Det behövs ingen ny medieutredning

Mediebranschen behöver snabba beslut, inte en ny parlamentarisk utredning, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

En statlig medieutredning tycks närma sig med stormsteg. Och det kan ju tyckas på tiden. Jag har själv gjort mig skyldig till att applådera sådana förslag. Men, för att travestera Mikael Wiehe, är det verkligen en medieutredning vi vill ha? Är vi verkligen säkra på det?

De finns just nu fyra politiska frågor där mediebranschen skulle må bra av snabba beslut. Det som förenar dessa frågor är dock att ingen av dem bör förhalas på grund av en medieutredning. 

  1. Att få en modern digital moms kräver bara beslutsvilja inom regeringskansliet, och mod att utmana EU:s regelverk. 
  2. Detsamma gäller avskaffandet av reklamskatten. Där finns dessutom inga EU-regler att ta hänsyn till, bara ett gammalt riksdagsbeslut att respektera och verkställa. 
  3. Frågan om framtida finansiering av public service är också i första hand en fråga där regeringskansliet måste sätta ned foten. 
  4. Och så slutligen presstödet som ju redan har utretts nyligen. Utredningen havererade visserligen, men regeringen verkar nu ändå skrapa ihop resterna till en proposition. Det finns ju också ett remissvar med förslag om ett helt nytt system, och jag bjöd ju dessutom på en skattebas för några månader sedan.

Så med dessa frågor på rull, vad kan då en medieutredning spela för roll? Ja, kulturministern lanserade idén med att det saknas en mediepolitik ”som skapar förutsättningar för medierna att upprätthålla sin demokratiska roll i dag”. Men också ”att hantera digitaliseringen och de förändrade konsumtionsmönster som har följt med den”.

Ja, det första kan utredas rätt snabbt: undvik surdegar som de fyra ovan nämnda så skapas förutsättningar för alla medier att verka även i framtiden. Och det andra? Ja, oklart varför digitalisering och konsumtionsmönster i det här fallet ligger i statens intresse (utöver den skattebas jag föreslog i höstas), och ännu mer oklart hur det ska utredas brett. Det större regeringspartiet tycks nämligen kräva ”en bred parlamentarisk medieutredning” Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Gunilla C Carlsson var i alla fall tydlig före valet angående en utredning: ”Vi vill ta ett helhetsgrepp på hela mediesituationen. Den bör vara parlamentarisk eftersom de här frågorna är så viktiga, och då behöver vi en bred politisk samsyn”

Det finns fler som vill utreda medierna, dessutom utan att blanda in branschen. Fem namnkunniga medieforskare, Lars Nord, Mart Ots, Ingela Wadbring, Lennart Weibull och Jesper Strömbäck gjorde i oktober gemensam sak via en artikel på DN debatt. Strömbäck bloggsummerade sedan samma dag kraven på ”en ny, innovativ och samlad mediepolitik” och ”en genomgripande utredning där alla stenar vänds på och gamla inlåsta positioner omprövas”. Men framför allt: ”Perspektivet i en sådan utredning bör vara demokratins och medborgarnas behov, inte branschens.” Medieutvecklingen är nämligen ”demokratins klimatfråga” enligt forskarna.

Ja, du ser ju mönstret. Demokratin kräva denna utredning, som Albert Engström skulle sagt. Men vänta nu. Albert Engström sa ju nej. Det finns faktiskt redan en demokratiutredning, tillsatt av den förra regeringen med uppdrag att ”öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin”. Fast den ska underligt nog inte utreda medieutvecklingen. Detta tycks dock utredaren Olle Wästberg själv ha reagerat på och därför utsett ovan nämnde Jesper Strömbäck till expert i utredningen. Strömbäck skriver själv på sin blogg att han hoppas kunna lyfta mediernas betydelse i Demokratiutredningen eftersom det är en ”demokratifråga och i det medialiserade samhälle vi lever i kan man inte förstå några former av politiskt beteende utan att också väga in medierna och hur de på olika sätt formar de bilder av verkligheten som vi alla – mer eller mindre – utgår från när vi formar våra egna bilder av verkligheten.”

Och det är väl lätt att hålla med om. Så varför inte bara tillföra ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen? Sådant brukar ju ske vid regeringsskiften, och borde vara både den bästa och den mest kostnadseffektiva lösningen för den som vill se en medieutredning utifrån demokratiperspektivet. Men så var det där med parlamentarisk. Resultaten av den havererade presstödsutredningen, som var just parlamentarisk, borde dock avskräcka. De skilda verklighetsuppfattningarna mellan politiker och experter om medielandskapet blev ju rätt tydliga där, om man säger.

Fast visst finns det mediefrågor som skulle kräva en övergripande utredningsinsats, och som antagligen inte kommer fångas upp i vare sig ett tilläggsdirektiv eller en helt ny utredning. En avgörande faktor för journalistikens välmående är kvaliteten på utbildningarna. I dagsläget är det tydligt att dessa halkar efter. Studenterna får inte till fullo den kompetens som så desperat efterfrågas av branschen. Kodning och UX ingår till exempel inte i särskilt många journalistutbildningar. Och möjligheterna till vidareutbildning ska vi inte tala om. Redaktionernas bristande kompetensutveckling är kanske det största hotet mot journalistikens framtid. Här skulle staten (och vi i branschen) kunna ställa mycket större krav på utbildningarna.

En annan avgörande fråga för journalistikens överlevnad är startkapital. Den som idag vill starta ett företag med redaktionell verksamhet som huvudinriktning möts inte direkt av vågen hos långivare och investerare. Snarare tvärtom. Vilket kanske är det allvarligaste problemet, även ur ett demokratiskt perspektiv. Det öppna samhället kräver en fri press, men också mångfald bland utgivarna. Även här skulle staten kunna göra skillnad, till exempel genom att styra startkapital till den som vill etablera sig som fri, ansvarstagande utgivare. Oavsett om affärsmodellen ser ut att fungera.

Och så det som vi så brutalt påmindes om förra veckan; massakern på Charlie Hebdos redaktion visade åter hur utsatta utövare av det fria ordet är världen över. Även i Sverige. Då behöver vi politiker som står upp för yttrandefriheten, som anser att hot mot journalister är allvarliga brott som måste förebyggas, och som ser till att såväl polis som Säpo delar den uppfattningen.

Så visst finns det frågor att ta tag i. Men en parlamentarisk medieutredning? Nej, det är nog inte det vi verkligen vill ha.