Rökridåer från Bonnier Tidskrifter

Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Men Lars Dahméns retorik sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt.

Nu blir det grundkurs i retorik! Låt oss ta ett slumpvist utvalt citat. Eller okej, ett väl utvalt citat. Nämligen följande uttalande från Bonnier tidskrifters vd Lars Dahmén i senaste avsnittet av Tidskriftspodden:

”När vi köper in material i dag, när världen ser ut som den gör, så måste vi ha en annan möjlighet att använda det materialet; att kunna paketera om det och använda i fler kanaler. Om vi, varje gång vi köper in exempelvis en artikel, ska diskutera med personen som har skrivit den hur vi kan använda texten och under vilka villkor – då blir det omöjligt för oss att jobba.”

Ingen som värnar fri press vill naturligtvis göra det omöjligt för ett tidskriftsförlag att jobba. Så det är ju ett bra retoriskt grepp. Som också leder bort fokus från den svagaste delen i argumentationen, det vill säga början på samma mening. Att förhandla vid varje enskilt uppdrag är naturligtvis inte effektivt. Men det är nog inte det saken handlar om. 

Den första meningen rymmer nyckelfrågan; möjligheten att använda materialet som Lars Dahmén uttrycker det. Upphovsrätt brukar det kallas, rent juridiskt. Rent retoriskt är detta snyggt hanterat på många sätt. Bakgrunden till citatet är naturligtvis att Bonnier ställer som krav att samtliga externa medarbetare ska acceptera likalydande avtal, och på det här sättet blir det ju tydligt att det är en kostnadseffektiv lösning. Framåtsyftande och konstruktiv retorik. Som tydligt avleder från en väsentlig detalj.

Om vi utgår från att alla progressiva krafter i mediebranschen delar uppfattningen att upphovsrätten alltid har ett värde, så bör även vd:n för ett stort förlag anse att varje medarbetare har rätt att prissätta sin upphovsrätt. Och att du som köpare därför måste berätta hur och var du vill använda den. Därmed kvarstår den egentliga utmaningen för ett förlag. Hur gör vi med framtida plattformar? De som vi ännu inte känner till, vilket antagligen är det som Lars Dahmén i sin retorik benämner som ”paketera om”. För då låter det ju som en vara du redan köpt. Och det fattar en väl att du bara ska behöva betala en gång. 

Retorik av detta slag sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt. Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Det är till viss del just det som är grunden till deras intäkter. Kvar finns då bara behovet av kostnadseffektiva lösningar. Sådana brukar kräva kollektiv struktur, och därför vill förlagen tvinga på uppdragstagarna enhetliga lösningar. Att lösningar i stället skulle kunna uppnås via avtal med fackförbund eller upphovsrättsorganisation tycks dock inte ha slagit någon vd ännu. Trots att det omedelbart skulle ta bort friktionsytor mellan beställare och leverantör, för att i stället lägga balansen på rätt nivå. En sådan kollektiv lösning skulle ju dessutom framför allt motverka det Lars Dahmén till synes fruktar, nämligen den individuella förhandlingen. Sanningen är kanske att det ändå är just den situationen han helst önskar. Och att allt annat är retorik.