Stampens affärer skakar om hela arbetsmarknaden

Samhällets syn på avgångsvederlag riskerar att förändras på grund av Stampens affärer. Både rekonstruktör och kronofogden leder nu attacker som kommer att påverka alla kommande uppgörelser på svensk arbetsmarknad, skriver Jonas Nordling i en kommentar till dagens domslut.

Stampens problem har redan gett stora effekter på mediebranschens ekosystem, oavsett om koncernen klarar sig undan konkursbilan eller ej. Och turerna kring företagets finanser lär i slutändan påverka långt fler delar av arbetsmarknaden. Men att samhällets syn på avgångsvederlag nu riskerar att förändras på grund av Stampens affärer, det kunde nog ingen förutse.

Att uppgörelser i samband med uppsägningar slutar med att vederlagen betalas ut månadsvis är inte ovanligt. Det kan finnas skatteskäl för den enskilde, men även företag med dålig likviditet kan gynnas av en löpande utbetalning.

När rekonstruktören i Stampenhärvan kartlade vilka som skulle omfattas av en ackordsuppgörelse jämställde denne lite överraskande just en sådan grupp med övriga fordringsägare. Det skulle alltså innebära att deras kvarvarande avgångsvederlag skulle skrivas ned med tre fjärdedelar. Föga förvånande röstade de, via Journalistförbundet, nej till en sådan uppgörelse.

Men tingsrätten gick alltså idag på rekonstruktörens linje. Det är dock oklart vad rätten egentligen menar. För det första slår rätten fast att arbetstagarna var så få i förhållande till övriga fordringsägare att deras synpunkter inte påverkar. Men samtidigt verkar också rätten överhuvudtaget inte vilja ta ställning till rätten att få fullt vederlag. Saken lär därför riskera att överklagas, eftersom det är svårt att förstå vad domen egentligen betyder.

Och som inte detta var nog så klev en oväntad aktör in redan i somras, då Kronofogden valde att stämma ett antal av koncernens medarbetare. Bakgrunden är att myndigheten vid en stickprovskontroll reagerat på medarbetarnas rätt till statlig lönegaranti, och hävdar att dessa fått sådan på felaktiga grunder. De som stämts har nämligen även de fått avgångsvederlag i samband med anställningars upphörande, något som Kronofogden vill jämställa med ideellt skadestånd, istället för lön.

Landets arbetslöshetskassor har inga problem med att jämställa vederlag med lön, tvärtom finns det tydliga regler för hur det ska ske. Det var, som jag förstått, till och med en tydlig önskan från statens inspektionsmyndighet IAF att förhandlingsuppgörelser skulle ses som lön, även de som handlade om skadestånd. När Kronofogdemyndigheten nu har klivit in i matchen innebär det alltså en kollision mellan statliga aktörers agerande.

Kronofogden menar visserligen att det finns domslut som stöder deras tes, men det är åtminstone i stämningsansökan oklart hur myndigheten menar. Vad som däremot inte är oklart är att om Kronofogdens tolkning vinner i den rättsliga prövningen så kommer det att påverka alla kommande uppgörelser på svensk arbetsmarknad. Om en överenskommelse om avgångsvederlag inte fullt ut kan räknas in som lön, och därmed berättiga till en inkomstgaranti, så måste denna risk istället täckas in på annat sätt.

Kort sagt: varje uppgörelse kommer att behöva belastas med en form av riskpremie, eftersom det annars plötsligt riskerar att bli en osäker fordran. Detta kommer i sin tur skapa ny friktion mellan arbetsmarknadens parter vid varje omorganisation. Och friktion på arbetsmarknaden brukar inte vara önskvärt ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Lägg därtill den situation som nu uppstår för de berörda individerna. Avgångsvederlag ges inte bara till högavlönade direktörer. Tvärtom är det oftast en trygghetslösning för medarbetare som väljer en frivillig uppsägning, inte sällan när en svår arbetsmarknad väntar.

Om Kronofogden går vinnande ur denna domstolsprövning återstår att se, men om så sker lär ingen annan del av samhället se sig som vinnare. Det kan rimligtvis inte ha varit Kronofogdens mål.

Det enda som redan är säkert är att Stampenkrisen inte bara ger mediebranschen helt nya dimensioner.