Även ägarskap betyder något

Vilka som äger medieföretagen och inte minst, vilka är deras drivkrafter är två centrala frågor. En diffus, eller i värsta fall frånvarande, publicistisk ambition äventyrar journalistikens framtid, menar Jonas Nordling.

Det amerikanska journalistförbundet News Guild utlyste i fredags en kampanj under namnet #NewsMatters. Anledningen till aktionen var ett kraftigt missnöje med att alltfler amerikanska medieägare utgörs av anonyma investerare, till synes utan publicistiskt intressen.

Den amerikanska mediemarknaden går naturligtvis genom samma stålbad som här i Sverige, men onekligen har en hel del affärer omgärdats av anmärkningsvärda omständigheter. Kanske bäst illustrerat av tidningen i Nevada som köptes av en ägare som försökte vara hemlig, även för de anställda. 

Men det finns också exempel på hedgefonder som köpt medieföretag för att sedan sälja tryckeri och kontorshus för mångmiljonbelopp utan att återinvestera vinsten i journalistiken. 

Och det är alltså utifrån denna verklighet den amerikanska fackförbundskampanjen ska ses. News Guild har måhända inte en organisationsgrad av svenskt mått, men organiserar ändå 25 000 journalister i USA, Kanada och Puerto Rico. (Och stoltserar dessutom med att som första fackförbund nyligen fått en medlem på en amerikansk sedel.) Responsen på sociala medier tyder också på att reaktionen mot de anonyma ägarna var efterfrågad på amerikanska redaktioner.

Här hemma har vi fortfarande till stor del ägare med publicistiska grundvalar, men de amerikanska erfarenheterna visar att sådant kan ändras över en natt. 

Att Mittmedia säljer konsten är naturligtvis symptomatiskt, men om vinsterna placeras i verksamheten ser jag inget problem, annat än att det känns lite desperat. Mer oroväckande är samma bolags trixande med redovisningsregler för att slippa nedskrivningar av värden. 

Men ännu mer orolig blir jag av att se hur vissa mer publicistiskt ointresserade investerare verkar klä upp bruden för kommande försäljningar.

Och sedan flera år vet vi ju att Schibsted, som till synes fortfarande verkar utifrån ett publicistiskt uppdrag, inte vill använda vinster från verksamheter som Blocket för att fortsätta finansiera journalistiken. Problemet är dock att det har gjort investerarnas renodlingstankar rumsrena i medievärlden. Trots att historien visar att journalistiken sällan har kunnat skapa sina egna intäkter fullt ut.

Det finns i dag fortfarande flera svenska mediebolag med fastighetsintäkter som räddar resultaten och därmed ger en viss arbetsro i den digitala omställningen. Men om ett sådant bolag istället köps av investerare med snabb avkastning som mål, ja då lär journalistiken dra det korta strået.

Det anonyma ägandet är kanske ofrånkomligt i en tillvaro där medier reas ut, och där okända krafter ser möjliga snabba vinster för att sedan trycka på katapultknappen. En kampanj som #NewsMatters räddar då kanske självkänslan på redaktionerna en liten stund. Men risken är att det är för sent när riskkapitalisterna redan säljer ut. Sanningen är ju att publicistisk ambition är det enda som kan rädda journalistiken. Därför kan jag uppskatta att en aktör som Expressen nu tycks ha ambitionen att toppa laget inför slutspelet. För det är nu det gäller. Men samtidigt påminns jag om några rader ur en illustrerad klassiker från barndomen: ”Den röde piratens besättning arbetade sammanbitet under tystnad. De visste att slaget var förlorat.” Så, låt oss höja rösterna om vikten av det publicistiska ägarskapet. Tystnad betyder uppgivenhet. Och så kan vi inte ha det. Because #NewsMatters.