Problemen med PS-kommissionens förslag

Att privata medieföretag ska få del av public serviceföretagens medel är ett både radikalt och väntat förslag från kommissionen. Men kan också bli problematiskt. Det menar SJF:s ordförande Jonas Nordling.

Så kom då den privata PS-kommissionen med några skarpa förslag. Taktiken för att bemöta dessa i branschen kommer nog ha två skilda karaktärer, antingen låtsas man inte om förslagen för att inte kommissionen ska anses salongsfähig. Eller så bemöter man dem i sak. Jag väljer naturligtvis det senare, inte minst därför att jag är en av de branschföreträdare som kommissionen träffat.

Och det är därför glädjande att det förslag om ett generellt redaktionellt stöd som Journalistförbundet en gång lanserade nu dyker upp igen. Visserligen vill PS-kommissionen begränsa det till lokal journalistik, men jag noterar att den koppling till pressetik som vi en gång introducerade som tankemodell nu återfinns även i detta förslag. När vi en gång la förslaget om ett helt nytt presstöd var tanken omställning för att rädda redaktionella strukturer, och det hade garanterat räddat många tjänster om det blivit verklighet.

Ett annat problem som jag, liksom många andra, pekat på länge är finansieringen av public service. Att den måste uppdateras är inte någon överraskning, och att kommissionen föreslår steget över till full skattefinansiering är nog logiskt utifrån deras världsbild. Erfarenheterna från till exempel Finland tycks dock inte bara vara positiva. Enligt mina finska kolleger har det inneburit att vissa finska politiker nu alltmer offensivt vill styra innehållet. Och det är här mitt största problem med dagens utspel finns.

Att privata medieföretag ska kunna få direkt public servicefinansiering är ju det mest radikala, och samtidigt mest väntade, förslaget. Men jag har svårt att se hur detta gynnar utvecklingen av den fria publicistisk som vi värnar. Det är klart att programbolagen idag har en stor integritet och trovärdighet. Men de är samtidigt slavar under ett system som övervakas via en statlig myndighet och med direktiv fastställda av politiker.

Visst har presstödssystemet också ibland inneburit underlig myndighetsinblandning. Men det är ju ingenting jämfört med de regelverk som styr övervakningen av public service. Att fristående mediebolag frivilligt skulle vilja ansluta sig till en sådan kontext är för mig en gåta. Det kan inte vara så vi ska ta oss genom det digitala stålbadet. Det räcker med att titta runt om i Europa för att se hur snabbt ett public service-företag kan förändras i grunden.

Det blir därför lite desperat att vilja göra sig beroende av public servicemedel. Och samtidigt riskera något som är mycket större.