Kräv anslutning till pressetiskt system för utgivningsbevis

Idag kan sajter som Avpixlat, Lexbase och Nyheter24 förenas i att ha utgivningsbevis men avstå från branschens självreglering, skriver Jonas Nordling.

Utan att dra några paralleller till rådande regeringskris, men det är nyttigt att ständigt ompröva sina övertygelser. Inte minst därför att det är då betydligt lättare att bottna i sin argumentation. Men med regelbunden omprövning uppstår också risken/chansen att du inser att en ståndpunkt inte längre håller. Att du kanske borde byta åsikt. Eller åtminstone nyansera den.

För oss publicister är utgivarskapet närmast heligt, och minsta rörelse mot att inskränka detta brukar möta massivt motstånd. Grundlagsskyddet är fridlyst, får ej röras oavsett, typ. Men alltsedan Högsta domstolen slog fast att journalistiskt ändamål dessutom slår ut Personuppgiftslagen fick vi utgivarkramare en mäktig motståndare. Datainspektionen, som i sin tur agerar med integriteten som sin heliga graal, har aldrig accepterat HDs beslut. Och inspektionen flyttar ständigt fram sina positioner. Nyligen tvingade man domstolarna att stänga alla offentliga sökdatorer, och ungefär samtidigt sjösattes en parlamentarisk utredning som ska undersöka om integriteten är tillräckligt starkt skyddad på sajter med utgivningsbevis.

Idag får du utgivningsbevis om du kan pynta 2000 kr och lyckas tota ihop några rader som innehåller ett par beskrivande nyckelord. Därefter är du fri att hantera personuppgifter hursomhelst, ja eller i alla fall inom grundlagens staket. Myndigheten för Radio o Tv, som delar ut bevisen, har väldigt låga krav för att verksamheten ska klassas som grundlagsskyddad. Och så har vi ju velat ha det. Staten ska inte lägga sig i vad som är journalistik, eller ja, åtminstone inte alltför tydligt. Därför kan sajter som Avpixlat, Lexbase och Nyheter24, utan andra gemensamma nämnare, förenas i att ha utgivningsbevis men samtidigt avstå från branschens självreglering.

Och häri ligger min poäng. I över hundra år har vi motverkat statens lagstiftande ambitioner i vår bransch genom att bygga upp ett självreglerande system, för såväl utgivare som journalister. Det är under de förutsättningarna som en ansvarsfull journalistik ska slippa undan juridiska inskränkningar. Men vi måste vara ärliga och säga att en stor del, kanske majoriteten, av de som beviljas utgivningsbevis för sin digitala verksamhet inte tar ett sådant ansvar. Flera av dessa aktörer som åberopar journalistiskt ändamål anser tvärtom att lagen är deras enda måttstock. Och på så vis faller våra barrikader samman inifrån.

Det utgivaransvar som berör konstnärlig och litterär utövning ser jag ingen anledning att pilla i. Men en liten detalj som skulle kunna göra stor skillnad för oss publicister är att vi accepterar en utökad definition av journalistiskt ändamål. Nämligen att ett sådant ändamål kräver anslutning till ett självreglerande etiskt system. Med ett sådant krav skulle många av dagens utgivningsbevis kunna ifrågasättas av den utfärdande myndigheten. I grunden är det naturligtvis ingen bra utveckling för en fri press, men hey, vad är alternativet? Hotet om lagstiftning är mer verkligt än på mycket länge. Då måste de oansvariga utgivarna skakas ur vår publicistiska fana.