Låt inte etikhaveriet sprida sig

Den brittiska pressen befinner sig i en djup förtroendekris. Något som resulterat i att landet har dubbla etiska system. Samt stora aktörer som valt att stå helt utanför. Jonas Nordling varnar för att sönderfallet kan sprida sig.

Det är svårt att tänka sig att en svensk löpsedelskändis skulle vara med och finansiera en konkurrent till Pressens opinionsnämnd. Men det är vad som händer just nu i Storbritannien, där bland annat författaren J K Rowling bidrar aktivt till ett konkurrerande system, kallat Impress. Ännu mer aktiv är den gamle racerföraren Max Mosley som skänker nästan 4 miljoner pund och därmed säkrar existensen för Impress de närmaste fyra åren. 

Mosley är en av de som lidit skada genom den brittiska pressens publiceringar, och han tilldömdes till och med ett rätt stort skadestånd, men som bekant är han och Rowling långt från de enda som tappat tron på självregleringen.

Bakgrunden är förstås efterspelet till den så kallade phonehack-skandalen och den efterföljande Leveson-utredningen som bland annat ledde till att branschens självreglerande etiska nämnd PCC lades ned.

Faktum är att Storbritannien i sig faktiskt omyndigförklarade det pressetiska systemet, och tillsatte en övervakningsmyndighet, PRP, som nu godkänner vilka som ska få rätten att vara pressetiska granskare.  Granskare i plural, eftersom det blev tydligt att här skulle mångfald gälla. Och när de brittiska mediebolagen presenterade sin nya granskningsnämnd, IPSO, så kom alltså Impress som en motreaktion.

Systemets sönderfall blev än mer tydligt när det brittiska journalistförbundet, NUJ, välkomnade den nya utmanaren. Enligt NUJ är IPSO styrt av utgivare, och saknar respekt för journalisters rätt till samvetsklausul. NUJ gick så lång i retoriken att de ”fördömde” utgivarnas sätt att styra arbetet med IPSO. En intressant detalj är att NUJ vill se möjligheter för tredjepart att anmäla.

Varje utgivare måste nu välja vilken granskare man erkänner, och IPSO har än så länge en överväldigande majoritet. Impress fortsätter dock att värva titlar till deras system, och jakten sker i första hand hos så kallade alternativa medier, inte sällan digitalt baserade. Samtidigt avvaktar vissa större aktörer med att ansluta sig överhuvudtaget. The Guardian, The Independent och Financial Times har alla avstått såväl IPSO som Impress. De är dock noga med att betona att de ändå följer de etiska regler som finns. Problem lär ju dock uppstå om granskarna utvecklar olika regler, vilket inte är helt otroligt på sikt.

Ur ett konsumentperspektiv blir det naturligtvis knepigt med två system, men framför allt är det ju tydligt i vilken förtroendekris den brittiska pressen befinner sig. Lägg därtill att både IPSO och Impress har en whistleblowing-funktion, riktade till journalister som vill avslöja missförhållanden inom den egna redaktionen, så fattar du hur långt det gått.

Det kan ju då kännas tryggt att det svenska pressetiska systemet verkar solitt, att alltfler stöttar det och att branschen till och med enas om att söka utvidgning (även om det knakade lite i samordningen).

Det brittiska etikhaveriet varnar dock för hur fort det kan gå utför, och hur en sviktande branschinsikt lätt övergår i en kris för såväl etik som förtroende. Impress är ju faktiskt också en ordlek, där identitetsförklaringen I’m press och verbet Imponera bildar ett närmast kongenialt budskap. Ett budskap som vi nog bör ta på allvar även utanför Storbritannien.