Journalistiska lögner och rätten att bli bortglömd

Att få uttala sig utan att behöva riskera framtida konsekvenser är en bisarr önskan i ett digitalt samhälle där inget någonsin raderas, men den är inte ny, skriver Jonas Nordling.

Låt oss prata på riktigt om rätten att bli bortglömd. Frågan får onekligen allt större dimensioner i vår nya härliga digitala tidsålder. Jag tänker då inte i första hand på effekterna av domslutet som ger en del rätt att slippa få en träffbild i Googles sökmotorer. Där är trots allt de ursprungliga källorna kvar, det har bara blivit svårare att hitta historien. Nej, det som fascinerar mig är utvecklingen mot större användning av plattformar som Snapchat där inlägg ”försvinner” eller den alltmer växande trenden med så kallade tweetdeleters. I grunden alltså en drivkraft om att få uttala sig utan att behöva riskera framtida konsekvenser. Visserligen en bisarr önskan i ett digitalt samhälle där inget någonsin raderas, men saliga är de troende. 

Och jag tänker på Bill O’Reilly, vars rapporter från Falklandskriget nu ifrågasätts, eller Brian Williams, NBCs nyhetsankare som blev avstängd efter att ha påkommits med att ha skarvat om sina erfarenheter av kriget i Irak. Bill och Brian hade nog gärna raderat några av sina äldre kommentarer. 

Just Williams togs för övrigt upp som ett varnande exempel när jag häromdagen talade för Stockholms journalistseniorer. Frågan var om jag trodde att detta var något vi skulle se mer av i tider då vi journalister allt tydligare bygger våra egna varumärken. Och i konkurrensen borde då ligga en risk att vilja just skarva för att framstå som mer unik. Jag tror dock inte att andelen mytomaner bland kolleger är högre nu än förr. Men frågan om den egna lögnen är inte mindre intressant för det.

”Det är så förbannat dumt att binda sig vid vissa bestämda uppgifter”, skrev Josef Kjellgren i ett brev till författarkollegan Erik Asklund 1946. Kjellgren hade då mindre än ett år kvar att leva, och barndomsvännen Asklund samlade hårdfakta om kamraten för en artikel. ”Alla dörrar bör hållas öppna så att man då och då kan skämta med dom där knappologiska biografiredaktörerna”, fortsatte Kjellgren som erkände att han ofta lämnat falska uppgifter. Det handlade dock enligt honom om lättsamma felaktigheter, som att han hade skidåkning som främsta hobby. Asklund ombads därför att föra till artikeln att Kjellgren vunnit andra pris ”i Sorundaböndernas första stora mjölkningspristävlan”. 

Ett litet lustigt exempel från den svenska 30-talsparnassen kan tyckas. Men just Kjellgrens förhållande till sanningen är intressant även ur ett journalistikhistoriskt perspektiv. Josef Kjellgren hålls ofta fram som en av pionjärerna inom det svenska sociala reportaget, med flera exempel på skildringar från samhällets skuggsidor, inte sällan i form av egen upplevelse. Hans DN-reportage från natthärbärgen i Gamla stan användes som kurslitteratur på journalistutbildningar i många år, och hans bostadsskildringar från tidigt 30-tal föregick Lubbe Nordströms kommande klassiska Lort-Sverige.

Just Kjellgrens skarvningar fick emellertid stor betydelse för hans eftermäle. Kulturskribenten Erik Gamby var den första som efter Kjellgrens död sakligt ifrågasatte dennes livshistoria, som inkluderande till synes falska uppgifter om erfarenheter som sjöman och som industriarbetare. Konstnären och författaren Börje Veslen gick betydligt längre några år senare och ägnade en hel hatskrift åt att attackera Kjellgren som en lögnare. Den som är intresserad kan för övrigt notera hur självaste nestorn bland proletärförfattare, Ivar Lo-Johansson, med åren nyanserar sin skildring av Josef Kjellgren. I den första memoarserien får Kjellgren en närmast ikoniserande hyllning, men den kompletteras senare i den andra serien med en betydligt svalare porträttskrivning.

Att slira på sanningen kan nog vara en konst i sig, men i slutändan är det alltid mottagaren som avgör din trovärdighet. Oavsett om du är pionjär inom det sociala reportage, respekterat tv-ankare eller en tweetdeleter. För som Morrissey sjunger: ”There is always someone, somewhere, with a big nose, who knows. And who trips You up and laughs when You fall.”

Själv hoppas jag någon gång kunna säga att jag är klar med min Kjellgrenbiografi. Men fan tro’t.