Just nu utbildas 1 880 journalister

KOLUMN Hur kan en bransch med löpande redaktionella nedskärningar i tvåsiffriga procenttal, ha 1 880 studenter i pipeline, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Låt oss snacka siffror en stund. Eller åtminstone ett specifikt tal: 1880. Det är nämligen så många platser som landets lärosäten just nu har för att utbilda journalister. 1880.

Jag måste erkänna att siffran chockar mig.

Det började med att Journalistförbundet för några veckor sedan började uppdatera sin bild över utbildningar som berättigar till studerandemedlemskap. När alla uppgifter var summerade visade det sig att antalet utbildningsplatser på journalistlinjer denna vårtermin alltså är: 1880.

Visst, det handlar om såväl folkhögskolor, högskolor som universitet. Men ändå. 1880 platser. Subventionerade av staten, efterfrågade av… ja av vem? Vi som lever mitt i den sköna nya medietiden ser inte direkt 1880 nya tjänster.

Men ok, låt oss släppa chocken och diskutera detta på riktigt.

Visst behövs journalistutbildningar. För yrkets kvalitetssäkring, för branschens återväxt. Inget problem. Och visst ligger det i mitt intresse, som företrädare för en lönekartell, att motarbeta överutbud av arbetskraft. Men hallå. 1880? Som jämförelse: NTM-koncernen har drygt 1400 anställda. Och då är det långt ifrån alla som har redaktionella arbetsuppgifter, kanske två tredjedelar, högt skattat. Vi håller alltså på att utbilda två NTM-koncerner.

Jag uppskattar verkligen att samhället satsar på att utbilda journalister. Men här måste vi nu ställa oss frågan, är utbildningarna fyllda med adekvat innehåll? Utifrån den tid vi lever i? Knappast.

Få av utbildningarna innehåller tillräckligt av den digitala kompetens som arbetsgivare så tydligt efterfrågar. Digital analys, programmering, UX? Inget av detta återfinns i särskilt hög utsträckning i dagens utbildningar.

Entreprenörskap, en förutsättning för utvecklandet av en ny marknad, återfinns inte heller på särskilt många journalistutbildningar, trots att mediebranschen skriker efter nya aktörer. Det är också så att dessa 1880 platser till stor del INTE handlar om vidareutbildning av journalister med yrkeserfarenhet, trots att det är där behovet är som störst.

Det är alltså uppenbart att samhällets resurser hör borde kunna användas bättre för att gynna mediebranschen. Enskilda mediearbetsgivare har också enskilt börjat reagera på utbildningarnas innehåll. Men fortfarande råder en total passivitet ur ett centralt perspektiv. Jag är inte ens säker på vem som äger frågan av Medieföretagen och Utgivarna. Men jag har uppmanat båda organisationerna att göra gemensam sak med Journalistförbundet. För så här kan det inte fortsätta.

Det finns även anledning för samhället att vara självkritiskt. Hur kan en bransch i kris, med löpande redaktionella nedskärningar i tvåsiffriga procenttal, ha 1880 studenter i pipeline? Vem har ansvar för helhet och samordning? Den medieutredning som regeringen nyligen beställt bör ha svårt att blunda för detta. Så kära Anette Novak, utmana direktiven och lägg även denna del av pusslet. Och så fortsätter jag under tiden, med en dåres envishet, att försöka väcka branschens intresse för denna överlevnadsfråga. Vi måste ha en samsyn kring journalistutbildningarna, annars är det svårt att kräva något av samhället. Frågan är bara hur jag får de andra organisationerna i branschen att lyssna. Jag får väl gå en kurs.

Fotnot: För drygt två år sedan intervjuade Medievärlden några av journalistutbildningarna om deras ansvar för situationen. Deras svar hittar du här.