Tankevurpa som går ut över öppenheten

Från och med i lördags är det domstolen som avgör om medierna får veta vem som är försvarsadvokat. Ytterligare ett exempel på hur ”öppenhetens försvarsmurar krackelerar” menar Jonas Nordling.

Sedan i lördags är Sveriges domstolar lite mindre öppna. Sekretesslagen skärptes nämligen då på flera sätt. Bland annat råder nu starkare skydd för uppgifter om såväl den som misstänks som den som utsatts för brott. Domstolen ska numera i varje fall pröva om uppgifterna kan lämnas ut, i ett så kallat omvänt skaderekvisit.

Det är klart att i en del fall är det bra om sekretessen stärks, för att värna den personliga integriteten. Inte minst finns det anledning att stärka skyddet för brottsoffer och målsägande i samband med sexualbrott. Och visst kan även den som anklagas ha behov av ett stärkt skydd, du är trots allt oskyldig tills motsatsen fastställts i domstol.

Den stora utmaningen lär nu ligga i att kvalitetssäkra dessa bedömningar, inte minst då ett omvänt skaderekvisit alltid riskerar att inrymma en viss andel gråzonsbedömningar som inte gynnar öppenheten. Det kan oftast vara lättare för ansvarig tjänsteman att bibehålla sekretess så fort minsta osäkerhet uppstår. Och vi vet dessvärre att utbildningen i offentlighetsprincipens grunder inte har varit myndighetssveriges starkaste sida de senaste åren.

Men utöver denna farhåga, så är det en detalj i sammanhanget som verkligen förbryllar mig. Sekretessprövningen ska sedan i lördags nämligen även omfatta de juridiska ombuden. Det känns inte helt logiskt. Tvärtom verkar det vara lite feltänkt. Vem som utses som offentlig försvarare borde alltid vara en offentlig uppgift, oavsett vem denne företräder.

Redan 2014 påpekade Journalistförbundet denna tankevurpa. Det kan till och med vara så att det till och med gynnar såväl misstänkt som målsägande om en journalist kan etablera kontakt med försvarare eller biträde. Men det är egentligen ointressant utifrån lagstiftarperspektivet. Här borde det räckt med att fråga sig varför sekretess skulle gälla ombuden. Svaret kan tyckas enkelt för den som vill värna vårt öppna samhälle; här måste offentlighet råda. Men icke, tyckte alltså regeringen och riksdagen.

Jag har tidigare gnällt över hur öppenhetens försvarsmurar krackelerar, och tyvärr fick vi i lördags ytterligare ett exempel på hur förskjutningen sker. Den här gången med den personliga integriteten som framgångsrikt vapen. Jag är rädd att det kommer användas igen.