När demokratiparadoxen slår till

Som reporter lär man snabbt känna den redaktionella demokratiparadoxen. Den innebär att du genom ditt uppdrag är en demokratins förkämpe, samtidigt som du just därför kan få svårt att använda din demokratiska rätt. Jag kan inte bevaka frågor där jag också har en bestämd och uttalad åsikt.

Nyligen påmindes vi om denna paradox då Arbetsdomstolen slog fast att SVT inte gjort fel som omplacerat en regional programledare. Unionen, ett fackförbund vars medlemmar normalt inte är journalister, ansåg att skälet till omplaceringen, åsiktsyttringar på Facebook, bröt mot både kollektivavtal och yttrandefrihet. SVT menade i sin tur att en programledare på en lokal station inte kan uttala sig i lokalpolitiska ämnen, och fick alltså rätt av domstolen.

Då Unionen i första hand företräder icke-redaktionellt anställda i privat tjänstesektor så var det inte konstigt att de stod upp för yttranderätten. Demokratiparadoxen tycks inte ha diskuterats i någon större utsträckning internt innan de valde att stämma SVT. Men med tanke på det regelverk som ställer tydliga krav på public services opartiskhet så var varken SVTs eller ADs beslut anmärkningsvärda.

Inom övriga mediebranschen är regelverket måhända lite mindre strikt. Men demokratiparadoxens gränser finns även där, om än något suddigare. Minns bara hur TV4 plötsligt sa upp en programledare när denne kom ut som partiledarkandidat. Och att denne då omgående istället anställdes av Expressen och gavs ett eget programformat att leda. Jag inbjöds då för övrigt till premiärprogrammet för att förklara hur paradoxen funkar. Något år senare framkom även Expressens gräns i denna fråga och paradoxen slog då åter till.

Så även om gränserna kan se olika ut inom medier, är demokratiparadoxen i allra högsta grad närvarande på samtliga redaktioner. Av det enkla skälet att det handlar om vår trovärdighet. För det är ju så här: jag vet att en professionell nyhetsjournalist kan vara tydlig i sina åsikter och ändå göra ett perfekt jobb. Och jag anser verkligen att även en journalist har rätt att till fullo delta i det demokratiska samhället. Men det anser inte alla nyhetskonsumenter, och framför allt inte konspiratörerna, de som alltid hävdar vår ”dolda” agenda. Och även om dessa fåtaliga men högljudda mörkermän ofta är de som har en verkligt dold agenda så vill få av oss ge dem ens möjligheten att misstänkliggöra oss. Vilket i dessa tider antagligen innebär att demokratiparadoxen nu närmast muterar på redaktionerna. Frågan är bara till vad?

Alltsedan JMG 2012 hävdade att 42 procent av landets journalister är miljöpartister har detta används som ett återkommande angrepp mot oss. Och då framför allt från de som inte vill se vår yrkesgrupp som professionell. Faktum är ju dock att det mest intressanta med undersökningen var att endast 1 338 av de 2 500 som fick frågan svarade.  Det vill säga: drygt hälften valde att inte svara, vilket var fler än vad något parti samlade som sympatisörer bland de tillfrågade journalisterna. Själv hade jag nog aldrig svarat på just denna fråga, eftersom jag vet att resultatet, oavsett vilket, numera alltid kan hållas mot oss.

Men å andra sidan: om vi inte uppger våra politiska sympatier i en enkät kommer det antagligen också tillskrivas vår ”dolda” agenda.

Så i slutändan måste vi nog motverka ytterligare mutation av denna paradox. Vi har en fungerande balans sedan decennier där de flesta professionella journalister förstår att hantera integritet och trovärdighet. Men om vi för att skydda oss mot mörkrets krafter inte längre vågar berätta att vi är en del av demokratin, att vi kan rösta utan att det påverkar vår yrkesutövning, så kan det gå för långt. Då har robotjournalistik fått en helt ny innebörd.