Skattehot bättre än allmosor

Hot om särskilt skatteuttag skulle kunna få de digitala distributionsföretag som idag tjänar pengar på innehåll att visa lite intresse för återinvesteringar, skriver Jonas Nordling.

Så lär vi då ha fått en ny regering. I skrivande stund är dock sammansättningen ännu okänd, och politikens silly season pågår för fullt. Och oavsett vad vi journalister tycker om valutgången så älskar vi det som skett de senaste veckorna: spekulationerna, konspirationerna, vem-tar-vem. Men när en ny regering nu tar plats börjar nästa steg. Granskningarna och önskelistorna. Vad har du i garderoben? Och vad bör du leverera som minister för att få godkänt?

Det statsråd som får kulturfrågorna i sin portfölj lär få en hög med önskelistor, med sedvanliga nyanser utifrån perspektiv. Ministern ser nog hellre förslag på nya skattebaser eftersom principen om krona för krona för varje satsning lär leva vidare, inte minst med tanke på det parlamentariska läget.

Den som vill se större satsningar inom kultursektorn genom politiska beslut bör därför samtidigt leverera en finansiell lösning. Och det är ju inget nytt. Dagens presstöd hade till exempel inte funnits utan reklamskattskonstruktionen. Den skapades för att ta pengar från rika tidningsbolag och ge till fattiga. Något som till och med riksdagen sedan länge insett är en daterad tanke. Men vill du ta bort den måste du visa på finansiering…

Den som kan sin skattehistoria vet att ibland sätter endast fantasin hinder för nya skattebaser. Med de ofrånkomliga kraven på nya statliga stöd för kultursektorn/mediebranschen/etc så kommer därför vissa nya skattebaser också att hamna i stöpsleven. Och det kommer garanterat ske utifrån våra förändrade medievanor. Journalistikprofessorn Ingela Wadbring visade i en läsvärd studie häromåret att hushållens medieutgifter i förhållande till disponibel inkomst minskat sedan början av 80-talet, från närmare tio procent ner till dryga sju. Samtidigt fanns två utgiftsposter inte ens 1981: bredband och mobil. Numera är detta de absolut största medieutgifterna i hushållen. Och det som förenar dessa poster i hushållsbudgeten är att ingendera automatiskt leder till innehållsfinansiering.

Det är med andra ord inte de som får pengarna som betalar för det hushållen vill göra med sina uppkopplingar. Utifrån detta faktum uppstod för några år sedan den så kallade Freeride-diskussionen. journalisten Robert Levine , som initierade debatten over there, har fått flera lärljungar, även i Sverige, på samma tema: de som tjänar pengar måste bidra till produktion av innehåll. Därför bör du inte bli förvånad om bredbandsskatt står på vissa önskelistor till vår nya minister.

Jag måste dock erkänna att jag tvivlar lite här. Jag tillhör visserligen de som faktiskt har efterlyst ett tydligare politiskt stöd, inte minst i den omställning som svenska nyhetsredaktioner genomgår. Och dagens omfattning på presstödet lär då inte räcka på långa vägar, speciellt om reklamskatten äntligen ryker.

Samtidigt bör varje publicist utanför Public service alltid söka oberoende på riktigt, och inte bygga sin verksamhet på statliga allmosor. Etablerade medieaktörer borde därför i första hand försöka ta del av vinsterna från bredbands- och mobilbolag genom andra mer marknadsinriktade lösningar. Ett omställningsstöd kan bara vara temporärt till sin natur. Men som medborgare vill jag gärna också se en politik som uppmuntrar nya medieaktörer, och då behövs en långsiktig finansiering.

Men om en bredbandsskatt är lösningen, det vetetusan. Tekniska skattebaser har en tendens att bli daterade lite för fort. Det vore mer logiskt att kräva öronmärkning av momsen på dessa avgifter.

Hursomhelst måste vi ändå få till en politisk diskussion om det är rimligt att en så stor del av hushållens mediekaka går till företag som inte återinvesterar i innehåll. Det är egentligen inte underligare än när Anders Borg i valrörelsens slutskede ville höja arbetsgivaravgifterna i finansvärlden, för att deras girighet slagit nya rekord. Politiken har trots allt vissa verktyg, det som saknas är oftast övertygelsen att använda dem.

Och jag antar att det är först inför hotet om särskilt skatteuttag som de digitala distributionsföretag som idag tjänar pengar på innehåll också kan tänkas visa lite intresse för återinvestering i just innehåll. För sådan är kapitalismen.