Journalister har alltid varit monster

Journalister är inte ovana vid att bli illa omtyckta. Det är tvärtom vår historia i koncentrat, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson skrev häromdagen ett Facebookinlägg som fick stor spridning. Det tog avstamp i en post-Trumpanalys, men landade i ”slutsatsen att journalister måste vänja sig vid att bli illa omtyckta.”

”Journalister är vana att bli respekterade och lyssnade på. I en värld där detta inte automatiskt sker fegade många ur”, slog hon fast och efterlyste en ny självbild hos kollegerna: ”Detta är livsnödvändigt. För i den nya världen måste journalister vänja sig vid att bli ifrågasatta och illa omtyckta – snarare än automatiskt respekterade. Oavsett vad journalister gör, skriver och hur de formulerar sitt uppdrag kommer många människor att tycka att de gör helt fel. Journalister kommer att mötas av hat, av hånfulla ifrågasättanden och av attacker.

Det är inte roligt. Det är svinjobbigt.”

Jag tänkte inte gå i polemik med denna analys. Men inte är journalister ovana vid att bli illa omtyckta? Det är väl tvärtom vår historia i koncentrat? Tillåt mig lite anekdotisk bevisföring i sammanhanget, en klassisk journalistisk metod för kolumnister.

Jag brukar ofta påminna om hur 1800-talets notisjägare behandlades, eller hur ett par obegagnade byxor kunde vara ett attraktivt arvode. Och att det var ur denna verklighet som Journalistförbundet en gång skapades, med målet att höja vårt anseende i samhället.

Journalister ansågs vara monster. Se bara på denna bild:

nordlingmonster

En tydlig varning för varje företagare som födde monstret, the Muckraking Press, via annonser.

Faktum är att inte ens journalisternas egen hjälte Tintin, återgav särskilt smickrande bilder av kollegerna. Tvärtom. Tintin själv arbetade ju till synes sällan, men när en av de våra skildrades i vardagen, ja då såg det ut så här:

nordlingtintin

Det är väl ingen varm skildring av hantverket? Mer en bild av förakt för vårt arbete, om du frågar mig. Och det stannar inte där, låt oss fortsätta inom barndomens kulturbärare. Ta Maria Gripes klassiker ”Tordyveln flyger i skymningen“. Där redaktör Hjärpe på Smålands-Kuriren får illustrera vårt skrå. Och hur då? Ja, när huvudpersonen meddelar att en bärande del i dagens sensationsartikel är osann genom att denne lämnat felaktiga fakta, då blir inte redaktören arg, vilket borde vara logiskt. Utan säger istället: ”Tänk att ha sån jävla tur! Vilken grej! Då kan vi kanske fortsätta sälja lösnummer hela veckan då! Tack ska du ha, Jonas!”

Ja, varsågod! Och så där kan vi fortsätta. Men hallå, skriker då vän av ordning. Journalisternas status i samhället har ju höjts rejält sedan 50-talet, och du glömmer Meryl Streeps tal, Alla presidentens män, Madickens pappa och Nina Kanin. Ok, det är rätt. 120 års kamp för att höja vårt anseende har naturligtvis gett resultat. Men att journalister alltid skulle ha varit respekterade är helt enkelt inte sant.

För även om vi har haft framgång i vårt varumärkesarbete de senaste decennierna; den snattande notisjägaren, den byxlöse reportern, monstret, tjuvlyssnaren eller den nasande redaktören, jag är fortfarande dem alla. Vi journalister är fortfarande dem alla.

Illa omtyckta, jajamen! Och ändå uppenbarligen alltid helt nödvändiga för historien.

God fortsättning!