Tre förlorade år för mig och branschen

Jonas Nordling summerar sina tre första år som Journalistförbundets ordförande som en utsträckt hand som aldrig tagits.

Nästa vecka håller Journalistförbundet kongress. Det betyder att jag nu har haft uppdraget som förbundsordförande över tre år. Fortfarande träffar jag visserligen på de som titulerar mig som ny. (Epitetet ung har dock försvunnit.) Faktum är dock att jag numera närmast är en veteran på min post i denna bransch. Övriga huvudmän inom det pressetiska systemet har till exempel bytt ordförande både en och två gånger under min tid.

En av de första saker jag försökte åstadkomma som ordförande var att föra branschens aktörer närmare, med tanke på de hårda tider som väntade. Vi hade alla förutsättningar att bilda ett informellt krisråd inom branschen, för att tillsammans värna journalistiken. Tyckte jag.

Jag insåg dock snabbt att oavsett hur bra en idé är i mediebranschen så bör den inte komma från Journalistförbundet. Åtminstone inte om du vill ha snabb acceptans. Sorgligt, men sant. Därför har branschen fortfarande ingen gemensam linje för hur journalistikens strukturer ska säkras.

Ibland är branschorganisationernas oförmåga att samarbeta extra gåtfull. Vår utsatta situation i form av kränkningar och hot har ju länge varit en återkommande fråga för Journalistförbundet, inte minst ur ett arbetsmiljöperspektiv. Vi har därför både riktlinjer, och regelbundna undersökningar, kring ämnet. Tidigare i år blev dock hoten mot redaktioner även en tydlig profilfråga för organisationen Utgivarna. Bra i grunden förstås, men våra erbjudanden om att bygga en gemensam bas för dessa frågor, utifrån våra mångåriga erfarenheter, har hittills inte hörsammats. Det är svårt att förstå varför vi inte samarbetar kring detta. Annat än att förslaget kommer från oss.

Men branschens svårigheter med att ta ett gemensamt ansvar blir kanske mest tydlig när det handlar om de arbetsrättsliga frågorna. I flera år har vi försökt övertyga Medieföretagen om att vi måste skapa ett enhetligt kollektivavtal för redaktionellt arbete. Att intresset är svalt från Almega är i sig inte konstigt, då deras dröm är ett renodlat avtal för alla tjänstemän. Men de flesta medieföretag brukar ändå dela vår uppfattning om att journalistik är mer än så, och de inser samtidigt att dagens alla journalistavtal är daterade i sina gränsdragningar. Det är ingen skillnad mellan dagstidningar, tidskrifter och etermedier idag ur ett produktionsperspektiv. Alla varianter återfinns på de flesta redaktioner. Detta är ingen svår fråga. Men det är däremot att få medieägarna att dra åt samma håll.

Inför den senaste avtalsförhandlingen bestämde vi därför gemensamt om att inleda allt med en gemensam övning. Båda parters delegationer skulle träffas för att bygga bron in i framtiden. Ja, eller åtminstone avdramatisera varandra. Övningen blev väl dock inte så lyckad, snarare tvärtom. Journalistförbundet kom med mangranna delegationer: 27 personer. Medieföretagens delegationer uteblev, med undantag för ett fåtal personer. Och något brobyggande mingel blev det ju inte direkt. Arbetsgivarna valde att visa PowerPointbilder över den hotfulla framtiden så att vi skulle förstå läget. Som om verkligheten inte skulle framgå för fackliga kämpar som ser kamrater förlora arbetet på löpande band.

Vi fick också veta att svensk dagspress missgynnas på en konkurrensutsatt marknad på grund av dyra avtal. Eftersom så gott som alla aktörer har samma avtal ställdes förstås frågan vilka dessa konkurrenter är. Svaret uteblev. Det var tydligt att dialog inte låg i företagens intresse. De stod kvar i skyttegravarna. Och så blev det inte något enhetligt avtal denna gång heller. Där Journalistförbundet stod med delegationer enade om förändringar så stod motparten med synbart splittrade intressen. Det är klart att vi som tränat på kompromisser i leden sedan 1901 har ett försprång. Och det blev inte lättare när motpartens delegationer stundtals inte ens kunde vistas i samma rum.

Så på ett sätt är mina första år som förbundsordförande förlorade, nämligen utifrån mina ambitioner om att föra branschen samman i hårda tider. Men felet ligger knappast hos mig. Jag valde dialog före konflikt i en tid då vi har allt att förlora. Långt från alla medieaktörer var mogna för denna dialog, men jag fortsätter med en dåres envishet. Så när Journalistförbundet nästa vecka håller sin 34:e kongress är det med målet att vår bransch ska resa sig på nio. Jag söker kongressens fortsatta mandat att sätta journalistiken främst. Och önskar samtidigt att våra medaktörer då visar den respekt som förbundet förtjänar, och att de orkar lyfta blicken från de egna problemen. För jag vill slippa vara ensam med ett helhetsperspektiv på journalistikens framtid.