Ett starkt public service behöver inte vara något positivt

Halvtidsöversynen ska vara framåtsyftande. Men riskerar att bli ett riktigt farligt instrument i fel händer. Därför är det bäst att den skrotas helt, menar Jonas Nordling.

Ett ”starkt public service” är ett mantra som brukar upprepas. Ett mantras mest uppenbara fördelar är dock att det fylls med innehåll av den som upprepar det. Vilket i det här sammanhanget inte är en fördel, eftersom ett ”starkt public service” inte kan bygga på olika definitioner.

Min egen definition av ”stark” innebär till exempel en hög integritet, vilket en ju hoppas är en självklarhet. Vi ska inte ha ett public service där regeringen är inne och pillar, tillsätter och avsätter ledningar, eller försöker detaljstyra innehållet på annat sätt. Vi brukar ju fördöma andra länder som slirar och utmanar självständigheten i sina PS-bolag.

Därför måste vi prata om det här med Halvtidsöversynen. Dess existens är egentligen absurd, lite som om vi under en enda dag plötsligt skulle göra allt tvärtom. Som om vi plötsligt levde i Lennart Hellsings sagostad Annorlunda. Eller för all del, i just ett sådant där land som vi brukar kritisera när det kränker ett PS-bolags integritet.

Halvtidsöversynen, säger du nu kanske lite frågande. Ja, den har tillkommit för att ”vara framåtsyftande och ge program-företagen möjlighet att under tillståndsperioden påtala eventuella behov av förändringar i villkoren” enligt PS-utredningen från 2012. Men som utredningen påpekade i meningen därefter: ”Det ger också statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet.”

Kulturministerns uttalande efter översynsmötet i våras säger egentligen allt: ”Halvtidsöversynen är det tillfälle, under pågående sändningstillstånd, då regeringen kan ställa frågor till programbolagen som vi varken kan eller bör ställa annars.” Denna dag var alltså det omöjliga möjligt, helt enkelt för att riksdagen givit regeringen detta instrument.

Visst, Journalistförbundet påpekade redan 2013 att behovet av en halvtidsöversyn är rätt otydligt, men generellt har mediebranschen nog inte sett så allvarligt på detta möte. Kulturministern upplevs ju antagligen som rätt harmlös i sammanhanget. Men sådant kan ändras över en natt, eller åtminstone efter ett val.

Om Halvtidsöversynen ska leva vidare bör det diskuteras hur tydligare brandväggar skapas mellan bolagens ledningar och regeringen. Mellan PS-bolagens vd:ar och kulturministern finns redan två styrelser: programbolagets och därefter förvaltningsstiftelsens. Det är väl då rimligt att dessa styrelser är rapporterande vid en översyn, istället för en operativ PS-ledning.

Men det bästa vore naturligtvis att helt skrota Halvtidsöversynen. Det kan komma tider då det är direkt farligt att ge ”statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet”. Det finns redan nu riksdagspolitiker som efterfrågar ”förstärkta saklighetsprövningar” för PS. En ”effekt” av ett ”starkt public service” kan helt enkelt betyda så mycket mer än vad vi ibland tycks vilja tro.