När missnöjet blivit en affärsmodell

Vad händer i det postmassmediala landskapet? Samhället har gått varvet runt och den kampanjande plakatpressen har tagit över, menar Jonas Nordling. Hur kommer vi vidare undrar han.

En gång i tiden var ju valet av tidningstitel en stor sak för den genomsnittlige mediekonsumenten. (Om än inte så här stort, kanske.) I dag tycks valet mer handla om att konsumera en redaktionell produkt eller inte, överhuvudtaget. Det blir allt mer tydligt att vi pratar om ett postmassmedielandskap som växer fram. På gott och ont.

Direkt efter Trumps valvinst rapporterades till exempel att New York Times fick ett rekordartat tillskott av prenumeranter, och det framställdes som effekten av ett tydligt politiskt ställningstagande. Och en aktör som The Guardian spelar ännu mer på detta, genom olika former av medlemskap för sin publik, påverkade av aktivistlingo.

Att journalistik kan vara ännu mer utformad som aktivism har dessutom aktörer som holländska De Correspondent visat, inte minst genom sin framgångsrika crowdfunding. I Sverige har liknande framgångar kunnat skördas av exempelvis Blank Spot Project, även om de nog inte till fullo delar de holländska kollegernas vision om aktivistjournalistik.

Och för varje etablerad aktör som väljer att låsa in sitt redaktionella material, som HD/Sydsvenskan senast, kommer frågan väckas om den ökade polariseringen mellan mediekonsumenterna. Om skillnaden mellan de som väljer att betala direkt för journalistik och de som avstår. Som om den frågan i sig var något för enskild medieaktör att ta ansvar för.

Men även om det kanske inte ännu är en politisk handling att prenumerera på Sydsvenskan så är det numera åtminstone ett ställningstagande. Och det är väl så det måste bli. Jag betalar för journalistik därför att jag vill något. Problemet är bara att den utvecklingen riskerar att leda bort masskonsumtion av nyheter till förmån för fraktionskonsumtion. Och skapa grogrund för demagoger. När missnöjessajten Breitbarts skapare Steve Bannon nu tar steget in i Vita huset har ju denna form av aktivistmedia i princip sanktionerats fullt ut.

På sätt och vis har journalistikens utveckling därmed gått ett helt varv runt. Det var ju via små tesdrivande publikationer som den professionella journalistiken växte fram, inte sällan ur myllor som var långt ifrån rumsrena.

Och parallellt med detta försöker nu etablerade medier också annektera fenomenet med så kallade medborgarjournalister, för att åter uppfinna lokaljournalistiken.

Det tog oss typ ett sekel i predemokratisk miljö för att komma vidare från kampanjande plakatpress och volontärande redaktionsproletariat. Men på något sätt har vi hamnat där igen. Men, vi har nog inte hundra år på oss att komma vidare den här gången.