Framtidsrapport med gamla och nya sanningar

Aftonbladets framtidsrapport innehåller både gamla och nya sanningar. Kärnan är att aktivera medarbetarna i förändringsarbetet, skriver Jonas Nordling.

När Aftonbladet häromdagen presenterade sin upphaussade rapport blev kanske uppmärksamheten inte riktigt på den nivå som företaget önskade. Sparkraven som läckte samma dag som rapporten presenterades fick så klart större fokus. Kort därefter kom dessutom beskedet om outsourcing av featureavdelningen. Och den rapport som Aftonbladet satsat så mycket på hamnade därmed mer eller mindre direkt i bakgrunden. Tyvärr. 

Själva rapporten tillkom som en direkt effekt av att publisher Jan Helin imponerats av den så kallade NYT-rapporten som läckte ut i våras. Och det är hedervärt att lägga så mycket resurser på att granska sin egen verksamhet genom medarbetarnas ögon. Det är dock lite ironiskt att en svensk företagsledare inspireras av en amerikansk rapport och därför tillsätter en anpassad variant för att undersöka hur det egna bolaget mår inför framtiden. Ironiskt, eftersom verktygen för ett sådant strukturerat framtidsarbete redan finns i varje svensk företag. 

”De anställdas idéer är ett viktigt inslag i utvecklingsarbetet. De anställda bör – enskilt och i grupp – stimuleras att aktivt delta i problemlösningar. Till områden av betydelse i detta sammanhang hör effektivitet, rationalisering, planering, arbetsorganisation, teknisk utveckling och energihushållning.”

Ovanstående citat kommer från Utvecklingsavtalet, tecknat redan 1985 mellan LO, PTK och SAF, och fortfarande gällande på de flesta privata företag med kollektivavtal. Men det är sällan någon som läser det. Vilket är synd. För det innehåller många grundläggande ställningstaganden som ett företag i utveckling har glädje av. Medieföretagen och Journalistförbundet har dessutom nyligen kommit överens om att sprida avtalets budskap. Uppenbarligen är det hög tid att ta tag i det. 

För övrigt verkar ju trendkänsliga Aftonbladet fångat rätt även i denna fråga, inflytande är inne i de progressiva delarna av företagsvärlden. Åtminstone är det något som tycks känneteckna framgångsrika startups, som ofta använder så kallad buy-in. Och här väljer jag att återge Wikipedias definition: 

”I ett företag som arbetar efter buy-in har varje anställd fulla rättigheter att kritisera varje högre chef i vilken fråga som helst. Alla idéer får tas upp och kritiseras av alla i gruppen. Det råder en total avsaknad av en administrativ filtrering. När väl ett beslut har fattats råder ofta en i princip total enighet och en stark vilja att snabbt förverkliga beslutet. Detta kommer av att alla har varit inblandade och haft betydande roller i beslutsprocessen.”

Och det är klart, här har ju inte Utvecklingsavtalet hängt med. Det är fortfarande ödmjukt inställt på en beslutshierarki där kritik riktas nedåt och åt sidan, men sällan uppåt. Men det är knappast dessa brister som gjort att avtalet fallit i glömska. Med en modernisering, typ lite ingredienser av buy-in, kan det säkert bli till stor nytta i företagens utvecklingsarbete.

Men även om strukturen för utvecklingsarbete finns så kvarstår i slutänden den stora utmaningen, som Aftonbladet nu står inför med sin rapport. Nämligen svaret på frågan: vad gör vi med det här? Faran i att aktivera medarbetare i förändringsarbete är att du måste genomföra åtminstone några av deras förslag. Och då gäller det att satsa rätt. Sa jag att buy-in också är en term i poker?