Staplarna som visar mediehusens digitala övertag

Kolumnister med fokus på mediebranschen fick förra veckan ett ymnighetshorn i present. Medieutredningens delbetänkande om 350 sidor innehåller så många iakttagelser att tycka angående för månader framåt. Denna kolumnist ska förstås försöka undvika den enkla lösningen om/när kreativiteten sviker. Men jag måste ändå reflektera över ett diagram i utredningen.

Det är hämtat ur SOM-undersökningen förra året, och visar vilka plattformar allmänheten använder vid nyhetskonsumtion av olika medietyper. Plötsligt blir det väldigt tydligt hur förskjutningen mot digital nyhetskonsumtion ser ut, men framför allt: hur stora skillnaderna är mellan plattformar.

Att den som konsumerar kvällstidningars nyheter i första hand inte gör det på en ”traditionell” plattform är förstås ingen okänd kunskap. Endast åtta procent av allmänheten väljer detta sätt. För morgontidning och radio är allmänhetens val av traditionell plattform fortfarande betydligt vanligare, i båda fallen väljer halva befolkningen print och tablåradio. Och när det gäller nyheter via tv är den traditionella plattformen än mer vanlig, två av tre väljer fortfarande att se nyheter på en tv-apparat.

Den mest intressanta skillnaden återfinns dock i strömningen mot andra typer av plattformar. Kvällspressen har som bekant redan högre andel konsumtion på dator och mobil än av den traditionella printprodukten. Morgonpressen har långt kvar dit, men har ändå överlägset flest nyhetskonsumenter på digitala plattformar, mer än dubbelt så många som kvällstidningarna. Och här blir gapet mot radion väldigt uppenbar. Radions utgivare har bara fått fyra procent av befolkningen att välja mobil och dator, medan en fjärdedel av allmänheten redan konsumerar morgontidningar digitalt.

somstaplar

För tv-branschen är de digitala siffrorna något bättre, var tionde svensk konsumerar tv-nyheter digitalt, det vill säga ungefär på samma nivå som kvällspressens digitala publik. Men med tanke på 66 procent fortfarande tydligen främst ser på en tv-apparat så är omställningen antagligen knappt inledd.

Den digitala brytningstiden för nyhetskonsumtion är alltså mer tudelad än vad vi kanske till fullo förstått. Den stora frågan blir då vad effekterna blir, inte minst för public service som står för lejonparten av nyhetsproduktionen inom tv och radio. Utifrån den paranoida verklighetsbild som råder inom vissa delar av mediebranschen skulle detta kunna innebära att ännu större intressekonflikter väntar i utgivarfamiljen.

Men det skulle också kunna betyda att de stora aktörerna inom radio och tv inte riktigt klarar av att styra konsumenterna mot digitala plattformar. Att deras organisationer har en lång resa kvar till den digitala omställning som de flesta tidningsföretag redan är mitt uppe i. Rätt spelat skulle det i så fall betyda att dessa företag har en bättre konkurrensfördel än vad de vill ge sken av. Kanske har de inte själva förstått den. Men om jag satt i ledningen för Gota, NTM, Mittmedia eller liknande koncern skulle jag sätta någon på att djupanalysera de där staplarna på sidan 86 i Medieutredningens betänkande. För uppenbarligen gör dessa företag redan något som inte Public service klarar. Och ju bättre de kommersiella företagen blir på det, desto större kontroll får de över sin marknad. Därför är det slöseri att lägga pengar på en Public servicekommission, speciellt i en tid när alla resurser måste satsas på att utveckla sin egen verksamhet.

TILLÄGG: Efter att ovanstående skrevs uppmärksammade jag Medieutredningen på att staplar och siffror för kvällspressen inte riktigt hängde ihop. Det visade sig då att rätt siffra för såväl mobil som datoranvändning inte är 12 procent, utan istället 24 procent, det vill säga i nivå med morgonpressen. Detta faktum stärker därmed ovanstående tes: radio och tv ÄR rejält efter i sin digitala omställning.