A-laget börjar känna hetsen från bänken

Det är inte överraskande att fler digitala redaktioner i USA nu samlas för att se över sin trygghet, skriver Jonas Nordling.

Denna kolumnist ingår numera i statsministerns elitgrupp. Fast ärligt, även om Aftonbladets rubriksättning känns smickrande, så vill jag nog tona ned min roll i sammanhanget. Ambitionen att skapa en Global deal, en fungerande relation mellan parter på arbetsmarknader världen över, är naturligtvis hedervärd. Men det är ju inget litet problem att lösa om man säger. Mitt bidrag till detta, utöver att bekräfta svårigheterna för fackligt aktiva i vissa delar av världen, blev i första hand att påminna om hur motivation alltid är nyckeln. Att du måste förstå hur drivkrafter fungerar om du vill uppnå ändring. 

Tyvärr är detta något som alltför många inte inser hela vidden av. Du måste nämligen alltid utgå från motpartens drivkrafter, eftersom det oftast är dessa som är problemet. Och du kan säkert gissa hur många representanter för de som är mot en Global Deal som ingick i elitgruppen? Det närmaste vi kom var en representant för det norska näringslivet som helt sonika markerade att han ”saknade mandat” för att diskutera frågan. Så kan också bristande motivation uttryckas.

Behovet av att förstå drivkrafter, motivation och incitament är naturligt uråldrigt, men blev ju lite på modet i näringslivet runt 2010 inte minst tack vare böcker som Daniel H Pinks Drive. Att använda andras drivkrafter för din egen vinning är dock ingen ny managementlingo, det vet alla som kan sin Macchiavelli. För att drivkraftsteorier ska fungera krävs emellertid ett rationellt beteende. Det vill säga en logisk reaktion. Med det sagt behöver den inte vara den smartaste reaktionen, bara den mest logiska, den mest rationella utifrån dina naturliga drivkrafter. Det är ju till exempel här hemligheten ligger mellan en bra säljare och en oslagbar säljare. Den senare vet precis hur du agerar, innan du själv förstår varför. Och det funkar på samma sätt om du vill uppnå en Global Deal. Om du vet vad du vill, samla 50 motståndare och töm dem på argument. Agera utifrån det. Det hade alltså varit smartare av regeringen att bjuda in en sweatshopägare än mig.

Häromdagen fick jag åter anledning att reflektera över det här med drivkrafter. Jönköpings universitet höll en seminariedag på temat digital omställning i mediebranschen. Ingen jättespännande rubrik för oss som lever i denna värld 24-7, men ändå en oväntat givande dag. Inte minst därför att fokus låg på vilken kultur som skapar förändring. Alltså vilka drivkrafter du vill bygga din verksamhet på. Intressantast var professor Lucy Küng som inledde med en upplysande betraktelse över personalpolitiken hos framgångsrika digitala företag, inte minst i USA. Regeln där tyckts enkel: den som vill leda utveckling spelar med sitt a-lag. Platsar du inte åker du ut. Inte sällan med en schysst deal, men ändå: Du tävlar hela tiden mot andra som vill ha ditt jobb. 

Här är det läge att påminna om Almegas konjunkturrapport häromveckan. Ingen kioskvältare, men den innehöll en intressant spaning i detta sammanhang: ”Sveriges BNP-tillväxt kommer att hämmas av flaskhalsar på arbetsmarknaden. Ökad efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft har inte matchats med tillräckligt snabb ökning av tillgången på sådan kompetens.” 

Det är ju superkritik! Men riktad mot vem? Vilka drivkrafter?

Via Twitter fick jag snabba svar från Almegas expert Fredrik Voltaire. Han menade, föga förvånande, att företagen inte bär någon skuld till dessa flaskhalsar. Teoretiskt skulle visserligen bolagen kunna ha en drivkraft att kompetensutveckla sin egen personal. Men Voltaire visade på en tydligare drivkraft som motbevisade denna teori: 

”Anställningstrygghet finns enbart för arbetstagare ej för arbetsgivare. En arbetsgivare har mindre skydd mot uppsägningar. Det är vanligt att arbetstagare som får dyra utbildningar byter jobb. Utbildningsinvesteringen företaget gjort försvinner då. Samhället vinner, arbetstagarna vinner men arbetsgivarnas avkastning på utbildning är högst osäker. Systemfel.”

Systemfel, minsann. Ja, om du inte vill utbilda dina medarbetare för att de riskerar att säga upp sig är det nog ett korrekt ord. Men om det är just denna drivkraft hos företagen som står i vägen, och skapar en ineffektiv flaskhals? Då spelar det nog ingen roll hur mycket skattelättnader och flexibel arbetsrätt du än slänger in i maskinen. Om din drivkraft är att hyra in a-laget, och kicka underpresterare så var tydlig med det. Som de framgångsrika amerikanska företagen professor Küng lyfte fram.

Så hur funkar det då egentligen för journalisterna over there?  Ja, den första säsongens a-lag börjar tydligen känna hetsen från bänken. Det är nog ingen tillfällighet att en överväldigande majoritet av Gawkers medarbetare röstade för organisering förra veckan, och att ett kollektivavtal nu ska förhandlas fram. Inte heller är det överraskande att fler digitala redaktioner i USA nu samlas för att se över sin trygghet

Det handlar om drivkrafter, stupid.