Digitala tider ger nya arbetstider

Det går inte att kombinera full sysselsättning, 40 timmars arbetsvecka och en digital ekonomi. Något måste bort. Och det blir inte det sistnämnda. Så hur ska vi förändra arbetsmarknaden? Jonas Nordling har några tankar.

Häromdagen deltog jag på ett seminarium om framtidens arbetsmarknad. Jag var inbjuden för att prata om mediebranschens framtida utveckling. Om 30 år. Vad säger man då? I en värld där man är glad om omgivningen ser längre fram än 30 dagar? 

Det är förstås enkelt att dra foten-i-kläm-jajamensan-kortet i det läget. Och det är lika lätt att måla upp digitaliseringens baksidor, inte minst utifrån hur få arbetstillfällen som de nya tekniska plattformarna faktiskt tycks skapa. 

Att Internet som fenomen inte leder till en positiv utveckling av sysselsättningen är ju något vi bör diskutera betydligt mer. Andrew Keens bok från förra året, The Internet is not the answer, försökte visserligen peka på hur det nya digitala landskapet skapar en växande klyfta mellan vinnare och förlorare, att vinnarna dessutom är väldigt få, och samtidigt blir rikare än de flesta andra vinnare genom kapitalismens historia. Men boken har ännu nått få läsare och vår nya sköna digitala värld diskuteras fortfarande mycket sällan ur ett fördelningspolitiskt perspektiv.

Visst verkar också en vinnare som Facebook ha behov av journalister, även om det nu tvistas om vad de egentligen gör där. Att arbetsmiljön för dem är usel där verkar det dock råda konsensus kring. Men framför allt; utifrån hur många tjänster som Facebook slagit ut så anställer detta bolag betydligt färre. Väldigt mycket färre. 

Notera här: Jag är ingen vän av luddism. (Luddit = någon som motsätter sig teknikens och teknologins utveckling på grund av de kulturella förändringar utvecklingen för med sig. Rörelse grundad under den tidiga industrialismen och uppkallade efter sin sannolikt påhittade ledare, Ned Ludd) Maskinstormning för att motverka att tekniska framsteg leder till förändrad sysselsättning var ingen hållbar väg 1811, och är det inte heller i dag. Men samtidigt måste en diskussion då i stället starta om vad de digitala landvinningarna ska leda till. 

Den smått legendariske medieprofessorn Robert McChesney reflekterade just kring detta tema då han nyligen gästade den amerikanska mediepodden On the Media. Hans slutsats var enkel: aktörer med marknadsställningar som exempelvis Facebooks och Googles kortsluter systemet. Lösningen: de måste avlägsnas från marknaden, genom att tillföras ett allmännyttigt uppdrag och kanske dessutom ett offentligt ägande. Och även om McChesney inte ville ta ordet nationalisering i sin mun så var detta budskapet. 

USA är ju inte känt för socialisering av näringslivet, men samtidigt är detta en miljö där osund konkurrens brukar kunna bemötas med rätt udda lösningar. Det är ju trots allt den amerikanska fotbollsligan som har lönetak, och det är i NHL som det sämsta laget får välja först i draften. Men att överföra Facebook och Google i ett allmännyttigt ägande lär ändå knappast låta sig göras. 

Så vad blir då alternativet? Om full sysselsättning och 40-timmars arbetsvecka fortfarande ska vara allas gemensamma mål, kan den digitala ekonomin inte längre tillåtas att utvecklas fritt. Men om den moderna arbetsmarknaden utvecklas mot helt andra mål. Mot kortare arbetstid, en bredare fördelning av det växande värdet från produktivitetsökning och en annan syn på sysselsättning däremot, ja då öppnas helt nya möjligheter. Men vi kan inte vänta i 30 år i så fall.