Vi måste våga prata om U-ordet

BLOGG Att skapa en metod som beivrar upphovsrättsintrång är en viktig uppgift. För branschens alla aktörer. Det anser SJF:s ordförande Jonas Nordling som nu känner sig mogen att släppa sargen i denna fråga.

Ända sedan jag började som skribent för Medievärlden har jag tänkt skriva en kolumn om upphovsrätten. Men de har alla fastnat i skisstadiet. Det är egentligen inte så konstigt. Upphovsrätten var länge den mest infekterade frågan mellan oss journalister och våra uppdragsgivare, och den har som bekant till och med lett till konflikter i närhistorien. Våra meningsskiljaktigheter i sakfrågan har sedan dess egentligen inte förändrats, men vi framhärdar i modeller som åtminstone för närvarande tjänar ett visst syfte. Alltså: ett ämne som måste behandlas med viss finess, vilket jag hittills inte mäktat med.

Men häromdagen skrev den gode kollegan Andreas Ekström en krönika på just detta ämne, tydligt adresserad till undertecknad. Så nu släpper jag sargen.

När det gäller själva uppmaningen i krönikan, att skapa ett system för att beivra upphovsrättsintrång, så är naturligtvis ett av Journalistförbundets viktigaste uppdrag att bevaka journalisters upphovsrätt. Direkt i sin förhandlingsverksamhet, men också genom aktörer som till exempel Bonus.

Men en intressant detalj i Andreas krönika är att han även riktar uppmaningen till organisationen Utgivarna. Jag håller med om att branschen borde ha ett gemensamt intresse i att värna upphovsrättens värde. Men på dessa barrikader har jag inte sett mycket av Utgivarna. Till stor del landar upphovsrätten fortfarande i arbetsrätten, och därmed istället under Almegaförbundet Medieföretagens jurisdiktion. Och de står absolut inte på samma barrikader som jag. Nämner man U-ordet träder tvärtom de gamla stridsfrågorna snabbt fram igen.

Visst är upphovsrättstölder från privatpersoner och mindre nogräknade företag ett närvarande problem, precis som Andreas Ekström menar. Men för många journalister är mediebranschens syn på upphovsrättens värde ett betydligt större gissel. I konsolideringens spår ser vi allt oftare hur material som producerats för en plattform plötsligt ska tillgängliggöras på betydligt fler ytor. Utan att ersättningen ska påverkas. Värdet på upphovsrätten sätts därmed till noll kronor av branschaktörer. Svårt att värna värdet i andra sammanhang då.

Men ok, till stor del handlar denna prissättning kanske om rationalitet. Man vill bara betala en gång för beställd vara. Det kan låta logiskt, men återigen: Om du vill värna värdet av upphovsrätten måste du ange hur du vill använda den rätt jag ska prissätta. En så kallad arbetsgivarregel, alltså att den som betalar övertar total upphovsrätt för all framtid, existerar typ bara för datorprogram i Sverige. Men många mediearbetsgivare försöker nu ändå bakvägen införa den för journalistik genom oskäliga avtalsförslag. (http://www.sfoto.se/f/nyheter/bonnier-tidskrifters-oskaliga-avtal) Att värna upphovsrätten handlar det dock inte om. Tvärtom.

Så vad kan göras? En möjlig väg till en fungerande syn på upphovsrätten inom journalistiken skulle kunna vara att omvandla dagens system till ett med så kallade avtalslicenser. Enkelt beskrivet innebär det att den som vill publicera material köper en licens för att få göra det. Och den organisation som säljer licensen säkerställer att så många som möjligt omfattas, genom att göra den attraktiv för sina medlemmar. Licensen gör att beställare inte behöver förhandla om upphovsrätten i sig vid varje uppdrag, endast priset på själva arbetet. Därefter reglerar licensen hur och var publicering får ske. Rätt hanterat skulle detta system kunna vara en problemlösare för just de historiska friktioner som fortfarande återfinns i branschens kollektivavtal.

Under flera år har denna diskussion dock hämmats av EU:s något oklara avsikter, vilket nu lett till det så kallade sällskapsdirektivet. Det är det EU-direktiv som ska reglera upphovsrättsorganisationers verksamhet, och det ska nu implementeras i Sverige. Problemet är att ingen ännu riktigt förstår hur det ska gå till. En sak tycks emellertid vara tydlig. Organisationer som Journalistförbundet och Teaterförbundet kommer inte att få utfärda avtalslicenser på egen hand. Denna rätt tillfaller endast sällskap som till exempel Bonus och Stim. Oklart varför, om du frågar mig. Att detta direktivs bestämmelser inte går att överföra på ett fackförbund är självklart. Men att dessa därigenom inte längre får använda avtalslicensen som en avtalsmodell känns lite kontraproduktivt. Det är sådan byråkrati som hindrar utvecklingen.

Jag håller med Andreas Ekström om att det behövs en samsyn på upphovsrätten i vår bransch. Och vägen dit borde vara rätt enkel: vi måste hitta en effektiv hantering som alla aktörer står bakom. Men så länge halva branschen försöker frånta den andra halvan dess rätt så är det svårt att börja prata.