HD lägger ett större ansvar på journalisterna

Fredagens dom i Högsta domstolen borde få stora konsekvenser för arbetsledningen på svenska redaktioner, skriver Jonas Nordling.

Bakgrunden är en publicering 2012 i GP angående våldtäkt där den intervjuade, som utsatts för våldtäkten, begärt anonymitet. Vid publiceringen var namnet fingerat och ansiktet delvis dolt. Det räckte emellertid inte för att dölja identiteten. Därför stämdes GP av den intervjuade, och tre journalister ställdes inför rätta. Reportern, fotografen samt nattchefen.

Initialt tycktes saken handla om huruvida den intervjuade gett samtycke till fingerat namn och mörkad bild, och om anonymitet skulle kunna ha olika grader.  Journalisterna friades i såväl tingsrätt som hovrätt. JK tog dock saken vidare till HD, där saken nu alltså fått en helt annan, och oåterkallelig, vändning.

HD tar sig an målet utifrån aktuell lag, i det här fallet Tryckfrihetsförordningen, TF. Alltså den grundlag som reglerar meddelarfrihet och källskydd. Och HD konstaterar att ”Meddelarfriheten har utvecklats ur principen att det är en enda person som har det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för en tryckt skrift”. Ok, det vet vi ju. Utgivaren bär normalt fullt ansvar. Fast inte när det gäller anonymitetsplikten. Ingen av de tre journalisterna var heller formellt utgivare.

HD fortsätter dock att bena ut den rättsliga grunden: ”Skyldigheten att upprätthålla anonymiteten åvilar den som ansvarar enligt 3 kap. 3 § TF”. Där flyttas ansvaret till de som ”tagit befattning med tillkomsten”. Och det är här de redaktionella strukturerna nu börjar sättas i gungning. HD anser nämligen att alla tre journalister varit oaktsamma. De ”måste ha insett risken” för att fotografiet tillsammans med artikeln skulle avslöja identiteten.

Och här gör domstolen en intressant markering. Alla tre journalister anses ha varit oaktsamma. Reportern och fotografen döms för att de lämnat materialet till redaktionen ”för publicering”. Nattchefen döms för att ha publicerat materialet i sig.

HD:s dom slår fast att anonymitet inte kan graderas. Antingen utlovas anonymitet eller inte. Och då ska ingen kunna identifiera meddelaren. Allt annat är ett lagbrott.

Men vad betyder då detta? Ja, som reporter och fotograf måste du kunna visa att det material som lämnas ”för publicering” inte innehåller gråzoner av samtycke. Men som alla vet är material som lämnas ”för publicering” inte alltid det som publiceras. Upphör ansvaret om materialet bearbetas? Oklart utifrån domen, men jag skulle inte chansa som reporter. Efter denna dom skulle jag kräva att ha kontroll över mitt material ända fram till publicering, oavsett om jag är anställd eller frilans.

Rätten att leda arbetet kommer därmed att utmanas närhelst en redaktion har utlovat anonymitetsskydd. Men som jag ser det finns det ingen annan möjlighet att leva upp till lagens ansvar. Alternativet är att arbetsgivarna tar hand om alla sådana intervjuer själva i framtiden, från ax till limpa. Det kan nog alla inse är en dålig lösning. Men jag är rädd att vissa utgivare har svårt att acceptera att vi journalister i fredags fick ett ännu tydligare enskilt ansvar. Och att det från och med nu måste synas i den redaktionella processen.