En okänd global trend som förskräcker

Länder med en hög betalvilja för digitala nyheter kännetecknas också av en annan sak. Låga siffror när det gäller pressfrihetsindex. Om det verkligen finns ett samband är vi illa ute konstaterar Jonas Nordling.

Alltsedan Hans Roslings mediala genombrott är det tydligt att vi åtminstone ibland bör höja blicken. Häromveckan fortsatte professorskollegan Jonas Vlachos på sätt och vis i samma spår i en läsvärd krönika. Hans tes i korthet: utgå från globala trender om du vill förstå utveckling. ”Orsaken till att diskussionen kring breda samhällsfenomen lätt blir inåtblickande och provinsiell kan naturligtvis bero på bristande kunskap om förhållanden i omvärlden.”

Så vi bör alltså blicka utåt för att finna dessa ”fenomen” även i vår bransch. De affärsmodeller som även i framtiden kan garantera medier med integritet bygger antagligen på samma förutsättningar oavsett var de först introduceras. Eller?

Vi fick visserligen nyligen veta att 94 procent av svenskar anser att journalistik är ”viktig för samhället”, men samtidigt var det ju si och så med förtroendet. Men låt oss alltså inte gå i den fällan, utan söka den globala trenden. Då blir det ju perfekt att ta hjälp av Reuters Institutes interaktiva rapport, som kom före jul, och på så vis spana mot hållbara trender.

Först och främst, finns en tillit för vår produkt (nyheter, om du undrar…)? Vi kan ju börja med att söka trenden i miljöer som liknar vår egen, och denna undersökning omfattar arton av världens mer välsituerade länder. I USA litar endast 32 procent på nyheter, i Frankrike 38 procent. Å andra sidan 66 procent i Portugal och hela 68 procent i Finland.

Ja, det var ju lite splittrat. Så; vi snävar in lite, finns tillit för produkten du väljer aktivt (vald nyhetskälla)?  Skillnaderna kvarstår. Spanien, Frankrike, Italien och USA, där når ingen över 50 procent. Däremot fortsätter Portugal och Finland toppa med resultat över 70 procent. Men ändå, 30-50 procent litar inte ens på den produkt de aktivt väljer. Ja, dessa siffror är ju i linje med den färska svenska undersökningen som jag nämnde ovan.

Nåväl, men det väsentliga är trots allt betalningsviljan. Framför allt den digitala, för det är ju den världen som är den nya sköna. Dessvärre är snittet i den internationella rapporten så låg som elva procent. Så många betalar för nyheter on-line just nu. Två länder skiljer ut sig, Brasilien med 23 och Turkiet med 26 procent.

Fast det är trots allt betalningsviljan i framtiden som avgör vårt öde. Men på frågan om det är troligt att de kommer betala i framtiden svarar endast 15 procent av konsumenterna ja. I snitt. I Finland svarar bara åtta procent ja, och i Storbritannien endast sex procent.

De två positiva undantagen finns även här i Brasilien där 43 procent kan tänka sig att betala, och Turkiet där hela 45 procent är redo att pynta för digitala nyheter. Så det är alltså deras exempel vi ska följa för att få ordning på mediekrisen. Men vänta. Brasilien? Inte topp på pressfrihetsindex direkt, om man säger.

Och Turkiet? Hjälp! 

Så, det krävs alltså en kraftigt inskränkt pressfrihet om markant betalningsvilja för digitala nyheter ska uppstå? Om professor Vlachos tes om globala trender har bäring på mediers ekonomi, då är vi med andra ord rätt illa ute, helt enkelt.