn av en spärrhall.

 

PS. Jag har medverkat i Medievärlden som kolumnist sedan januari 2014. Min främsta drivkraft för detta samarbete var att kunna bidra med något till mina duktiga kolleger på redaktionen, som året innan hade valt att driva vidare tidningen i egen regi. Deras framgångsrika arbete utmynnade häromåret i att de kunde sälja verksamheten till Dagens Media. Häromdagen avslöjades dessutom att Dagens Media i sin tur nu kommer köpas av Bonnier. Vad detta innebär för min framtida medverkan återstår nu för mig att ta ställning till. Om detta skulle visa sig vara de sista raderna för denna spalt vill jag emellertid ta tillfället i akt och tacka alla läsare för dessa fyra år. Det har varit kul! Förhoppningsvis möts vi på annat håll.