Om rätten att välja vilka som ska blockas

Varningsbudskap på tobakspaket varnar också för inskränkningar av det fria ordet. Som paradoxalt nog kan behöva skyddas med hjälp rätten att blockera läsare på nätet. Det skriver Jonas Nordling, journalistförbundets ordförande.

Att kämpa för ett öppet samhälle där fri och ansvarstagande journalistik är en hörnsten har alltid varit en utmaning. Men nuförtiden känns det som att hålla finger efter finger mot allt fler sprickor i dammväggen. Och sprickorna syns inte alltid förrän du kommer riktigt nära väggen. Som när man till exempel lusläser förslaget till implementering av EUs tobaksproduktdirektiv. Detta direktiv borde ju knappast utmana svensk tryckfrihet, kanske du tänker. Tänk om.

Ett meddelande på en cigarettförpackning är en tryckt skrift enligt Tryckfrihetsförordningen. Och att varningsmeddelanden på tobak numera ska uppta 65 procent av förpackningens yta är därmed en inskränkning av tryckfriheten. För en god sak, måhända. Men ändå en inskränkning. Och inskränkningar i det fria ordet måste alltid vara tydligt markerade som undantag. Så blev det dock inte här, tvärtom. Regeringen fattade beslutet, som är i kraft sedan 20 maj, utan att markera exklusivitet för just detta undantag. En lapsus? Kanske det. En spricka i dammen? Absolut!

Och dammen fortsätter att krackelera. I skrivande stund hanterar UD ett förslag från EU-kommissionen angående så kallad geoblockering. Det innebär i klara ordalag att möjligheten att begränsa sajters tillgång utifrån nationella gränser ska ses över. Ur ett konsumentperspektiv kan det vara bra att till exempel få tillträde till en betalsajt oavsett var du befinner dig i världen. Men geoblockering har också sina förtjänster, inte minst för ansvarstagande journalistik.

2011 slog EU-domstolen fast att innehåll på sajter kan prövas rättsligt mot annan lagstiftning än den som gäller i det land där utgivaren verkar. Journalistik på till exempel icakuriren.se kan därför nu prövas utifrån en helt annat annan lagstiftning än den svenska om det vill sig illa.Högsta domstolen fastställde dessutom denna princip året efter i ett annat ärende.

Det är klart att det kan finnas olika skäl för utgivare att vilja undvika andra länders lagstiftning. Men även svenska utgivare bör vara intresserade av möjligheten att geoblockera journalistik, och framför allt: i behov av att själv få äga frågan. Ingen utomstående ska avgöra vilket redaktionellt material som ska kunna geoblockeras. Det ligger tvärtom i samhällets intresse att denna rätt ses i harmoni med synen på pressfriheten i stort. Just nu är jag dock orolig över att just frågan om geoblockering inte hanteras på det sättet. Och att vi är allt färre som hinner uppmärksamma vad som håller på att hända.

Snart räcker inte fingrarna till för att täppa igen alla sprickor.