Utredningen har lagt en våt filt över mediepolitiken

Utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och så lär det fortsätta, skriver Jonas Nordling.

Så blev då äntligen Medieutredningen färdig. När regeringen i våras förlängde tiden med ytterligare ett halvår stegrades naturligtvis redan höga förväntningar, och oavsett vad utredaren Anette Novak hade presenterat i dag skulle besvikelse ha uppstått.

Men om en anledning till att utredningen överhuvudtaget tillkom var för att regeringen ville köpa sig tid för att slippa fatta avgörande beslut, så finns det i alla fall några nöjda. Utredningen har nämligen, precis som jag varnade för, lagt en våt filt över mediepolitiken.

Ingen av de fyra frågor som jag pekade ut som akuta har regeringen löst under utredningstiden. Så låt mig påminna om vilka nödvändiga beslut som riksdag och regering har undvikit:

  1. Digital journalistik har fortfarande en straffskatt på 19 procentenheter.
    2. Reklamskatten är fortfarande inte avskaffad. Ett ynka steg togs visserligen till slut i senaste budgetpropositionen, men med den takten kommer skatten finnas kvar längre än reklamen den beskattar.
    3. En hållbar finansiering av public service, inte minst när det gäller uttag av avgift för konsumtion på annan plattform än den gamla tv-apparaten, är fortfarande olöst.
    4. Presstödet har förblivit orört. Utvecklingen fick nu visserligen i dag en rejäl skjuts framåt. Men dess nödvändiga omformande har efter en föregående utredning dragits i långbänk på ett kontraproduktivt sätt. Inte minst därför att fokus lika mycket borde lagts på att hitta en ny skattebas som på att fundera över vilka som ska kunna få det. Journalistförbundet har för övrigt förslag sedan länge kring båda frågorna.

Med detta sagt ska dock ingen skugga falla över Anette Novak och hennes utredare. Det är ett ambitiöst arbete nedlagt, och vissa frågor har fått ökat ljus tack vare utredarens nyfikenheten och kompetens, till exempel när det gäller arbetsmiljön för landets kvarvarande journalister.

Att något behövs för att underlätta steget till fungerande redaktionella digitala affärsmodeller har varit känt länge, och dagens utredning ringar in utmaningar inte minst utifrån medborgarnas konsumtionsmönster. Och det är uppenbart att utredningen försökt sätta medborgarnas behov av journalistik i centrum på ett uppfriskande sätt. För det är ju i slutändan endast ur ett sådant behov som ett statligt stöd för journalistik kan motiveras.

Det nya mediestöd som utredningen föreslår öppnar bland annat för nya aktörer, och det är glädjande att se att flera delar från Journalistförbundets tidigare förslag nu återfinns där. Men frågan är om inte ökningen av beloppet med 165 miljoner kronor till sammanlagt 732 miljoner kronor år 2020 ändå inte är i minsta laget. Ambitionen att fjärma systemet från statligt inflytande genom att branschen till större del befolkar en framtida mediestödsnämnd är dock tilltalande.

Än mer positivt är frånvaron av tankarna om att utöka definitionen av public Servicebegreppet så att fler mediebolag skulle omfattas. Det hade varit ett feltänk som inte tillfört några nya medel till en redan hårt ansatt bransch. Men också därför att det skulle lett fler utgivare in under granskning av en statlig myndighet, vilket vore en direkt dålig utveckling. Men det är samtidigt oklart vad det nya public service-bolag som föreslås i ett separat PM egentligen innebär för dagens programbolag. Om sex till tio procent av dagens anslag ska föras över till ett nytt bolag lär det inte ske utan att det märks.

Att branschen däremot behöver ett nytt sammanhållet medieetiskt system råder det ingen tvekan om. Det är ju också något som skulle stärka medborgarnas förtroende för journalistiken, på det sätt som utredaren efterfrågar. Ett sådant förslag, som hela branschen står bakom, ligger dock redan på kulturdepartementets bord. Och Journalistförbundet har dessutom även här sedan länge ett förslag som går vidare med att lyfta även yrkestiken till en generell nivå.

Så sammanfattningsvis: utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Jag är till exempel väldigt förtjust i tanken på att göra algoritmer till offentliga handlingar. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och tyvärr ur branschens perspektiv föreslås nu en ny utredning angående mediefinansiering. Och en annan om konkurrensen i branschen. Risken för att den våta filten ligger kvar är därför överhängande, oavsett kulturministerns försäkringar om motsatsen.

 

Jonas Nordling

 

Mer om Medieutredningen:

Medieutredningens förslag.

PeO Wärrings kommentar.

Niclas Malmbergs (MP) kommentar.