Kanske läge för en misstroendeomröstning?

Striden om kvalifikationerna just nu tycks lamslå framtidens lösningar på svensk arbetsmarknad, skriver Jonas Nordling.

Om du har mäktat med att lyssna på hela Thomas Mattssons och Jan Helins senaste långhelgspodd så kanske du hörde avsnittet om misstroendeomröstningar. De båda chefredaktörerna gick då igång på den omröstning som nyligen genomfördes på GP, och som handlade om förtroendet för chefredaktören Cecilia Krönleins kompetens.

Misstroendeomröstningar är inget som ingår i Journalistförbundets manualer, men genom historien har de förekommit på en del redaktioner, av olika skäl. Numera är de dock kanske mest ett tecken på desperation, och bör antagligen uppfattas som en termometer av arbetsledningen. Men kanske framför allt som en tydlig brist på bättre kommunikationsformer.

Poddparet Helin och Mattsson hade naturligtvis noll i förståelse för såväl omröstning som bakomliggande orsaker. Inget konstigt i det. Inte heller att de ansåg det absurt att ifrågasätta en erfaren publicists kompetens. Här hade vi två chefredaktörer som poddsprang till försvar för en utsatt kollega. De var upprörda, helt enkelt. Och de undrade om det vore ok att göra tvärtom på arbetsplatsen. Att hänga ut vilka medarbetares kompetens som ledningen har förtroende för.

Och visst: Nej, så får det ju inte gå till. Eller vänta nu. Det är ju så det går till. 

När jag hör Mattssons och Helins argumentation ekar det nämligen väldigt bekant. Det är ju precis så som fackliga företrädare reagerar när arbetsgivare använder kvalifikationskraven vid uppsägningar. Och det blir allt vanligare att lång erfarenhet inte längre är en tillgång när arbetsgivaren radar upp kvalifikationskrav. Snarare tvärtom. Fråga vem som helst som varit i närheten av en LAS-förhandling den senaste tiden.

Och för att lyfta blicken: det är ju så att striden om kvalifikationerna just nu tycks lamslå framtidens lösningar på svensk arbetsmarknad. Förhandlingarna om ett modernt omställningsavtal mellan PTK och Svenskt Näringsliv har exempelvis somnat in, inte minst beroende på arbetsgivarnas stenhårda krav på uppluckring av dessa kvalifikationsregler. Det är dock fortfarande en smula underligt varför de driver denna fråga ur ett sådant stenåldersperspektiv. 

Vi måste få behålla nyckelkompetens, lyder företagens tydliga mantra. Vilket kan låta logiskt. Men om arbetsgivarna bara lyckas identifiera kvalifikationskrav för denna nyckelkompetens innan nedskärningar så är den ju lätt att förhandla som förutsättningar i en framtida bemanningsmodell. Problemet är att arbetsgivarna oftast inte har en nyckelkompetens, utan en nyckelperson. Som inte har unika kvalifikationer, utan bara är duktig på sitt jobb. Och då vore det ju bättre att själv få välja vem man vill säga upp. Utan att hålla på att tjafsa.

En intressant detalj i sammanhanget: PTK:s och Svenskt Näringslivs gemensamma granskning häromåret visade att dagens regler ändå verkar fungera rätt väl: ”A?tta av tio fo?retagsfo?retra?dare uppgav att man var no?jd med resultaten av turordningsfo?rhandlingarna.” Den åsikten delade bara sju av tio fackliga företrädare, vilket antagligen signalerar var missnöjet borde finnas. 

För alla lär väl numera känna till att arbetsgivaren kan säga upp vem som helst, oavsett tolkning av kvalifikationskraven. Om bara formalia är uppfylld får den felaktigt uppsagde knappast någon upprättelse utöver ett skadestånd. Jobbet blir man av med hursomhelst. 

Nej, det är inte svårt att säga upp folk i Sverige. Det huvudsakliga problemet är antagligen rätt enkelt: arbetsgivaren vill nu slippa att ens betala för att få göra en godtycklig uppsägning. Men det innebär i praktiken att återinförandet av brukspatronen villkoras för att diskutera en modern progressiv uppgörelse angående omställning. Det, om något, är absurt. Frågan är bara hur vi får ordning på denna diskussion. Kanske läge för en misstroendeomröstning?