Politikerna har tvingat journalister att bli fönstertittare

Försvårade möjligheter att få ut passbilder tvingar ut journalister i trädgårdarna för att, då det är motiverat, fotografera motsträviga personer genom fönstret. Det är viktigt att komma ihåg när våra arbetsmetoder ifrågasätts, skriver Jonas Nordling.

Våra arbetsmetoder är en ständig källa till diskussion, men de senaste dagarna har yrkesreglerna nummer sju och tio hamnat i fokus. De slår fast att vi ska visa hänsyn, vilket många nu tycks tolka som att journalister bara kontaktar den som själv väljer det. Och att vi bara tar bilder av den som så önskar. Att hänsynsparagraferna är lite mer nyanserade, och i första hand tar fasta på människor i utsatta situationer, har blivit en pedagogisk utmaning för oss alla. Liksom att ett allmänintresse, där branschen själv har tolkningsföreträde, mycket väl kan motivera journalister i trapphus och trädgårdar.

Det som verkar skapa extra stor friktion mellan allmänhet och redaktioner är att även om du vägrar intervjuer så kan vi ändå fotografera dig i din bostad, genom fönstret, om vi bedömer att intresset är tillräckligt stort. Jag kan förstå att just denna situation är extra svår att motivera för en bred allmänhet. Men jag skulle vilja hävda att det faktiskt är politiska beslut som skapat denna situation.

Före 2004 var passbilder lätta att begära ut. Den person som gjorde sig oanträffbar eller av andra anledningar var svår att fånga på bild kunde på så vis ändå lätt illustreras i artiklar och inslag. Regeringen Persson ville annorlunda, och hänvisade till integriteten i allmänhet, och hanteringen av bilder på omkomna vid Estonia i synnerhet. Numera kan du i princip bara få ut ett passfoto om personen själv medgivit det.

För mig som då granskade bostadsbranschens undre värld var passfoton oftast det enda sättet att få en bild på de inblandade. Men att få deras medgivande? Inte direkt, om man säger. Så jag drev fall när reglerna ändrades som borde visat på problematiken. Men systemet cementerades istället fast. Med absurda resultat som följd. 

Jag intervjuade Göran Persson inför valet 2006. Ämnet var bostadspolitik, men jag passade samtidigt på att nämna den höjda sekretessen för passbilder. Statsministerns svar var att vi borde förlita oss på paparazzimetoder i framtiden. Han insåg att det var dit den höjda sekretessen skulle leda oss.

Nu är det 2015 och tongångarna över våra metoder höjs åter igen. Då är det viktigt att komma ihåg att det är ett politiskt beslut som till viss del har tvingat oss att ta dessa bilder. Här höjs säkert någon röst som ifrågasätter om dessa bilder behövs överhuvudtaget. Svaret är dock enkelt: det bör avgöras i en redaktionell process och ingen annanstans.

Förhoppningsvis är det därför åter dags att se över sekretessen för passfoton. Den förhatliga fotoförbudslagen försågs ju med ett undantag för redaktionell verksamhet. Denna gräddfil har sina brister, men i logikens namn bör samma undantag gälla även dessa bilder.