Nu går det inte att blunda längre

70 procent av landsortsjournalisterna funderar på att byta jobb – ett rop på hjälp som måste tas på allvar. Ett underbetyg för den psykosociala arbetsmiljön som borde få arbetsgivarna att reagera ordentligt.

Mer än hälften av mina kolleger funderar på att lämna branschen. Åtminstone visar tidningen Journalistens ambitiösa undersökning att det är en högst närvarande tanke hos majoriteten av landets journalister. Liknande siffror brukar leda till starka debatter när det gäller andra samhällsbärande yrken, som lärare eller poliser, så låt oss hoppas att så sker även nu.

Vi vill ofta hävda att journalistikens rådande problem är av affärsrelaterad karaktär. Inte sällan för att påminna om att vår attraktionskraft i sig är intakt. Jag har ofta själv valt den retoriken, för att behålla fokus på vårt uppdrag. Och på sätt och vis behålla modet hos oss alla som fortsätter kämpa i den redaktionella vardagen. Men till slut går det inte att blunda för hur de svåra tiderna drabbar de kvarvarande.

Som av en händelse presenterades nyligen en ännu mer omfattande granskning av läget hos våra amerikanska kolleger. Forskaren Scott Reinardy går där så långt att han menar att journalistiken har förlorat en generation medarbetare. Att en depression dragit fram, där journalister tappat allt, inklusive sin egen identitet. Journalister som han intervjuat har brutit ihop och gråtit. De har inget hopp om framtiden.

Ständiga nedskärningar har drabbat arbetsglädjen, men också lett till många hälsorelaterade problem. Förlorarna finns i alla grupper, enligt Reinardy. Men det är kvinnorna som tydligast vill lämna branschen i USA.

Den pågående Medieutredningen visade denna utveckling angående den ökade stressen även i Sverige redan i februari men det är knappast deras uppdrag att rädda arbetsmiljön i sig själv.

Humankapitalet är i alla dessa fall på väg att förstöras, för att tala investerarspråk. Och trots teknikens möjligheter; det är fortfarande människor som skapar merparten av journalistiken. Så det är hög tid att ta dessa siffror på allvar.

Men sanningen är ju att arbetsmiljöarbetet är satt under stark press på landets redaktioner. De arbetstidsförkortningar som finns för att kompensera obekväma arbetstider sägs oftast upp, eller så försöker arbetsgivaren hitta sätt att komma runt dem. Och när de nya föreskrifterna om en psykosocial arbetsmiljö skulle kunna innebära stora framsteg i arbetet med att motverka den rådande situationen, ja då försöker arbetsgivaren istället tona ner dess möjligheter. Och så kan vi ju inte fortsätta.

Att 70 procent av landsortsjournalisterna nu funderar på att byta arbete är inget annat än ett rop på hjälp. Frågan är bara vem som lyssnar.