Det våras för utspridaren

Efter domen mot Bredbandsbolaget har det uppstått ett antal intressanta juridiska spörsmål menar Jonas Nordling. Inte minst kan det innebära en revival för utspridarbegreppet.

Domen mot Bredbandsbolaget häromdagen har väckt en del diskussioner. Utifrån tidigare rättsfall inom EU, och med tanke på sådana här tal var kanske inte resultatet särskilt överraskande. Möjligen kan jag tycka att det är lite pikant i sammanhanget att de koncerner som så aktivt driver dessa kostsamma processer, inte sällan är de som samtidigt löpande kränker upphovsmän med krav på oskäliga avtal. Men det är en annan sak, som jag berört förut.

Men i kölvattnet av Bredbandsbolagsdomen uppstår en intressant diskussion om domstolens makt över internetleverantörer, och om det är rimligt att operatörer måste blockera lagbrytare. Men jag kan ändå konstatera att det finns en viss logik ur ett månghundraårigt juridiskt perspektiv.

Tryckfrihetsförordningen, TF, som vi aktivt firade hela fjolåret, har nämligen en rätt tydlig kedja när det gäller att ställa någon till svars när ansvarig utgivare eller synlig ägare saknas. Då vet alla publicister att den som framställt alstret får ta smällen. Men lagstiftaren har också ringat in ansvaret i de fall även en framställare är okänd: ”Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om vem som tryckt skriften saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig, och kan det ej utrönas vem som tryckt skriften, svare i stället för den som tryckt skriften utspridaren.”

Utspridaren är alltså sedan länge utpekad som straffbar. Frågan är bara vem det egentligen kan vara. Enligt vägledande litteratur kan spridningen bestå i ”försäljning genom bokhandel, kiosker eller kringföringshandel”. Men även flygblad och affischer kan vara aktuella. Faktum är att även bäranden av t-shirts har ansetts falla in i lagens mening. Och en utspridare kan till och med vara en juridisk person, trots grundtanken med ett personligt utgivarskap.

Sett ur detta perspektiv kan piratblockeringsdomen måhända te sig lite mer logisk, även om det i sig inte är samma lagstiftning. Att en operatör skulle kunna jämställas med en utspridare är inte anmärkningsvärt. (Och kanske kan vi därmed också få ny fart på frågan om vem som ska stå som ansvarig för alla avarter av mänsklig kommunikation på olika digitala plattformar, för att blanda in ytterligare en lag. Rättsvårdande myndigheter borde åtminstone ha möjligheten att gå på utspridaren även digitalt. Det vill säga TF och YGL borde vara jämbördiga i detta avseende.)

Sedan kvarstår förstås diskussionen om operatörerna är torget som flygbladen delades ut på, eller den som tryckte dit flyern i din hand. Eller om operatörerna ska jämställas med så kallad trafikanstalt, alltså postutdelningen som är tvungen enligt lag att sprida alster. Men det bästa sättet att hedra TF även dess 251:a år är antagligen att ringa in motsvarigheten till utspridaren i annan lagstiftning.