Snackisen alla missat

Förhandlingar utan insyn om ett avtal som kommer att påverka hela samhället i grunden. Men de svenska redaktionerna tycks ha lämnat walkover.

Så här i slutspurten av valrörelsen är det självklart flera ämnen som saknats i debatten. Inget nytt med det, det är alltid en utmaning att i dessa tider tolka allmänhetens intresse, och det första jag lärde mig som förbundsordförande var att aldrig recensera kollegers arbete. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite på varför en speciell fråga så totalt går under radarn för närvarande. De pågående förhandlingarna om frihandel mellan EU och USA, benämnd TTIP, har egentligen goda förutsättningar att bli en snackis. Och ändå; nada.

I mediebranschen tycks vi tro att avtalet inte påverkar vår vardag, eftersom det finns ett undantag för ”det audiovisuella området”. Detta har lobbats in av framför allt den franska staten som inte vill se sitt statliga filmstöd utmanat. Och därmed skulle även det svenska systemet vara undantaget, liksom public service inom hela EU, något EBU (European Broadcasting Union) verkat för. Men problemet är att detta undantag verka vila på en Unescoskrivning om kulturell särart. Som USA inte accepterat. Det råder alltså oklarhet om undantaget överhuvudtaget existerar. Som ytterligare snackisbränsle finns det olika viljor inom regeringen, ja till och med inom moderaterna, när det gäller att försvara detta undantag. Utifrån detta lär det i så fall sitta rätt löst i en avslutande förhandlingsrunda, där allt får ett pris. Och då lär mediekartan i Europa ritas om.

Men om detta kanske framför allt borde intressera branschpress så finns det delar i förhandlingarna som är av betydligt större allmänintresse. Som exempelvis modellen för tvistelösning. Det system som just nu ligger på bordet, ISDS (Investor State Dispute Settlements) möjliggör bland annat att företag kan stämma stater om villkoren ändras. Ett land som exempelvis inför skärpt miljölagstiftning kan då tvingas till miljardbelopp i skadestånd.

Denna modell återfinns redan i flera andra handelsavtal, som till exempel NAFTA. Därför har Philip Morris kunnat stämma Australien för dess ingrepp på cigarettpaket, och därför har Vattenfall stämt Tyskland för att landet ändrat sig angående kärnkraft.

I somras höll EU-kommissionen ett offentligt samråd angående just ISDS-lösningen. 150 000 svar kom in. Det är rimligt att tro att det ligger i allmänhetens intresse att veta vad en framtida svensk regering anser om denna modell, speciellt om den förhandlas i detta nu.

Jag känner väl till utmaningarna när det gäller att göra frågor som TTIP till allmänt intresse. I Frankrike har vägen varit just att värna den egna industrin, och hota med Hollywood och klorerade kycklingar för att få upp intresset. Den typen av vinklar skapar alltid en viss sorts nationalistisk retorik som, med all rätt, kan kännas ofräsch.

En annan klassisk vinkel är att villkor är hotade, typ att svensk arbetsrätt är hotad av ett frihandelsavtal. Det är intressant att i de parallella förhandlingarna mellan Kanada och EU om ett liknande avtal, (CETA om du är intresserad) så används just detta argument ofta. Men av kritiker i Kanada, som hävdar att ett avtal med EU riskerar att urholka kanadensisk arbetsrätt.

En fri handel bör egentligen inte vara särskilt kontroversiell i någon ideologi till vänster om nationalismen. Frihandel är i grunden alltid bra för samhällets utveckling, det är maktförhållandena som sedan avgör vilka som blir vinnare. Om storföretagen får för stor makt (som med ISDS) så drabbar det demokratin, men också styrkeförhållanden på arbetsmarknaden. Visst skapar TTIP nya jobb, men hur vill vi att dessa ska se ut? Och gynnas verkligen småföretagare av att storkapitalet stärker sin ställning? Se, där har vi ju en ingång för en ideologisk debatt på riktigt. Och som många uppenbarligen saknar i dagens valrörelse.

Den främsta anledningen till att vi journalister borde engagera oss mer i dessa förhandlingar är dock att det mesta idag sker utan insyn. Och det gör det därför att vi låter det ske. Den främsta förmedlaren av till synes granskande info på svenska angående TTIP är en sajt kopplad till Miljöpartiet. På redaktioner med ett allmänt uppdrag tycks vi ha lämnat walkover. Men kanske kan vi nu komma in i matchen? För inget brukar ju trigga igång vårt intresse som när något sker i det dolda. Vad är det som inte kan sägas? Vilka dokument är hemliga, och varför? Varsågod, vinkeln är klar. Go get’em!