Det nya frilansavtalet – en planta vi måste vårda

Under sommaren har ett nytt frilansavtal skrivits under. Det gäller att alla som tror på den professionella journalistiken ser till att det slår rot ordentligt skriver Jonas Nordling.

Föga förvånande har vädret varit i fokus även denna sommar. Likt rester från tiden då bondepraktikan var ett levande dokument tycks detta hänga kvar i vårt DNA. Men om nio av tio då var direkt beroende av vädrets effekter på skörden, så är det nu istället som vore vi beroende av vädrets effekter på en sorts skörd vi förväntar oss av ett gånget arbetsår. Och varje gång blir vi besvikna, över förväntans frö som aldrig gror.

Jag kan emellertid utlova en skördestund denna höst, även om jag fortfarande är osäker på grödan. Den första juli denna sommar var nämligen en mycket speciell såningsdag för mediebranschen, men semestertider kombinerat med Almedalscirkusen gjorde kanske att två händelser denna dag föll i skugga.

Efter nästan fem års tragglande kom först Arbetsdomstolen med ett utslag angående tvisten mellan Upsala Nya Tidning och dess journalistklubb. Saken handlar i korta drag om att UNT sagt upp ett avtal om arbetstidsförkortning, vilket klubben har motsatt sig. Bakgrunden till motståndet är framför allt synen på hur den här typen av överenskommelser kan sägas upp. Om det kan ske ensidigt, eller om det krävs båda parters acceptans.

AD menade dock att UNT hade rätten på sin sida, trots att arbetstidsförkortningen en gång tillkom för att de centrala parterna gemensamt kom överens om möjligheten. Som representant för den förlorande sidan anser jag naturligtvis att denna dom inte går att applicera på någon annan arbetsplats än på UNT, på grund av den komplexa situation som framkommit i just detta fall. (Att processen tagit fem år bör tala för min analys.) Medieföretagen lär hävda motsatsen och nu ge sig på alla kvarvarande arbetstidsförkortningar och andra liknande lokala lösningar i branschen.

AD har visserligen ytterligare några delar av UNT-fallet kvar, och de slutgiltiga effekterna återstår. Men en sak kan redan slås fast. Intresset för lokala lösningar i framtida avtal lär nog vara lika med noll.

Personligen skulle jag gärna se centrala avtal där arbetsgivare och medarbetare i varje företag får en möjlighet att bestämma om pengarna ska användas till annat än ren lön. Jag har också länge trott att det var Almegas och Medieföretagens vilja. Efter den första juli har de i så fall fått en viss uppförsbacke, om man säger. För nu vet vi att sådana avtal kan sägas upp av varje lokal part ensidigt. När avtalsrörelsen drar igång i höst lär vi få se vilken gröda som här såtts.

Men första juli innehöll ytterligare en historisk händelse. Kort efter att AD meddelade dom angående UNT så undertecknade jag nämligen ett frilansavtal för samtliga medlemmar inom Journalistförbundet och Medieföretagen. Det innebär att heltäckande regelverk nu finns för anlitande av redaktionella uppdragstagare, mer kända som frilansjournalister. Det betyder att varaktiga uppdrag ska kombineras med trygghetsregler, att kostnadsersättningar bör hanteras utanför arvoden och att kunskap om arvodering av egenföretagare ska spridas.

Medieföretagens förhandlare har, trots ett principiellt motstånd gentemot avtal för företagare, visat en progressiv sida och därför gick allt till slut i hamn.

Den främsta utmaningen kvarstår dock. I dessa tuffa tider för medier kämpar vi alla med att hålla näsan ovan vattenytan. Mest utsatta är emellertid utan tvekan landets frilansjournalister. Vilket skulle kunna öppna för att cyniska uppdragsgivare kräver att journalister ska avstå det nya frilansavtalet för att få jobbet.

För en som slitit vid förhandlingsbordet skulle en sådan situation vara lite eh… provokativ.

Men med tanke på hur vår värld faller samman runt om oss, och hur viktigt det är att alla som tror på den professionella journalistiken drar åt samma håll, så utgår jag från att det nya avtalet slår rot. För förhoppningsvis har de flesta beställare odlandets DNA kvar. Och inte glömt att man bara kan skörda det man sår.