Hur många journalister vet hur en algoritm fungerar?

Enligt produktivitetsparadoxen har den digitala ekonomins största produktivitetsökning redan skett, skriver Jonas Nordling. Frågan är vad det innebär?

I vår sköna nya värld är det en hel del nya doktriner och ”sanningar” som vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte. För det är ju som när disruptionsgurun Clayton Christenson pedagogiskt brukar tappa sin penna; du kan hata gravitationen, men inte göra mycket åt den. Mer än att lära dig leva med den. Så låt oss gå genom några av den digitala ekonomins grundstenar, och vad dessa innebär för mediebranschen.

Det första fundamentet, och som allt mer fått status som naturlag, är förstås Moores lag. Intels grundare Gordon Moore slog 1965 fast att antalet transistorer på ett chip ökar exponentiellt. Numera används lagen framför allt som grund för alla som påstår att digital teknik fördubblar sin prestanda typ varannat år, och dessutom till fallande priser. Utifrån utvecklingen så är Moores lag en av de få framtidsvisioner från 60-talet som känns adekvata 2015. Men någon naturlag är det inte. Och den som inte sov på derivatalektionerna vet att kartan oftast gäller före terrängen i differentialkalkylernas värld. Moores lag kan därför plötsligt upphöra, helt enkelt därför att verkligheten förändras.

Nästa grundsten i den nya tidens lingo är Moravecs paradox. Den är namngiven efter Hans Moravec, en österrikisk robotforskare som på 80-talet påvisade att maskiner kan fås att utföra extremt avancerade arbetsuppgifter, men samtidigt misslyckas med att utföra saker som en ettåring klarar av. Populärt brukar denna paradox användas för att påvisa att artificiell intelligens, AI, är svårare att uppnå än vad vissa hoppas/fruktar. Inte heller denna grundsten är en grundlag, och de arbetsuppgifter som kan utföras av maskiner blir allt fler. Utifrån Moores lag kan Moravecs paradox mycket väl vara en övergångsfas i den digitala utvecklingen. En del hävdar till och med att vi ska se maskinernas utveckling utifrån evolutionsteorin, det vill säga att det tagit människan miljarder år att kunna det vi kan idag. Maskinerna fick en slow start, men är snart ikapp oss på alla områden.

Som alltid när den nya tekniken står på agendan så hamnar relationen människa och maskin i centrum. Och då dyker schackexemplen upp. (Moores lag om exponentiell förökning kan för övrigt illustreras med den gamla sagan om betalning via schackbrädet, där ett riskorn läggs på första rutan och varje ruta därefter fördubblas. På den 64:e rutan finns då fler riskorn än världen någonsin producerat, typ.) Att maskiner kan göras smartare än oss brukar bevisas med att en dator slog världsmästaren i schack redan 1997. Detta har lett till en ny form av schack där maskin och människa spelar tillsammans: advanced chess, freestyleschack eller cyborgschack som det också kallas. Poängen är: maskin slår den smartaste människan, men maskin plus medelmåttig människa slår maskin eftersom människans fantasi är oersättlig. Och det gillar vi ju att höra.  Men går cyborgschackets principer att överföra på redaktionellt arbete? Ja, har vi något val? Algoritmerna är redan där. Men för att slå en maskin genom att använda samma maskin måste du veta hur den fungerar. Hur många journalister vet hur en algoritm fungerar? Och hur den kan förbättras?

Allt detta kan naturligtvis kännas skrämmande. Den digitala doktrin som skrämmer mig mest är dock Winner-take-all. Denna marknadsterm är i sig inte unik för digital ekonomi, men den har fått förnyad aktualitet här. I grunden handlar den om att alla som kan välja bästa alternativet gör det. I en fysisk värld kan denna situation begränsas av att alla inte kan välja den bästa leverantören av en tjänst, eftersom den inte är tillgänglig för alla. En duktig hantverkare kan inte jobba åt alla på en gång, en bra butik har ändå geografiska utmaningar. Det finns på så vis alltid en marknad även för de som är lite sämre.

I en digital miljö kan alla välja den bästa, som därmed slår ut alla andra. Facebooks och Googles utveckling bekräftar denna världsbild, och flera svenska medieföretag agerar som mycket rättrogna denna tes. De vill alla vara vinnarna och går all in för det. Jag hoppas dock att Winner-take-all inte är en naturlag, för då är världen som vi känner den hotad. Men det är ett förhållningssätt som präglar de allra flesta stora medieföretag, vare sig vi vill eller inte.

Den viktigaste tesen är dock kanske produktivitetsparadoxen, som aktualiserats av bland annat MIT-forskarna Erik Brynjolfssons och Andrew Mcafees mycket läsvärda bok The Second Machine Age. Denna paradox bygger på att det tar tjugo år innan ny teknik får fullt genomslag i produktiviteten, eftersom det är den tid det tar för tillräckligt många komplementära innovationer att uppstå. Det vill säga så lång tid tar det innan vi fattar tillräckligt av den nya teknikens möjligheter. Här pratar vi faktiskt dessutom om ett närmast naturlagsliknande fenomen. Mönstret är detsamma genom historien, oavsett om det handlat om ångmaskinen, elektriciteten, eller World Wide Web. Det innebär också att den digitala ekonomins största produktivitetsökning i så fall redan har skett, åtminstone i västvärlden. Diskutera vidare i smågrupper vad det betyder för dig och din omvärld, och bestäm er för vad ni tror på.