Public service-bolagen byter identitet efter motpart

När public service-bolagen diskuterar med kommersiella aktörer brukar de framhålla sin särart. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, låter det på ett helt annat sätt, skriver Jonas Nordling.

Att uppleva tillvaron som orättvis tycks ibland vara en grundläggande mänsklig drivkraft. Och som flerbarnsförälder brottas man ständigt med att få till känslan av rättvisa adepterna emellan. Samt hoppas på en sansad debatt vid middagsbordet. 

Att höra företrädare inom mediebranschen diskutera villkoren för Public Service vs resten är inte helt väsensskild om du frågar mig. Du som läser detta vet hur det brukar låta. Den licensfinansierade affärsmodellen sticker den stressade kommersiella delen i ögonen, och Public servicebolagens företrädare använder å sin sida inte sällan den förnumstiga storasyskonsrösten som alltid leder till ökad konflikt.

Och de stressade medieföreträdare som nu alltid inleder sina klagolåtar med mantrat ”Jag vill VERKLIGEN se ett starkt Public Service, MEN… ”, de stod inte direkt längst fram och stöttade när de årliga uppräkningarna förr ofta åts upp av inflationen och inga andra intäktsmodeller var möjliga. 

Den med den främsta lojaliteten i journalistiken står då oftast och manar till sans, och hoppas att alla inblandade växer upp. Och försöker påpeka att alla har rätt att finnas, att Public Service har ett mycket speciellt uppdrag, att det inte går att jämföra verksamheterna rakt av, och att det är rättvist, åtminstone sett över tid. Att PS ska kunna slippa förhandsprövning, och att det finns motiv för speciella lösningar som exempelvis programanställningarna. 

Nu när Public Service-utredningen dragit igång, vädrar dock många morgonluft.

Det finns nämligen vissa som vill hävda att PS ”inte är en ’speciell’ del av arbetsmarknaden utan en del av denna och att villkoren för att bedriva verksamhet i dessa företag ska kunna jämföras med övriga arbetsmarknaden.” Vissa som tydligt förkunnar: ”Public Service-företagen är inte del av monopolet längre utan del av mediebranschen och arbetsmarknaden. Public Service-företagen tillhör inte en arbetsmarknad utan arbetsmarknaden.” Och vissa som är väldigt tydliga: ”För att kunna stå sig i konkurrensen inom mediebranschen kan Public Service-företagen inte bortse från kravet på produktivitet och effektivitet.” Kort sagt: PS-bolagen är som vilka medieföretag som helst. 

Mitt största problem med ovanstående citat är att alla kommer från Public Service-företagen själva, via deras arbetsgivarorganisation. Företagen brukar inte använda dessa ordalag så tydligt i diskussioner med kommersiella aktörer, då brukar deras särart istället vara ett mer säkert retoriskt kort. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, ja då låter det som ovan. De hymlar då inte med att de ser resten av branschen som sina konkurrenter: 

”Public Service-företagen har en stark ställning inom mediebranschen. Denna roll vill man självfallet bibehålla. Dock är det inte lika givet att denna ställning är ohotad med hänsyn taget till mediebranschens utveckling och spridning av media på nya plattformar. Public Service verksamhet konkurrerar inte med Public Service-företag i Europa utan konkurrensen har fått betydligt fler aktörer.” 

Kombinerar du ett sådant citat med PS-bolagens digitala positionering så blir det tyvärr svårt att tona ned övriga branschens tonläge som överreaktioner. 

Ska jag därmed slutföra familjemetaforen så blir det åtminstone lite speciellt att mana till sans när en av familjens medlemmar ständigt byter identitet. Det blir liksom svårare att då försvara Public Service-bolagens unika roll, deras rätt att slippa benchmarking eller att försöka motverka en inskränkt frihet för bolagens utveckling. Det blir helt enkelt inte rättvist.