Vem tjänar på journalistföraktet?

Konkret kritik förädlar journalistiken, svepande missaktning gör det motsatta och underminerar tilltron till en bärande del av demokratin, skriver Jonas Nordling.

Allmänhetens förhållande till journalistiken har alltid varit paradoxal till sin natur. Vi journalister är inte sällan kritiserade ur alla möjliga, och omöjliga, perspektiv. Det finns få saker som medborgarna har så många åsikter om som journalistik. Men samtidigt: endast de som motarbetar demokratin vill skrota vårt arbete. En överväldigande majoritet tycks ännu värna oberoende och ansvarstagande medier. Åtminstone än så länge.

Därför är det extra viktigt att förstå hur snabbt kartan kan ritas om. Vi ser hur våra kollegors arbete förhindras och stoppas på löpande band runt om i världen, inte minst i Europa. I Turkiet och Vitryssland trakasseras journalister helt öppet, och inom EU ser vi hur politiker i Ungern och nu Polen ger sig på redaktionella strukturer för att styra journalistikens innehåll.

Även i Sverige flyttar motståndarna till det fria ordet som bekant stadigt fram sina positioner. (Exempelvis med utspel som det här och det här) Att ständigt ifrågasätta och underminera journalistiken är en återkommande strategi, precis som även andra demokratiska grundvalar numera också försåtsmineras genom att sublima sprängladdningar placeras ut.

För dessa krafter är det nödvändigt med ett växande journalistförakt. Det är det mest effektiva sättet att ta udden av det redaktionella uppdraget. Om misstron för journalistiken ökar minskar effekten av våra granskningar. Det betyder inte att journalistiken inte ska utsättas för kritik, tvärtom. Men det är viktigt att vårt uppdrag kritiseras utifrån fakta. Konkret kritik förädlar journalistiken, svepande missaktning gör det motsatta och underminerar tilltron till en bärande del av demokratin.

Det är därför viktigt att alla goda krafter i samhället förstår detta, och vad det innebär för den som deltar i det offentliga samtalet. Det är viktigt om en facklig vd kan peka ut svenska journalister som slappa, okunniga och bedrövliga. Det är förstås jobbigt för alla oss som tror på fackligt arbete när avslöjanden som de kring Kommunal briserar. Och visst är det förståeligt att vissa då vill hålla avstånd från det förbund som granskas.

Eftersom jag känner Magnus Hedberg som en klok man bad jag naturligtvis att få ta del av de konkreta exempel där mina kolleger väckt hans ilska. Men några sådana fanns inte, Magnus hänvisade istället till en ”känsla” som motiv för texten. Alla har rätt till en känsla, och med tanke på hur många fackliga företrädare som med uppmuntrande tillrop delade texten så var det antagligen en känsla hos fler än Magnus.

Som företrädare för den utpekade yrkesgruppen borde jag nu naturligtvis påpeka problematiken i att distansera sig från kärnfrågan, att skandaler av denna art faktiskt påverkar förtroendet för alla fackförbund, och istället skjuta budbäraren genom att göra en obestämd grupp journalister till någon sorts syndabockar. Men det är inte vad jag pratar om här.

Att god arbetsmarknadsjournalistik kräver kunskaper om parterna håller nog alla med om. Att epitetet ”Facket” används lite för brett i nyhetsjournalistik är en helt annan sak. Jag säger inte att alla journalister alltid klarar av att skildra arbetsmarknadens parter på korrekt sätt. Bara att om vi ska kritiseras för våra brister bör exemplen var konkreta. Den som vill påpeka någons okunnighet brukar nämligen tjäna på att konkretisera sin kritik.

Så med tanke på hur de som vill underminera det fria ordet arbetar, och givet de utmaningar vår demokrati står inför: låt oss hålla kritiken av journalistik mindre känslomässig och mer faktabaserad. Det är enda sättet att försvara den.