Ett bevingat uttryck ser dagens ljus

Frasen ”Journalist är inte ett yrke”, som nyligen fälldes i Arbetsdomstolen, har goda chanser att bli klassiskt. Med allt vad det innebär. Själva rättegången i sig innehöll samtidigt ett vittnesmål som kan ge större effekt på det redaktionella arbetet, menar Jonas Nordling.

Det finns yttranden som blir bevingade och lever vidare långt efter att kontexten de fällts i är bortglömd. Fråga bara Ines Uusman. Yttrandet ”Journalist är inte ett yrke”, som Almegas jurist häromdagen fällde i Arbetsdomstolen, har goda chanser att nå samma höjder. Kanske borde en trycka upp ett antal t-shirts med citatet, innan någon annan stjäl den idén.

Nåväl, bortsett från det pikanta att någon som representerar arbetsgivarorganisationen Medieföretagen står för detta yttrande är det naturligtvis fällt i just en sådan kontext som möjligtvis går att förstå, men som ingen kommer att minnas. Det kommer inte heller framgå av historien att betoningen låg på ordet ETT. Men strofen kommer vi antagligen aldrig glömma.

I sammanhanget ska naturligtvis nämnas att jag är part i målet, och därför inte ska använda detta utrymme som en partsinlaga. Det bör dock nämnas att samma upphovsperson också låg bakom det famösa rådet att hota fackligt aktiva på Mittmedia med avsked. Som reporter (som tydligen räknas som yrke i detta sammanhang) uppskattar jag naturligtvis aktörer i samhället som skapar bra rubriker. Om det är optimalt för den svenska arbetsmarknadsmodellen låter jag vara osagt i denna spalt.

Just reporterrollen var emellertid i fokus i denna rättegång, vilket gav upphov till ytterligare en intressant diskussion som dessutom kan vara av större principiellt intresse. En stoppad artikel hamnade nämligen i fokus, och ledde till en detaljerad beskrivning av bevekelsegrunderna för detta från utgivaren. Ett argument som lyftes fram var att reportern valt att namnge personer, trots att detta skulle kunna medföra en risk för dessa. Namngivandet hade även godkänts av nyhetschefen, men utgivaren valde alltså att inte publicera. Vilket naturligtvis är helt korrekt agerat utifrån utgivarrollen. Frågan här är emellertid vilket värde detta har för att bedöma en enskild reporters duglighet.

Utgivarskapet delegeras naturligtvis i praktiken för att möjliggöra snabb produktion, och bygger därmed på en stor tillit gentemot de redaktionella medarbetarna. Inget konstigt i det, heller. I detta sammanhang kan ju möjligtvis nämnas att en annan tidning inom samma koncern valde att namnge personerna i sin artikel. Men även det är naturligtvis inget konstigt. Olika utgivare kan och ska naturligtvis kunna komma till olika slutsatser även om lönechecken kommer från samma håll.

Det centrala här är emellertid vilket krav på individnivå som här röjdes i rättegången. Är det rimligt att begära att varje reporter, och nyhetschef för den delen, i detalj ska förväntas kunna göra denna bedömning om utgivarens egenheter? Redan i dag sker naturligtvis processen så att vid knepiga beslut rådfrågas utgivaren, men denna retorik från utgivaren lär leda till en större osäkerhet i framtiden. För vem vill riskera att anses vara uppsägningsbar på dessa premisser? Effekten kan nu bli att utgivarens ensamansvar blir än mer tydligt, och att den övriga redaktionella styrkan tar ett steg tillbaka för att inte riskera något. Det var antagligen inte så denna utgivare tänkte, men det är ju å andra sidan helt i linje med yttrandet som inledde denna text. Ibland blir det helt enkelt inte som en tänkt sig.