Därför behöver inte Mittmedia uppfinna hjulet igen

Det som händer på västkusten kan ändå ha något gott med sig. Frilansarnas situation kan få en annan förståelse. Det som händer i Jämtland är inget nytt, om det är redaktionen som har kontrollen vill säga.

En längre tid har jag till stor del befunnit mig i en förhandlingsbubbla, och därför är jag lite sen på bollen. Men två av förra veckans händelser kan jag inte låta bli att kommentera.

Det mesta kring Stampen är förstås redan sagt, även om omfattningen av problemen kommer fortsätta att bli allt tydligare för varje dag. Själv blev jag lite överraskad över hur många anställda koncernen fortfarande har. De redaktionella tjänsterna, som jag av naturliga skäl främst bevakar, verkar numera vara högst 10-15 procent av personalstyrkan, om jag räknat rätt. Ok, majoriteten av de anställda återfinns i distributionsbolaget VTD, men det är ändå anmärkningsvärt att det som brukar benämnas reason to be sysselsätter så få i en mediekoncern. Men det säger väl samtidigt en hel del om hur och var rationaliseringarna har genomförts i branschen.

Några i branschen som också drabbats av besparingar genom åren är frilansjournalisterna. Arvoden pressas ned, uppdragen blir färre och inte sällan publiceras de på flertaliga plattformar utan extra ersättning. Och bland de fordringsägare som nu äger Stampens framtid i sina händer återfinns många frilansjournalister. Kanske inte med så stora fordringar i det stora hela, men för varje enskild näringsidkare är dessa belopp avgörande intäkter som riskerar att gå förlorade. Och jag hoppas att det innebär att arvodesdiskussionerna i framtiden alltmer präglas av förståelse från beställarens sida, framför allt för egenföretagarens rätt att inkludera riskpremier i sin betalning. Om Stampenhärvan i slutändan leder till att mediebranschen från och med nu sätter denna modell som standard kan det åtminstone komma något gott ut ur detta elände.

Men bortsett från denna stora mediehändelse så kom i förra veckan också ett besked från ett annat medieimperium som jag reagerade på.   Mittmedias titlar i Östersund förklarade nämligen käckt hur de ska skapa intäkter genom att införa en ny form av redaktionellt arbete: ”Tillsammans med medarbetare och Journalistförbundets företrädare har vi tagit fram en modell för hur journalister i mediebyrån ska kunna arbeta självständigt med sitt innehåll trots att uppdragen ytterst kommer från olika marknadsinriktade samarbeten.”

Jag har träffat ledare för dessa titlar, jag har hört deras tankar om en ny form av redaktionellt arbete. Och jag har förklarat att de inte behöver uppfinna hjulet igen. 

Alternativa intäkter för journalistik? Toppen! Gråzon för integritet och ansvarsutkrävande? Glöm det! Uppdragen kan inte, ens ”ytterst”, komma från någon annan än redaktionell ledning. All annan styrning måste vara av övergripande policykaraktär, fri för utgivare och redaktionsledning att tolka. Om det är vad de kommit fram till i Östersund, är detta inget nytt, mer än att en ny redaktion bildas. Men om de redaktionella besluten tas av någon annan, ja då är det inte journalistik om du frågar mig.

För övrigt är det hög tid att branschen enas om hur vi ser på annonsmärkning i sig. Det är skamligt att vi inte har en enhetlig syn på vinjetter som ”i samarbete med”, ”presenteras av”, ”sponsrat av” etc. Vad de egentligen betyder i form av redaktionell integritet beror på vilken utgivare du frågar. I dessa tider vore därför en samsyn ett litet, men välbehövligt, steg mot en stärkt trovärdighet.